Jag är definitivt mer en samlare än en jägare. Jag samlar på mig saker (men jagar sällan upp dem, de kommer ändå) och jag har väldigt svårt att göra mig av med dem. Som en följd av detta är mitt hem, inklusive ett styck källarförråd, rätt överbelastat med saker. Skåp, garderober, bokhyllor och andra hyllor räcker sedan ganska länge inte till. Men jag har nu börjat inse att jag, trots att jag innerst inne avskyr det, måste börja göra mig av med saker på ett eller annat vis. Jag måste ha plats att röra mig på också. Jag frågade häromdagen en kille i en butik som säljer begagnade skivor och böcker om han var intresserad av gamla årgångar av brittiska rockmagasin som Q och Mojo som jag har hyllmeter av i källarförrådet. ”Nej”, sade han och tittade nästan lite medlidande på mig, ”det finns ingen marknad för sådana längre. Tyvärr”. Visst, det finns Blocket och Tradera, men jag lika lite som jag är jägare är jag affärsman. Och inte kan jag bygga ut lägenheten med ett sådant där ”arbetsrum” som vissa har att samla allt möjligt i. När min gamla Imac gick i stå i somras fick jag till slut inse att det bara var att köpa en ny Mac. Men trots att den befriats från hårddisken kunde jag inte göra mig av med min vackra, vita Mac. Den skulle kunna sitta som ett konstverk på en vägg hemma. Men lika lite som jag är jägare eller affärsman så är jag hantverkare och jag hade aldrig fixat det. Så för en tid sedan åkte Macen ut till återvinningen, där jag satte den i en tom korg så att den slapp trängas med gamla tjock-tv-apparater och dito datorer. Vad som hänt med den nu vet jag inte och vill inte veta det heller. Nu ska jag försöka ta mig an de där gamla rockmagasinen, hundratals cd-plattor och böcker och annat som ligger i drivor här. Det är ett hårt jobb, men jag måste göra det. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Saker, Prylar, Samlare, Tradera, Blocket, Skivor, Böcker, Återvinning, Malmö, Q, Mojo, Tidningar, Mac, Imac, Second Hand,
I kväll drog jag igång min trogna bil första gången i år. Ja, jag tror den har stått stilla sedan snön började täcka över den långt före julhelgen. Nu hade det mesta smält undan och det var inga problem med att komma fram till och in i den. Och den drog igång med ett lugnt spinnande så fort jag vred om startnyckeln. Skönt att ha ett fordon att lita på, även om jag använder den mycket sällan sedan jag skaffade övernattningslägenhet och började tågpendla till jobbet. Nu tänkte jag bara lufta den lite och samtidigt åka med ett lass grejor till en återvinningsstation och så handla på kvällsöppna Coop. Återvinningsstationen såg ut som man dessvärre kan vänta sig så här efter alla helgerna. Om det inte vore en skymf mot alla grisar, så skulle man kunna kalla det en grisstia. Det tycks som om många tror att återvinningsstationerna är något slags lokala soptippar. Uppenbart sköts dessa stationer inte heller som de ska av dem som får betalt för att se till att de funkar som det är tänkt. Nu sägs det att det ska bli skärpning i Malmö och det vore väl inte en dag för tidigt. Jag tror det när jag får se det.
Ja, den gode Bob Dylan sitter, sedan snart ett dygn, stadigt fast i min bil som står på parkeringen här utanför huset. Naturligtvis är det inte Bob personligen som sitter där, utan en cd med honom som fastnat i min kära cd-spelare. När jag skulle stiga ur bilen på parkeringen vid jobbet i går vägrade cd-spelaren att mata ut skivan jag lyssnat på. Hur jag än tryckte och lirkade och vädjade och svor stannade skivan kvar i spelaren. Och där är den än, när det är dags att ge sig iväg till nästa arbetsdag. Jag har inget emot John Wesley Harding, skivan som fastnat, det är ett av Dylans mest fascinerande album. Men tanken på att jag bara ska kunna lyssna på just den skivan för all framtid i bilen driver mig till vansinne. Inte nog med det: jag har hela bagageluckan fylld med kassar med förpackningar och annat skit från vår överflödslivsstil som jag tänkt köra till återvinning. Men det verkar som om ingen orkat tömma de överfulla containrarna efter midsommarhelgen för på vissa återvinningsstationer ser det mer ut som en sopstation. Jag avskyr när saker och ting jag betalt dyra pengar för plötsligt bara slutar fungera, eller när samhället tjatar om att vi ska vara duktiga och tänka på miljön och sedan inte gör det lätt för oss att göra det. Jag kommer att dumpa skiten på en p-plats på väg till jobbet. Jag kommer att bli som Michael Douglas rollfigur i Falling Down om alla dessa småmotgångar fortsätter att staplas ovanpå varandra.
Jag har, som jag berättat, fått förmånen att ha M:s bil under det att hon själv befinner sig på cykelsemester längs med Polens kust. Det är en rätt härlig känsla att ha bil, även om jag är kluven där med (som på så många andra områden) med tanke på miljöpåverkan och på att man riskerar att totalt slöa till om man vänjer sig vid att köra bil vart man än ska. I dag har jag i alla fall använt den för att göra mig av med grejor som bara stått här hemma och skräpat. En tur till återvinningsstationen känns som ett OK sätt att använda bilen på. Och eftersom jag snart ska skaffa egen bil efter att ha varit utan i 20 år, är det väl lika bra att vänja sig vid körandet. Så jag tog en tur och bidrog lite till avgaserna i Malmö centrum. Där stötte jag på bland annat fordonet på bilden ovan. Kanske hade de (eller skulle de) skjutsat ett brudpar eller någon som fyller år. Jag ska i alla fall ta bilen ut på landet nu för att själv vara med och fira en födelsedag. Ytterligare en fördel med att ha bil.
Det tycks som om syndafloden som drabbat oss så hårt här i södra Sverige och Danmark är över, i alla fall för tillfället. Nu är det betydligt ljusare ute och man får hoppas att vattnet sjunkit undan. För nu ska jag ta M:s bil som står på min egna parkeringsruta här utanför (hoppas jag i alla fall om ingen snott den under natten - bilen alltså, inte parkeringsrutan) och se till att få något vettigt gjort. Då vill det till att vägarna håller och inte är översvämmade. Första stopp ska bil återvinningsstationen Sjölunda där min gamla, sedan länge pajade, tv ska gå in i den sista vilan tillsammans med diverse annat skräp. Alla kassarna med tidningar som står här och var i källarförråd och i lägenheten ska väck med. Jodå, jag tror på det där med återvinning, men det är ju lite paradoxalt att den tron blir lättare att omsätta i praktiken om man har en bil. Däremot är jag betydligt med skeptisk till Live Earth-galan (tack för tipset) och dess möjligheter att göra världen bättre. Glöm inte vad Al Gores fru Tipper en gång sysslade med. Not so very rock´n´roll mister ex-vice president!
