Plötsligt svartnade himlen och det liknade mer natt än dag. Ett åskväder, säsongens såvitt jag vet första, modell kraftigare drog sent på söndagseftermiddagen över Malmö-Köpenhamns-trakten. Det blixtrade och dundrade kontinuerligt under ungefär en halvtimmes tid och det var inte långt mellan blixtarna och knallarna. Ett tag verkade det som om det skulle börja störtregna, men det blev inte så många droppar. Och så småningom drog de mörka molnen vidare och det ljusnade igen. Men tydligen hade det drabbat andra än oss i Kirseberg värre; just utanför Malmö hade blixtar i mängder slagit ner. Naturens krafter ska man inte underskatta, den saken är klar.
I förrgår natt när jag åkte hem från jobbet var det plötsligt tvärstopp på E 65 där en gigantisk lastbil med en ilsket blinkande jätteljuspil blockerade den enda vägbanan mot hemmet i Malmö. Ingen människa som kunde förklara vad det var frågan om syntes, och en polisbil som kom bakifrån bara snikade sig ner på en avfart och dröp iväg i mörkret. Personbilen som stod mellan mig och lastbilen gav upp och började backa och det var då bara för mig att också backa till närmaste avfart (en inte helt riskfri manöver med tanke på att det kan komma en bil bakifrån i hundra kilometer i timmen) och vika av på en smal och mörk avfartsväg. Helt desorienterad var jag ju inte, utan jag vek av under E65 ner mot havet eftersom jag då förr eller senare skulle komma ut på en mindre väg åt Malmöhållet. Snart kom jag mycket riktigt ut på väg 101, den berömda Landsvägen som delar Sverige i två likvärdiga halvor. Och på vägen mot Skivarp-Skurup fick jag i strålkastarljuset först se en räv som rätt raskt försvann in i bushen bredvid vägen, sedan en liten sorkliknande sak som sprang för livet för att hinna över innan jag kom och så en mystisk fågel som lyfte i natten precis framför bilen. Det är annat det än djurlivet på E65 som mest består av döda, överkörda ulliga djur i olika storlekar. En sorts mjukisdjur som en gång levde men som fick offra sig för bilismen. Som bonus på hemvägen kunde jag sedan njuta av det kommande solljuset vid horisonten och en gigantisk (nästan full) apelsinfärgad måne som svävade över den andra horisonten. Och vad gjorde då den stora lastbilen som spärrade vägen, kan man fråga sig. Jo, den tillhörde Vägverkets personal som var ute och målade vita linjer på vägarna. Utan någon som helst förvarning.
Just nu är det en underbar tid, i alla fall här nere i Skåne, om man ser till vädret och vad som händer i naturen. När solen lyser är det en upplevelse att sätta sig i bilen och åka från Malmö ut mot Österlen. Var och varannan kilometer vill jag stanna till och hoppa ur, ta några bilder och njuta av omgivningarna. Se bara på bilden här ovan, tagen i går strax utanför Ystad där jag faktiskt hann stanna till några minuter. Man riktigt känner hur det växer så det knakar, hur kraften återvänder efter vintern. Rapsfälten börjar bli gula och på träden och buskarna slår blommor och blad ut. Och kolla alla maskrosorna i gräset, inte är de några missprydande ogräsväxter! Så ser jag då i tidningen att det jublas över att "sommaren är här". Men hallå! Maj har nyss börjat och trots att det är varmare än normalt (tror jag i alla fall) är det fortfarande vår, kanske den finaste vårmånaden. Varför då börja sukta efter sommaren redan? Nej, njut av den tid som är nu. Låt oss få ha våren i fred ett tag till! Snart nog kommer sommaren då alla ska gnälla över att det antingen är för varmt, eller över att det regnar.
Min vän PF, som har godheten att inhysa mig under mitt Stockholmsbesök, bor naturnära i markplanet med egen uteplats och en grönskande äng att titta ut över (men med tuben på gångavstånd). Det innebär också att man får en del närkontakt med djurvärlden i huvudstan. Nyss när jag duschat trillade en stor tvestjärt ut ur handduken jag torkade mig med. Tvestjärtar kan ju te sig lite äckliga, men någon enstaka så där är ingen fara för min del, det är värre när det kryllar av dem. Den här åkte raskt ner i avloppet. Det går ju rykten om tvestjärtar och om hur de kryper in i öronen på folk. Jag vet inte om det har något med sanningen att göra, men deras engelska namn är ju earwig. Mördarsniglar finns det här också, de kryper omkring överallt (utomhus) och lämnar sina slemmiga spår. Nu har ju en känd krögare lanserat sniglarna som käk, men jag vete f-n. De verkar inte aptitligare än tvestjärtar eller daggmask.
Jag tillbringade hela söndagen på den skånska landsbygden, även om jag sov till närmare mitt på dagen. Under eftermiddagen gav vi oss i väg till Fulltofta naturcentrum och Fulltofta strövområde, en utflykt som var väl värd besväret. Det känns som åratal sedan jag gjorde en riktig söndagsutflykt i naturen. Förvisso i en natur där det finns väl skyltade stigar att gå och där man inte riskerar att gå vilse, men dock i en välbevarad natur. Efter kollen i Naturcentrumet (en gammal ombyggd lantgård) och promenaden återvände vi till hemmets lugna vrå där gudbarnet utmanade mig på badminton utomhus i blåsten. Hon har tränat upp sig och som gammal ringrostig glad badmintonamatör fick jag röra mig en hel del. Även det en upplevelse som det kändes som det var länge sedan jag var med om. Och efter all denna ansträngning med promenad och sportsaktivitet kom belöningen i form av vad värdparet kallar skogshuggarkäk. Stekt nypotatis, stekta korvar och bacon, stekta ägg, sallad på tomater, sallad och purjolök, chilisås, ketchup och Västervikssenap. Underbart gott, men jag undrar vad alla våra GI-gurus säger om den middagen. Äh, skit samma!
