Jag tog bilen upp till Kristianstad i fredags, till vad som förhoppningsvis var min näst sista dag som anställd hos en arbetsgivare. Lördagen använde jag sedan till att städa ur den lägenhet jag haft att sova över i när jag anlitat allmänna kommunikationer för att pendla och jobbat sena kvällar. När mitt arbete för snart tre år sedan flyttades från Ystad till Kristianstad blev det ju genast betydligt längre att pendla och jag upptäckte snart att allesinalles 20 mils bilkörning varje dag för att upprätthålla ett arbete var för mycket. Därav denna lösning med tåg fram och tillbaka från Malmö och en extra lägenhet att övernatta i. Nåväl, jag körde hem från Kristianstad i söndags och över hela nejden, ja mer än halvvägs ner till Malmö, låg en tät, gråvit vinterdimma sedan vädret slagit om från minus till plus. Sikten på vägen var väl max 100 meter, ibland mindre, och vad som fanns därefter kunde man bara gissa sig till. Det hindrade inte att flera bilister drog på i tillåtna 110 kilometer i timmen eller lite till. Jag skulle tro att det kan vara problematiskt att få stopp på bilen i det läget om det plötsligt skulle stå något oväntat på vägen där framme i dimman (betrakta bilen ovan som måste bromsa mitt på rakan när den plötsligt kommer ifatt en långtradare i tjockan). Jag bryr mig inte om ifall folk vill sätta sina liv på spel under sådana förutsättningar (för att komma några minuter tidigare fram till vad de nu är på väg till). Men kanske ska man tänka på att man kan ställa till det för andra trafikanter genom att bete sig på det viset. Och det är ju något helt annat. Att strunta i andras liv och säkerhet. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Trafik, Pendling, Väder, Dimma, Hastighet, Olyckor, Skåne, Kristianstad, Malmö, E22
I morgon (ja, snarast i dag) är det måndag den 31 januari 2011 och för första gången i år är det meningen att alla tåg genom Skåne ska gå enligt den tidtabell som i teorin gäller. Det har ju varit lite si och så med tidhållningen och framförallt med tågtätheten ett tag nu. Allt började ju en bit in i december då man invigde Citytunneln (med diverse inkörningsproblem) under Malmö samtidigt som vintern slog till med full kraft ovanligt tidigt på säsongen. Det blev kaos i tågtrafiken och massor av tåg, framförallt pågatåg på kortare sträckor, ställdes in och det blev ett litet helvete att vara tågtrafikant i Skåne. Men från och med måndag (nu när vintern är sig mer lik med mest barmark och temperaturer runt noll), alltså den måndag som börjar om en stund, ska det vara trafik i full omfattning på alla linjer i Skåne och tågen ska gå enligt tidtabellen, lovar Trafikverket. Jag tror det när jag får se det, och detta sanningens ögonblick infaller om sådär en tolv timmar när det är dags för mig att åka och jobba igen.
Nu är vi faktiskt inne på självaste julaftonen 2010 och jag förmodar att det är en massa människor på väg hit och dit i landet för att fira jul någon annanstans än hemma hos sig själva. Det sägs att det är vi som bor i Skåne som mest gillar att förflytta oss när det är dags att fira jul. Själv får jag en dag extra ledigt den här julen, fyra sammanhängande dagar, och börjar jobba på annandagen igen. Jag hade redan tidigt (turligt nog) bestämt mig för att stanna så nära hemmet som möjligt den här julen. Min gamla mamma i snöhöljda Småland för klara sig utan ett besök av mig i år, och hon har inte kommit med några invändningar. Nu hoppas jag bara att alla ni som bestämt er för att ge er ut på vägar och järnvägar och med andra färdmedel klarar det fastän det ser riktigtmotigt ut. Jag har inget att tillägga om järnvägarna, och dem som har ansvar för dem, som inte redan sagts. Något galet måste det väl ändå vara när allt klappar ihop så totalt, även om det är vinterväder modell tuffare. Själv ska jag hålla mig inom Malmös gränser på julafton. På förslag av min gamla goda vän M, ska hon och jag tillbringa julaftonen på en krog i stan och äta och dricka. Det ska bli intressant att se vad vi får för sällskap runtomkring oss. Och till krogen ska vi väl kunna ta oss, även om det uppenbarligen kan bli trafikproppar även inne i centrum när tanklösa människor ställer till det. I värsta fall fär man väl gå dit. Och jobba upp aptiten lite extra.
Om ett par timmar är det dags att lämna Malmö och dra till jobbet i Kristianstad. Jag skulle kunna sopa bort snön från min bil och ta den, men jag har bestämt mig för att hålla mig till kollektivtrafiken (och övernatta i Kristianstad när jag jobbar) denna vinter. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom tågen går som allt annat än tåget i Skåne just nu. Förra veckan, när jag åkte hem från Kristianstad (vilket tar normalt cirka en timme), blev jag sittande i tåget två och en halv timme innan jag var hemma. En kombination av en sträng, tidig och snöig vinter tillsammans med öppnandet av Citytunneln för en dryg vecka sedan tycks ha rört till det ordentligt. Så Skånetrafiken senaste glada slogan när Citytunneln öppnades, "Nu blir Skåne lite snabbare", föll raskt ganska platt till marken. Nu hoppas jag verkligen att mitt tåg ska kunna gå som planerat i dag, samtidigt som det ju är trist för alla andra pendlare och resenärer vars tåg helt enkelt ställs in för att det ska gå att köra åtminstone några tåg genom Vinterskåne. Hur det ska bli för alla som tänkt sig att förflytta sig kollektivt inför julen vågar jag inte tänka på. Jag lämnar inte Malmö sedan jag väl kommit hem från jobbet på onsdag. Inte förrän annandagen, då det är jobbdags igen.
I måndags gjorde jag min premiärtur genom Citytunneln under Malmö när vi skulle till Köpenhamn för att kolla in The Jim Jones Revue. Frånsett att flera tåg var försenade och att det var lite allmänt förvirrat med tågtrafiken (i vanlig ordning nu verkar det som) var det en trevlig upplevelse. De tre stationerna, Malmö C (bilden ovan), Triangeln och Hyllie var fina och ljusa och tåget susade fram tyst och fint genom "Tunnelen". I dag blir det en kortare tripp i sagda tunnel eftersom jag ska åt andra hållet, till jobbet i Kristianstad. Det blir till att åka ner på Malmö C och sedan tar sig tåget ganska snabbt upp i ljuset i marknivå. Bara att hoppas att tågen har börjat hålla tiderna bättre nu. Om en vecka är det vintersolstånd. Håll ut!
Det går bra för Sverige nu och tillväxten är starkare än vad man hade kunnat drömma om, fick vi höra på nyheterna och läsa i bladen i dagarna. Alla var kanske inte lika entusiastiska som den borgerliga press som stämmer upp i jubelkörer så fort Anders Borg rättar till hästsvansen. Det finns fortfarande de som lyckas behålla sina kritiska ögon, öron och röster i framgångseuforin. Lite märkligt känns det under dessa omständigheter att ett land så statt i framgång inte kan hålla sig med en kollektivtrafik som fungerar året om. Man skulle kunna tro att Moderaterna och deras små lydpartier i alliansen hatar tågtrafik. Kanske föredrar man flyg, eller kanske egen bil eller taxi, eftersom man vill ta pengar från järnvägen och lägga på landsvägarna. Ganska talande är väl, att när frågan om anslagen skulle diskuteras på utskottsnivå i riksdagen, kunde inte alla som sitter i utskottet vara med, eftersom deras tåg blivit försenade. Att förlita sig på svensk tågtrafik i dessa tider blir allt vanskligare, speciellt med en sådan regering som vi nu sätter vår lit till.
I fredags, den 5 november, skulle jag ta tåget från Kristianstad hem till Malmö på förmiddagen. Men på den elektroniska anslagstavlan utanför Kristianstads station stod det att tåget jag skulle åka med var inställt och att det skulle ersättas med buss. Varför det var inställt, eller varifrån och vart bussarna skulle gå, det fick man gissa sig till. Men en trevlig busschaufför som skulle köra bussen till Ystad upplyste mig alla fall om att det fanns en speciell hållplats där ersättningsbussar stannade. Där stod efter ett tag uppemot hundra personer som skulle med tåget, likt Vladimir och Estragon i väntan på Godot. Tågets avgångstid passerade och ett rykte spred sig i folksamlingen att det visst var ett tåg som havererat mellan Kristianstad och Vinslöv och stoppat all trafik på spåret, och att vi skulle få åka buss till Hässleholm och fortsätta med tåg därifrån till Malmö. Någon levande människa som kunde komma och informera oss om läget lyckades tydligen inte Skånetrafiken få på benen, så varje gång en buss körde in på planen bredvid stationen kastade sig en stor del av den väntande skocken mot bussen i hopp om att den skulle ta dom därifrån. Här var det inte tal om kvinnor och barn först utan det var alla mot alla, armbågarna kom till flitig användning och besvikelsen var stor när det visade sig vara bussar till Bromölla med chaufförer som visst var stumma och inte kunde upplysa om någonting. Jag sällade mig till dem som valde att ta det lugnt (se bilden ovan), de saktmodiga, och närmare en timme försenad kom jag med en buss till Hässleholms station där ett tåg till Malmö sensationellt nog stod och väntade på oss tills vi kommit ombord (via en gångbro över spåren där rulltrapporna inte funkade vare sig upp eller ner). Under denna väntan i Kristianstad var det alltså inte en enda människa från Skånetrafiken som kunde upplysa oss som väntade om en endaste sak som kanske lugnat ner de känslor som hos många växte i upprördhet. Skånetrafiken är en förvaltning som det borgerliga styret för Region Skåne har ansvar för. Kanske skulle man i Skånetrafiken försöka inpränta behovet av service och information till sina kunder lite starkare. Man kunde ju också upplysa sina resenärer om att man faktiskt kan få ersättning, via en liten blankett, när man råkar ut för sådana här förseningar.
Under många års tid hade jag ett fast, och på många vis trevligt, arbete i Malmö och kunde med cykel ta mig till och från arbetet på drygt tio minuter. Sedan närmare tio år nu finns det inget sådant jobb för mig i Malmö (ja, ett tag hade jag diverse vikariat i branschen) och jag fick återgå till att bli pendlare. Några år fungerade det med tåget, men sedan blev jag tvungen att skaffa mig en bil för att fixa det. Bilkörning på vägar där man trängs med mängder av långtradare, där andra trafikanter inte kan ha nog bråttom och det kryllar av vilt längs med och på vägarna, är aldrig någon njutning. Så nu har jag lyckats hitta ett sätt att utnyttja tåget igen, bilen har stått stilla på parkeringen här hemma hela veckan nu. Men då får man i stället börja oroa sig för att tågen verkligen ska gå som det är utlovat. Inte ens tågtrafiken är försäkrad mot olyckor. Därmed kan man inte alltid vara hundra procent säker på att man kommer fram som man planerat. Att se till att folk på bästa sätt kan åka kollektivt måste ju annars vara ett område som våra politiker borde prioritera.
Om en kvart slutar jag mitt jobb och är fri (man ser det som att man är fri när man inte jobbar, vad är man då när man jobbar?) ett par dagar, men i natt bär det inte hem till Malmö. Hade det funnits ett tåg som gått strax efter klockan ett hade det inte varit några problem, men kollektivtrafiken är inte till för nattarbetare som jag. Så jag ska sova i min övernattningslägenhet och ta ett tåg hem i morgon förmiddag. Jag har nämligen blivit trött på att ligga ute på vägarna och trängas med hetsande, stressade trafikanter. Nåväl, jag råkade se att Sverige rasat några platser i någon sorts välståndstabell. Undrar hur man räknar ut placeringarna i den tabellen och vad det är man kallar välstånd. Speciellt med tanke på att listan toppas av Norge, ett land vars bidrag till populärmusikhistorien är black metal (se ovan) och några hemska Melodifestivalplågor. Ett land där ett par hundra människor årligen dör av heroinöverdoser. Tvåa kommer till råga på allt Danmark, ett modelland för alla främlingsfientliga rörelser som vill få inflytande. Är det verkligen dessa båda länder som erbjuder sina medborgare det högsta välståndet vi kan tänka oss?
Efter en veckas uppehåll är Fredagstemat tillbaka på Sinneskattens/Carinas blogg. Och denna fredag, som börjar om en dryg halvtimme, är fototemat Reseupplevelser. Och det kan ju, liksom rätt många teman, tolkas på en rad olika vis. Min tolkning är en bild tagen vid en av de resor jag varje arbetsdag (alltså mint två gånger i veckan) gör till och från mitt jobb. Kristianstad tur och retur från Malmö innebär sammanlagt drygt 19 mil på väg där tempot kan vara ganska hetsigt. Jag är inget föredöme som sitter och fotar samtidigt som jag säkert håller uppemot 100 kilometer i timmen. Men föraren av Skånetrafikens gula buss bakom mig kör ännu fortare och är på väg i fatt mig. Jag skulle tippa att den föraren bryter mot lagen som så många andra yrkesförare (bussar, minibussar, företagsbilar och långtradare) gör på den här vägsträckan. Det är i alla fall ofta min upplevelse av den här resan. Varför har de så bråttom? Flera bilder på temat finns här.
Ur dagens nyhetsström fiskar jag fram två nyheter som är av kategorin "vad var det jag sa?". För det första: Hälften av bilisterna på våra vägar och gator använder av någon anledning (slöhet? barnsligt uppror? ren dumhet?) inte blinkers för att visa vart de ska svänga när de ska svänga. Eftersom jag själv befinner mig ute på vägarna rätt ofta kan jag bara konstatera att denna undersökning har kommit fram till vad jag redan kände på mig. För det andra: Det var taktikröster som räddade Göran Hägglund och hans kristdemokrater kvar i riksdagen. Samma gäller tydligen i stort för Maud Olofsson och Centern. Sedan lär många ha taktikröstat på SD. Vad det nu ska vara för taktiskt med det. Nej, nu är det dags att ge sig ut bland de icke-blinkande medtrafikanterna igen.
Det var en rätt stillsam incident i trafiken som ledde till att en 78-årig kvinna i Landskrona fick sätta livet till: bråk om tillgång till en parkeringsplats. Om det är den nu häktade unge mannen som i raseri gav sig på först 78-åringens man och sedan kvinnan själv vet vi inte än. Det ska ju avgöras i de rättsliga instanserna. Men jag undrar hur stort mörkertalet är här nere i södra delarna av landet när det gäller bråk och våldsamheter som har med trafiken att göra. Min personliga uppfattning är, att det finns gott om människor som inte har så mycket till övers för andra människors väl och ve, som befinner sig ute med olika fordon i trafiken. Och dom ska man passa sig för att reta upp. De följer djungelns lag, och den som inte instämmer ska ha på käften. Jag är själv egentligen inte så förtjust att ge mig ut i bilen i Malmö med omnejd, speciellt inte när det är risk för rusningstrafik. Tempot är ofta hetsigt, respekten för trafikregler påfallande ofta obefintlig och många, speciellt bilförare då, verkar fulladdade med aggressioner. I dag skulle jag hjälpa en god vän med ett ärende som krävde en tur genom Malmö centrum och vid ett tillfälle var en bilist nära att med berått mod preja mig för att försöka byta fil. Vid ett annat tillfälle började en grovhuggen typ i en SUV att tuta som en galning bakom mig för att han tydligen tyckte jag skulle köra rätt in i en bil som spärrade vägen framför mig så att han i SUV:en skulle kunna komma fram. När jag något senare körde igenom Arlöv stannade jag i en korsning där jag hade gult ljus. När jag stod stilla och det slagit om till rött kom en bil bakifrån och körde rätt genom korsningen precis sekunden innan bilarna som hade grönt hade hunnit ut i den. Man blir utan tvekan lite mörkrädd. Och skulle man säga vad man tycker till en sådan förare, ja då riskerar man väl att hamna på akuten.
Till och från jobbet är jag tvungen att åka bil eftersom jag har de arbetstider och det avstånd till jobbet som jag nu har. När jag är ledig och hemma får bilen i stort vila hela tiden och jag utnyttjar min gamla cykel för att ta mig runt inne i stan. Men i vissa lägen, om det är cykelovänligt väder eller om jag ska handla något stort eller tungt, finns ju alltid alternativet att åka stadsbuss. Men detta, att åka buss, verkar bli allt krångligare eftersom det numera är busarna som sätter dagordningen för hur det ska funka på bussar. Att betala kontant för enstaka resor är snart inte att tänka på och att ladda upp ett kort med förköpta resor är allt knepigare. Det beror helt enkelt på att det finns busar som tycker att det är OK att råna busschaufförer på de kontanter de hittills tvingats hantera. Därför kan man inte betala kontant vissa tider på dygnet, och ska man ladda kortet ska man leta upp ett alltmer svårhittat laddningsställe som dessutom ska vara öppet. Allt detta misslyckades jag med i helgen, men eftersom kortläsaren var trasig på bussen in till stan, och chaffisen på vägen hem inte brydde sig om att ta betalt, fick jag åka gratis. Och det är ju en gammal dröm: gratis kollektivtrafik. Hade vi det skulle vi eliminera problemet med rånardräggen samtidigt som vi förmodligen skulle minska privatbilismens framfart betydligt.
Jag har ett kluvet förhållande till vår poliskår och hade ju gärna sett att man inte i alla lägen ska behöva ropa på mer poliser för att få ordning på diverse samhällsproblem. Polisen kan ju ändå aldrig förebygga eller lösa brott hundraprocentigt. Det skulle kräva ett övervakningssamhälle av en så fruktansvärd sort att ingen av oss på allvar skulle vilja leva i det. Men på ett område hejar jag närmast oreserverat på polisen, och det är när dom klämmer åt trafikdårar och buskörare som för sin egna bekvämlighet utsätter oss andra i trafiken för stora faror. Som pendlare och trafikant i Malmö vet jag vad vissa figurer är kapabla till när de hamnar bakom ratten i en bil. Därför glädjer jag mig över den stora polisinsatsen i Skånetrafiken på fredagen, den hade fått namnet Elsa efter den dagens namnsdagsbarn, och enligt Sydsvenskan åkte 500 bilister fast för mindre eller större trafikbrott. Hurra! Hurra! Hurra!
För bara några dagar sedan kunde medierna meddela att antalet döda i den svenska trafiken minskade kraftigt. Så i dag, fredag, slog trafikdöden till på två ställen i Skåne med bara några timmars mellanrum och sammanlagt fyra personer dog i de två olyckorna. Vid den första, mellan Landskrona och Helsingborg, blev tydligen en personbil mosad mellan två lastbilar vid inbromsningar vid ett större vägarbete. Det borde inte få hända (och jag vill inte moralisera eller spekulera), men jag är själv förvånad över att liknande olyckor inte inträffar oftare. Många, många gånger har jag haft stora lastbilar och långtradare liggande efter mig på landsvägarna. Somliga kan ligga bara några meter bakom när man kör i hundra kilometer i timmen. Jag undrar vad de tänkt sig att de ska göra om det hoppar upp ett djur på vägen och jag på någon vis måste bromsa hastigt. Personbilsförare är ofta inte bättre de. I går när jag körde mellan Ystad och Sjöbo var det en förvuxen snorunge i BMW och basebollkeps som envisades att ligga bara några meter bakom mig kilometer efter kilometer vare sig det var hastighetsbegränsat till 90, 70 eller 50 kilometer i timmen. Till slut kastade han sig med ett vrålande motorljud och högljutt tutande förbi mig och bilen framför mig bara för att bli liggande bakom ytterligare en bil framför den. I dödsolycka nummer två i dag dog två personer på en väg som går parallellt med Inre ringvägen i Malmö. Där kör jag själv då och då på väg hem från jobbet och där är det 60 kilometer i timmen som gäller som högsta hastighet. Men tydligen kan man lyckas krocka så våldsamt även där att två personer totalt meningslöst dör.
Varje dag när jag far till och från jobbet måste jag ge mig ut i trafiken med min bil. Någon möjlighet att åka kollektiv gives icke med mina arbetstider (men vi är att par stycken som kan samåka då och då och naturligtvis gör det). Och varje dag i trafiken i Skåne får man anledningar till att känna sig förbannad och frustrerad. För i trafiken verkar folks värsta sidor ofta visa sig. Jag försöker hålla mig kall, men det är i alla fall en sak jag tycker det är värt att gnälla lite om: Varför är det så förbannat svårt för så förbannat många att använda de blinkers som väl ännu alla bilar har som standardutrustning? Vad är det som gör att man inte tycker det är värt besväret att visa sina medtrafikanter (för vi är faktiskt ute i trafiken tillsammans) vilket håll man tänkt sig att svänga åt? Varför är denna lilla rörelse med ett finger så svår att orka med?
Var och en som kört bil i någon större omfattning i Malmö vet att man förr eller senare råkar ut för dårar som kör efter sina egna regler. I kväll inträffade det ännu en riktigt otäck olycka när några killar med en körkortslös förare i en stulen bil körde mot rött rakt in i en annan bil som just kört ut för grönt ljus. Bara för några dagar sedan var det en galning, en körkortslös förare, på stulen mc som körde rätt in i sidan på en personbil. Frågan är väl vad man kan göra för att förhindra sådant här. Är vi verkligen tvungna att leva med att vi ska omges av potentiella mördare när vi ger oss ut i trafiken? Sedan undrar jag dessutom vad det är för människor som lockas till en sådan här olycksplats. Tydligen har ett hundratal personer dragits som magneter till kvällens olycka och räddningspersonalen hade fullt sjå med att hålla en del närgångna borta. Det låter helt vridet.
Som jag väl sagt tidigare är det med en viss motvilja jag pendlar med bil till och från jobbet. Men jag är nödd och tvungen om jag ska behålla mitt jobb. Och jag skyller på den lokala tågtrafiken som ställde in nattåget jag för några år sedan kunde ta, och på riksdagen som inte vill tillåta att man drar av kostnaderna för en övernattningslägenhet om man inte kan jobba där man bor (bilresor får man däremot dra av). Frånsett att man alltid får sitta på helspänn och ha koll på andra trafikanter och på eventuella djur som kan vilja korsa vägen, kan det hända riktigt mystiska saker i trafiken. Som när jag för en tid sedan på väg till jobbet skulle posta ett brev vid postens terminal i Ystad (allt finns illustrerat på bilden ovan). När jag lagt på brevet och skulle vidare backade plötsligt en bil, från p-platsen till höger, ut och spärrade vägen för mig. Den studsade i träräcket till vänster två gånger innan den blev stående mot det. Jag blev lite förvånad över att föraren inte märkt att han/hon backat in i räcket och anade det värsta: föraren kanske drabbats av någon hastigt påkommen åkomma och tuppat av. Men! Det fanns ingen förare i bilen! Och hade jag kommit till postlådan någon minut tidigare hade förmodligen denne spökförare rammat mig när jag kört därifrån. Hade det varit i USA kanske jag kunnat stämma bilens ägare, men nu rundade jag bara spökbilen och for till jobbet. Och nu ska tydligen det riktiga eländet som hotar drabba oss pendlare denna tid på året varje år sätta igång. Så hör ni inget av mig på ett par dagar nu, finns det risk att jag stupat på min post i en snödriva på det höstfagra Österlen.
Upplevelsen av tid är som bekant väldigt relativ. Sekunder kan kännas som minuter och timmar kan kännas som betydligt kortare stunder. Allt tycks hänga på omständigheterna. Snart är det november och jag kom på att jag i ett tidigare inlägg lovat att visa en bild på hur en knepig trafiksituation i Malmö löste upp sig. Det var väl inte så länge sedan, tänkte jag, och började backa i bloggarkivet. Det var den 3 september, snart två månader sedan, jag lade ut det inlägget! Nuförtiden när jag kollar i backspegeln känns det som om allt svischar iväg i en väldig fart. Samtidigt kan arbetsveckorna, om det vill sig illa, kännas som väldigt långdragna. Men hur gick det då för alla inblandade i den där trafiksituationen på Kungsgatan i Malmö för snart två månader sedan? Jo, chauffören i transportbilen bara fräste över övergångsstället och cykelbanan. Joggaren och de andra gående hade ju faktiskt företräde, medan cyklisterna som fick bromsa in märkligt nog inte hade det. Nåväl, alla klarade sig, men killen i bilen borde haft sig en rejäl åthutning tycker jag. För han skulle faktiskt ha stannat.
Noterade för övrigt att Blairs efterträdare, Gordon Brown, tycks vara en riktig klavertrampare. Men han ska nog passa sig för att ge sig på islänningar. Se och lär Gordon!
Ja, sedan måndag kväll är jag tillbaka i min ingrodda håla i Malmö. Märkligt nog tedde den sig inte så ingrodd, utan rätt hemtrevlig, efter några dagar vid Smålandskusten. Inte för att det är något fel på Smålandskusten, tvärtom, men det kändes som jag fått mitt behov tillfredsställt för den här gången. Jag hade huvudet fullt av uppslag till blogginlägg när jag var hemma i Malmö igen, men det var inte så enkelt att bara sätta sig ner och skriva det som fanns i skallen. Så nu går jag ut med en rätt enkel inläggsvariant och hoppas komma till de tyngre upplevelserna senare. Jag har varit ute på cykel i Malmö (det är jag rätt ofta) och ställdes då givetvis flera gånger inför övergångsställe-problemet. Jag tycker jag på något vis lyckades fånga det rätt bra på den här bilden från Kungsgatan där ett av stans mer trafikerade cykelstråk går. Stråket är också min vanligaste cykelväg upp till centrum. Parallellt med den dubbelriktade cykelbanan finns också en gångväg och det är mycket folk som rör sig på Kungsgatan; där finns skolor och hyreshus och kontor typ skatteförvaltningen längs denna lummiga gata, som för ett antal år sedan var känd som Malmös illa beryktade horstråk. Problemet med övergångsstället finns vid Exercisgatan där cykelbana och övergångsställe sida vid sida korsar sagda gata. Uppenbarligen finns det olika regler för cyklister och gående när de ska över en gata på sina respektive övergångsställen. Det är med andra ord upplagt för trubbel här. På bilden har ni ett gäng olika typer av trafikanter som ska ta sig genom denna korsning Kungsgatan-Exercisgatan. Så nu frågar jag er mina vänner: Vad tror ni händer efter att jag tagit den här bilden? Vem stannar och vem fortsätter förflytta sig, och vem gör egentligen rätt? Fundera lite.
