Fiasko för nybloggandet

Här skulle det vara ett nytt blogginlägg där jag tänkte ta upp tråden där jag tappade den någon gång i somras när min dator packade ihop.

Tänkte starta om med ett inlägg om en film jag varit och sett i dag (ja den 1 december).

Men när jag skrivit inlägget och skulle kolla det var i stort sett hela skiten borta.

Uppenbarligen har jag glömt ett och annat om bloggandet.

Så det bidde inget den här gången.

Jah Hollis

Det ryms mycket inom varje människa

Jag sitter och väntar på att det ska bli dags att gå och knoppa och avsluta tre dagars ledighet med att samla krafter inför ett par långa arbetsdagar.
Jag har tvätt på tork nere i torkrummet och ska vänta en stund till innan jag ger mig ner och hämtar den. Och jag har lite söndagsångest.
Så jag har surfat runt lite för att hitta något att blogga om, men än så länge har det mest blivit lite småelaka kommentarer hos några högerbloggare (= M-bloggare, som jag tycker kommer undan för lätt i dessa SD-tider).
Så kom jag till Evas blogg, Jahaja (där jag regelbundet är inne och kollar) och hittade ett inlägg kallat Gråten i halsen, om gråt och ensamhet och sorgsna känslor. Jag tänkte jag skulle skriva en kommentar, men kom inte på något bra att skriva.
En stund senare gjorde jag ett nytt försök och då låg där ett nytt inlägg kallat Glädjen i hjärtat och ett konstaterande att det är mycket som ryms inom en människa.
Så jag knyckte det till rubriken här ovan, och på tal om gråt plockar jag in en låt med Townes Van Zandt från dokumentären Heartworn Highways.
Det sägs att han själv tyckte att låtarna han sjöng kunde vara så sorgliga att han föll i gråt under konserterna och att han, bisarrt nog, ofta berättade dråpliga historier för sin publik mellan låtarna "för att de inte skulle plocka fram rakbladen".
Uppenbarligen kunde han få andra att gråta med.
För att väga upp Townes Waiting Around to Die, plockade jag också in Iris DeMents vackra Sweet is the Melody, en glädjefylld låt, men ändå med ett stråk av sorgsenhet i.
Glädjen och sorg(senhet)en ligger kanske närmare varandra än vi tror.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Glädje, Sorg, Gråt, Söndag, Arbete, Ledighet, Musik, Townes Van Zandt, Iris DeMent

Jag tar paus och åker och firar morsan

Det har varit lite si och så med bloggandet de senaste månaderna tycker jag. Och då talar jag givetvis om mitt eget bloggande.
Det har mest blivit att jag deltar i en massa fotoutmaningar; inget fel i det, det är intressant på sitt vis (och har gett mig många trevliga bloggbekantskaper), men det känns som om det inte kräver lika mycket, som riktigt genomtänkta skrivna inlägg kräver.
Inte för att jag lider brist på idéer om vad jag skulle kunna blogga om.
Men vad finns det egentligen för anledning för mig att exempelvis ge mig in och kommentera den senaste opinionsundersökningen? Det finns väl redan tillräckligt med folk som gillar att slå varandra i skallen med sina argument där.
Och den som följt min blogg vet väl att jag till exempel inte har så mycket till övers för den politiska allians som styr vårt land.
Inte heller har jag några briljanta funderingar kring klimatmötet i Köpenhamn. Jag kan bara konstatera att även där tycks det vara populärt att ge varandra på skallen.
Nej, nu ska jag ta en liten bloggpaus.
Troligtvis bara några dagar medan jag ska åka upp till Småland och gratulera min mor som fyller 90 år i morgon, tisdag. Men jag ska ta det tillfället att även fundera lite på vad jag ska ha bloggen till.
Och hur jag ska hinna blogga samtidigt som jobbet är rätt pressande just nu.
Jag skulle kanske kunna berätta om min morsa, Karin, som började jobba som barnflicka åt en välbärgad familj i Stockholm redan när hon var 15 år. Och som hade en far (min morfar alltså) som var nitare på Oskarshamns varv och en mor (min mormor) som födde 14 barn.
Men det där får jag tänka igenom.
Jag säger som The Terminator: I´ll be back!!!
Mot Småland!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Blogg, Blogga, Bloggare, Paus, Bilder, Foto, Bildbloggar, Köpenhamn, Politik, Oskarshamn

Ett schema tajtare än Obamas

Det är inte det att jag inte vill blogga, eller att jag skulle sakna idéer till saker att skriva om.
Nej, jag skulle kunna skriva om en rätt obehaglig händelse på väg hem från jobbet i natt, och jag skulle kunna kommentera i princip vilka idiotier som helst.
Eller kanske lägga mig i den seriösa debatt som också förs här och där i bloggosfären (oj, sådana töntiga ord kanske man inte ska använda längre).
Men jag orkar inte, eller rättare sagt: jag hinner inte. Jobbet kallar igen och om en stund ska jag ge mig av.
I morgon är jag ledig, men då har gudbarnet födelsedagaskalas och det är prio ett.
Ja, här verkar jag ha Blogger emot mig med.
Ajöss...

Jah Hollis

Jah Hollis lovar mer än han håller

Jag är ungefär halvvägs inne i ännu en intensiv arbetsvecka och enda ljuspunkten, känns det som, är att det blivit mildare igen och att man slipper några halkchocker när man ska ut på vägarna.
Det trista är, att det känns som om jobbet tar hela min tid sådana här veckor.
Jag vet att jag tjatat om detta förut, men varför känns det som om man har så lite tid att leva? Ja alltså i förhållande till att jobba för någon annan.
En följd av detta är ju att jag inte hinner att sitta ner och skriva några mer genomarbetade blogginägg än halvmesyrer som detta.
Till exempel har jag lovat att skriva om mangautställningen på Louisiana som gudbarnet, hennes mamma och jag var på den gångna helgen. Men det löftet kan jag inte hålla nu.
Det får jag försöka göra senare, när jag inte har ständiga deadlines att kämpa emot.
Dock kan jag glädja mig över att åka genom ett vackert landskap när jag ska till jobbet. Häromdagen var jag tvungen att stanna till och ta några foton av de solbelysta omgivningarna.
Jag blev så fascinerad, speciellt kanske av molnen som tornar upp sig i bakgrunden (hmmm, dom kanske inte syns så jättetydligt på bilden) och som ser ut som en österlensk fjällkedja.
Och ändå har jag åkt denna väg hundratals gånger.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, tid, fritid, väder, vinter, tidsnöd, blogga, bloggande, bloggar, manga, skåne, österlen, foto, fotografi

Jah Hollis har blivit en lat bloggare

Jag har haft lite svårt för att få till något i bloggväg på ett par dagar nu.
Detta trots att det finns givna ämnen och tid. Jag är ju ledig några dagar nu mellan arbetsperioderna.
Men kanske är det dags att sammanfatta lite vad som hänt, trots att det är strålande sol över Malmö nu och egentligen läge för att ge sig ut lite.
Men min tvättid börjar snart och det finns inte mycket över för eftermiddagsuteliv, så jag börjar med Emmylou Harris i Köpenhamn.
Jag och BV tog ett eftermiddagståg över och hade turen att få ännu en dag med strålande sol och vi tog givetvis chansen att öppna med var sin ingefärssmakande öl på Apollobryggeriets (en krog alldeles utanför Tivoli) uteservering.
Så blev det bussen ut till Fredriksberg, en kort promenad och mer öl och käk på Bar Dutski som ligger på kort gångavstånd från Falkonerteatern där Emmylou och kompani spelade.
Den oftast lite otacksamma uppgiften att värma upp oss som var där för att se och höra Emmylou hade Kimmi Rhodes, en kvinna som levererat låtar till många stora namn och spelat in mycket musik, men som aldrig själv blivit ett riktigt stort namn.
Hon gjorde det i alla fall med den äran och tillsammans med maken på bas och sonen på gitarr och stämsång. Sonen gjorde för övrig en kort men mycket träffsäker imitation av familjens gode vän Willie Nelsons sätt att sjunga och spela gitarr och var själv inte oäven på att spela och sjunga.
Och så Emmylou Harris och henns nya band. Ja, vad ska man säga; jag har aldrig varit besviken efter att ha sett henne live och var det definitivt inte nu heller.
På något vis kan jag inte sammanfatta upplevelsen av konserten i Köpenhamn bättre än denna recension från konserten på Cirkus i Stockholm dagen före.
Jag försökte ta lite bilder under konserten, men efterom jag inte vill använda blixten vid sådana tillfällen och scenbelysningen inte var direkt bländande så blev det rätt mycket darr och sudd.
Därav bilden ovan som visar Emmylou tillsammans med multiinstumentalisten Phil Madeira och violinisten/mandolinspelaren och sångaren Rickie Simpkins tagen vid en tidigare konsert.
Den som vill se fler utmärkta bilder på bandet och Emmylou kan gå in här och kolla. Och jag tackar för lånet.
I gårkväll var det quiz, och jag tror jag sparar min rapport därifrån till lite senare. Om jag orkar skriva mer om eländet.
Det känns nu kanske något mer inspirerande än att skriva om MFF:s insatser i allsvenskan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jah hollis, blogga, bloggar, blogg, slö, lat, musik, emmylou harris, köpenhamn, öl, cirkus, stockholm, quiz, Malmö, MFF

Dags att knyta ihop säcken kring 2007

Det har varit dåligt med blog-
gandet för min del de sista dagarna, och tidigare under julhelgen då jag befann mig i bloggskugga en bit uppåt landet.
Nu är det bara drygt åtta timmar kvar av det här året (vart tog det vägen?) och jag har varit ute och trängts med vad som känns som en miljon andra som skulle handla på bolaget i sista stund.
Och innan jag drar vidare ut på landet för ett, troligen rätt stillsamt, nyårsfirande med goda vänner tänkte jag i all fall sätta punkt för mitt bloggår med detta inlägg.
Och jag ska göra det genom att tala om att jag är glad att jag inte är ensam om att reagera mot det vansinniga raketskjutandet som vi förväntas stå ut med några veckor kring nyåret.
Hoppas nu flera inser vilket elände detta missbruk av en nyårstradition kan ställa till med. Och att någon ansvarig politiker verkligen gör något åt problemet utan att behöva ta till något totalförbud.
Jag tänker vara ett föredöme själv i natt och, under kontrollerade former (förmodligen dock med alkohol i kroppen), skjuta upp en handfull raketer mot den mellanskånska himlen för att hälsa 2008 välkommet.
Några listor över det bästa och sämsta hittan och dittan under 2007 orkar jag inte ställa samman. Dock måste ett pris för årets recension av ett eget verk gå till den här kvinnan.
Hon verkar vara den svenska litteraturens motsvarighet till den engelska populärmusikens Liam Gallagher.
Gott nytt år alla ni som brukar titta in här!
Vi ses väl 2008 också?

Jah Hollis

PS. Bilden, som jag tog vid julbesöket i Småland, begriper jag nog inte riktigt själv. Men jag är öppen för era tolkningar. DS.

Andra bloggar om: nyår, 2007, 2008, fyrverkerier, raketer, systembolaget, blogga, bloggande, liam gallagher, oasis

Tekniska mysterier med bloggpublicering: 1

Jag lyckades nyss med mycken vånda att för första gången länka och lägga ut en video från Youtube på min blogg. Efter en del svordomar och rättelser och ändrande fungerade det i alla fall något så när som jag tänkt mig.
Undantaget var, att den stil, det typsnitt jag brukar använda inte funkade som det skulle när jag lagt in videon. Det ser ihoptryckt ut och inte alls som på mina övriga inlägg.
Någon som kan förklara för en tekniskt handikappad varför det blev så, eller som vet var man kan få en förklaring till att det blev så?
Vilket är det bästa sättet att gå tillväga när man länkar videor till bloggen?
Jag är tacksam för alla svar.

Jah Hollis

Jag har visst drabbats av bloggarkramp

Bara för ett par dagar sedan hade jag huvudet fullt av idéer och uppslag till intressanta saker att blogga om. Nu är huvudet lika tomt som museet över Bert Karlssons positiva bidrag till musikhistorien.
Någon som känner igen det här syndromet?
Skrivkramp brukar det kallas när det slår till mot de stora författarna. Men uppenbarligen är det något som kan drabba bloggare också.
Till denna känsla av tomhet bidrar också att det blev rätt blött och långvarigt i går kväll efter att vi varit på veckans andra quiz: på Fagans. Vi var i alla fall tre stycken som kände behov av denna urladdning.
Så kanske får man skylla sig själv lite också. Men de vitt skilda karaktärerna på quizen på Pickwick och Fagans vore kanske ett ämne för ett inlägg.
Hmmm, får fundera på saken.

Jah Hollis

Anta en seriös bloggutmaning för tusan!

”Vi arbetar inte.
Vi spelar musik.”

Det var väl så han uttryckte det, punkrockaren Trindeman Lindeman. Och det var väl en dröm man hade en gång: att slippa knega och att få spela musik i stället.
Hur det blev med det vet vi väl, de flesta av oss.
Men musiken har vi väl inte släppt? Den har hängt med och det är många viktiga tillfällen i livet vi kan hänga upp på en speciell låt.
Så anta nu denna utmaning från en bloggare som vill ha lite reaktioner.
Glöm Goran och det där dödstrista dagens politiktjafsbloggandet en stund.
Jag har antagit utmaningen, och den är ta mig tusan inte enkel.
Jag har funderat länge nu, och jag kommer att fundera ett bra tag till.
Hela livet spelas ju upp när man tänker på det.
På gott och på ont.

Jah Hollis