Jag hittade en fantastisk sågning, som måste gått mig förbi tidigare, när jag tittade i en ett par nummer gammal Mojo. Det var Jim Irvin, en av de där lågmälda men passionerade och kunniga journalisterna det verkar finnas gott om i England, som recenserade återutgivna skivor under vinjetten ”File Under”.
Temat denna gång var ”Lonely Wolves” (artists who trod an often lonely road in search of some kind of blues) och en av dessa var Alex Chilton, bara 16 år när han sjöng The Letter med The Box Tops, och senare med i kultbandet Big Star.
Men här är det återutgivningar av Chiltons soloplattor som Irvin går hårt åt, utan att egentligen vara elak. Han kallar originalen ”self-destructive solo records…half-baked projects in terrible sleeves.”
Han tycker skivorna låter ”som om det tog kortare tid att spela in dem, än det gör att lyssna på dem.” En platta beskriver han som ”a limited edition fuckabout…eyewateringly bad.”
Och avslutar med att dessa skivor köper man bara om man är intresserad av ”wasted talent or wasted plastic.” Oj, oj!
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar