Malmö har ett rykte om sig att vara en riktig gangsterstad, ett Sveriges Chicago där man lever farligt om man ger sig ut, speciellt efter mörkrets inbrott. Skytten som valde sina offer bland invandrare, och diverse skärmytslingar mellan olika grupperingar i och kring stadsdelen (OBS! inte förorten, det är ingen förort) Rosengårdhar väl bara stärkt föreställningen om att det är farligt att bo i Sveriges tredje stad. På vår enda kvarvarande morgontidning av verklig betydelse, Sydsvenskan, har man till och med arrangerat någon slags debattafton om Malmö och den så kallade "Chicago-stämpeln". Vällovligt kanske, men jag (Malmöbo i över 20 år) har själv lite svårt att engagera mig i debatten. Jag försöker leva mitt liv i Malmö och ta del av allt vad stan har att erbjuda. Så när jag nu visar några kvälls/nattbilder som jag tog på tisdagen på en kort vandring från en busshållplats till Filmstaden (där jag tillsammans med en god vän såg utmärkta Winter’s Bone) är det inga gangsteruppgörelser eller upplopp ni får se. Trots att jag dessutom gick ett stycke genom en mörk park blev jag vare sig överfallen eller rånad eller utsatt för något annat elände. Folk runtomkring mig betedde sig som folk gör mest och jag fick inte någon känsla av att någon skyndade på hem för att slippa vara ute efter mörkrets inbrott. Nej, jag bor hellre i Malmö, med dess eventuella faror, än i någon håla där allt stänger efter nio och där man förväntas hålla sig hemma framför tv:n om man är äldre än 25 år. Heja Malmö!
PS. Den enda Chicagoanknytningen man kan krysta fram ur bilderna är väl att när man har bröllopsmässa i stan, så har man den på Slag(k)thuset. DS.
Greklands ekonomi är körd i botten av de politiker som invånarna i demokratins vagga valt att sköta deras politik och ekonomi. De folkvalda för sina väljare bakom ljuset och grekerna ställs inför ekonomiska åtstramningar av den tredje graden. Folk protesterar. Det är naturligt, för vem gillar egentligen att få det sämre? Speciellt om man anser sig ha blivit förd bakom ljuset. Men så dyker de vanliga våldsromantikerna upp, de som älskar att slåss och förstöra och som verkar sakna samvete vad gäller deras medmänniskor. Nu tog de livet av tre av sina egna landsmän genom att sätta eld på en bank. Det känns sorgligt och man frågar sig vilket samhälle de här mördarna vill ha. Förmodligen inget jag skulle vilja leva i. Men de har säker sina påhejare här och var.
Det var en rätt stillsam incident i trafiken som ledde till att en 78-årig kvinna i Landskrona fick sätta livet till: bråk om tillgång till en parkeringsplats. Om det är den nu häktade unge mannen som i raseri gav sig på först 78-åringens man och sedan kvinnan själv vet vi inte än. Det ska ju avgöras i de rättsliga instanserna. Men jag undrar hur stort mörkertalet är här nere i södra delarna av landet när det gäller bråk och våldsamheter som har med trafiken att göra. Min personliga uppfattning är, att det finns gott om människor som inte har så mycket till övers för andra människors väl och ve, som befinner sig ute med olika fordon i trafiken. Och dom ska man passa sig för att reta upp. De följer djungelns lag, och den som inte instämmer ska ha på käften. Jag är själv egentligen inte så förtjust att ge mig ut i bilen i Malmö med omnejd, speciellt inte när det är risk för rusningstrafik. Tempot är ofta hetsigt, respekten för trafikregler påfallande ofta obefintlig och många, speciellt bilförare då, verkar fulladdade med aggressioner. I dag skulle jag hjälpa en god vän med ett ärende som krävde en tur genom Malmö centrum och vid ett tillfälle var en bilist nära att med berått mod preja mig för att försöka byta fil. Vid ett annat tillfälle började en grovhuggen typ i en SUV att tuta som en galning bakom mig för att han tydligen tyckte jag skulle köra rätt in i en bil som spärrade vägen framför mig så att han i SUV:en skulle kunna komma fram. När jag något senare körde igenom Arlöv stannade jag i en korsning där jag hade gult ljus. När jag stod stilla och det slagit om till rött kom en bil bakifrån och körde rätt genom korsningen precis sekunden innan bilarna som hade grönt hade hunnit ut i den. Man blir utan tvekan lite mörkrädd. Och skulle man säga vad man tycker till en sådan förare, ja då riskerar man väl att hamna på akuten.
Jag hörde och läste att den 78-åriga kvinnan som i måndags blev nedslagen på en p-plats i Landskrona hade dött av sina skador. Så nu jagar polisen en mördare, en yngre man som efter en ordväxling på p-platsen först pucklade på kvinnans 71-årige make och sedan den gamla kvinnan. Kvinnan skadade sig så illa att hennes liv inte skulle gå att rädda och på onsdagen stängdes respiratorn på sjukhuset av. Polisen har ännu inte fångat in denne våldsman, men för hans egen skull kanske han borde anmäla sig frivilligt innan någon annan spårar upp honom. Jag kan livligt tänka mig att det finns många som skulle kunna ge honom vad de tycker att han förtjänar. En sådan figur kan väl knappast väcka annat än avsky och hat hos människor med någon form av empati i sig. Har han den minsta gnutta heder i kroppen anmäler han sig själv hos polisen.
Det finns inget försvar för att med våld ge sig på någon medmänniska vare sig det handlar om politiker på yttersta högerkanten/vänsterkanten och deras närstående eller några människor i största allmänhet. Undantaget är om man gör det för att försvara en människa som blir överfallen av någon. Att försvara sig själv och sina medmänniskor i nödsituationer är givetvis befogat även om det kräver våld. Så var det sagt. I spåren efter överfallet på Sverigedemokraternas pressekreterare och hans flickvän, och domen mot tre av de misstänkta för överfallet, diskuteras det nu våld från höger- respektive vänsterextremister. På Svenska Dagbladets webb skriver en Ola Mårtensson ett klichéfyllt inlägg om saken på ledarplats. Han har rätt i mycket, men det blir svårt att ta honom på allvar när han till exempel kallar folk på vänsterkanten för "rödskägg": för eftersom det var tre unga kvinnor som dömdes för överfallet får man väl anta att det då var Skäggiga damen och hennes systrar det handlade om. Sedan kan man ju undra hur mycket vapen det krävs för att man ska säga att det var vapen en masse? Som sagt, inget försvar för extremister och överfall på folk. Men kanske ska man passa sig för att dra ett löjets skimmer över debatten.
Två händelser utan något egentlig samband, men ett bildval med lite dålig tajming, möjligen. Kent ska släppa en box med hela sin skivut- givning samlad i ett paket. I Finland gick en 22-åring till skolan och tog med sig pistolen och sköt ihjäl nio elever och en lärare och till slut sig själv. Som sagt, två händelser utan något egentligt samband. Utom då möjligen det som verkar bli omslaget till Kents box: en hand som håller en pistol och just avlossar ett skott. Det finns i populärkulturen ett inslag av våldsromantik som tar sig uttryck som att en rappare skryter om hur många skott han har fått i sig eller att en annan rappare säljer fler skivor som död, ihjälskjuten, än han gjorde när han levde. Kent har kallat en skiva Vapen och ammunition och nu tycks det som om det är dags att använda vapnet och ammunitionen när boxen ska komma ut. Jag kommer inte med något påstående här, men det känns en aning som om Kents bild är lite dåligt tajmad med tanke på det som hänt i Finland. Läs gärna mer om Kent-boxen här.
Jag läste att en journalist från TV4 hotats till livet när han skulle filma platsen i Göteborg där två män beskjutits på öppen gata i stadsdelen Bergsjön, en av dem så illa att han senare dog. Journalisten ska ha omringats av runt 15 personer som hotat honom och tvingat honom att lämna ifrån sig den film han tagit. Det verkar som om den här gangstermentaliteten tar över allt mer och med här i Sverige. Det känns mycket obehagligt, och än obehagligare när folk försöker att genom hot och våld stoppa den fria rapporteringen om vad som händer. Är det gangsters som ska sätta dagordningen i det här landet numera? Vad säger våra välbetalda politiker och högt uppsatta chefer inom polisen? Sedan kan det knappast vara så svårt att räkna ut vilka det är som hämtar hem poäng på den här utvecklingen. Och det är väl heller inget som vi vill vara med om.
Efter den helg som nu tagit slut har man verkligen anledning att ställa sig en fråga: Varför blir så många killar i åldern runt 15-17 år som galna och beter sig som något slags grottmänniskor? Det värsta är naturligtvis fallet i Stockholm där ett gäng av dessa neanderthalare gav sig på en jämnårig och gemensamt sparkade ihjäl honom. Sedan blev ett par av dem offer för en man det slagit slint för sedan de provocerat fram en helt vansinnig situation. Men det räcker ju inte med detta. Vi har kunnat läsa om killar (alltid killar!) som gett sig på en busschaufför och en radda andra personer. Och helst sker det när de är ett gäng som tydligen stöttar varandra. Uppenbarligen är det så att pojkar löper störst risk att totalt tappa koncepterna när de är 15-17 år. Men man undrar om det är något som kommit starkare under de senaste åren eller vad det egentligen beror på. Kanske något att ta sig an för ansvariga i samhället, och oss alla givetvis, om vi vill slippa läsa om sådana här saker i framtiden.
För ett tiotal år sedan, när internet var lite nytt och kittlande på flera arbetsplatser gillade många på mitt dåvarande jobb att surfa så fort de fick lite tid över. De var nyfikna på vad som fanns där på nätet, och givetvis gav sig en och annan in i porrträsket, det kunde man inte undgå att märka. Nyfikenheten finns fortfarande kvar tydligen, för varför vill man annars spärra datorer i regeringskansliets datornätverk så att man inte kan ge sig in på sidor med porr, våld och rasism? Socialministern, S:t Göran Hägglund, litar enligt DN tydligen inte på sina medarbetare. För det kan väl inte vara så att han själv har svårt att hålla fingrarna i styr när datorn är i gång? Eller tror han kanske att sidor med dessa brännheta ämnen försvinner om man inte tittar på dom? Och vad är egentligen "olämpliga sidor"? Det uttryck som Göran Hägglund använder sig av och som stinker av 1984-mentalitet. Klarar inte vuxna människor att själva bestämma hur de ska använda internet?
Att nazister tar till våld mot sina meningsmotståndare är väl inte så märkligt egentligen. De fattar väl själva att deras mögliga idéer och stinkande människosyn inte går att sälja in med enbart ord. Så det är ju helt i linje med den så kallade ideologi de anammat att man ska använda våld för att försöka göra den dominerande. Men den stora frågan är, tycker jag, om man ska bemöta detta våld med mera våld. Rent filosofiskt förfaller man ju till samma nivå som nassarna om man använder deras metoder för att bekämpa dem. Här är i alla fall en kille som inte tycks tveka om hur man ska bemöta dem som verkställer sina rasistiska idéer med hjälp av våld: Linton Kwesi Johnson. Ibland är jag beredd att tro honom, men man tycker ju att det borde finnas andra sätt.
Så avgick då Anna Sjödin. Jag förstår: det är bättre att fly än att illa fäkta, speciellt om man fäktas mot en dörrvakt. Har någon människa i Sverige någonsin fått rätt mot en dörrvakt när det stått ord emot ord i en polissak om våld eller misshandel? Det finns säkert dörrvakter som sköter sitt jobb bra, visst finns det, men det är också en kår vars rykte solkats betänkligt av våldsamt uppträdande och svinaktigt sätt mot människor. Fråga bara runt lite bland människor som under de senaste tjugo åren rört sig ute i krog och klubbsvängen i någon stad med gott om dörrvakter. Jag tror alla kan berätta minst en hårresande upplevelse orsakad av någon eller några dörrvakter. Visst får dörrvakter utstå spott och spe och provokationer, men man kan undra vad som i det stora hela är hönan och vad som är ägget när det gäller bråk mellan vakter och gäster. Men nu har vaktkåren fått en fjäder i hatten när en av "de utvalda" starkt medverkat till att en SSU-ordförande avgått. Vad som är rätt och fel i den här saken lär vi nog aldrig få veta. Men det kändes på något vis som om Anna Sjödin var dömd att förlora redan på förhand, med både en dörrvakt och polisen mot sig.
