Twingly statistik

onsdag 6 maj 2009

Måsta alla höra allt man säger?

Jag åkte lokaltåget hem från jobbet i måndags kväll eftersom jag sista dagen på arbetspasset slutar tidigare på kvällen och då kan använda mig av kollektivtrafiken.
Tåget gick strax efter klockan nio från Ystad med destination Malmö. Det var inte direkt någon trängsel och jag hittade en plats där jag i lugn och ro kunde sätta mig för mig själv för att läsa min nyinköpta The Word.
Men jag såg till att hamna långt ifrån en äldre dam som jag lagt märke till redan på perrongen när hon stod framför mig vid biljettautomaten och fumlade och muttrade länge innan hon med någons hjälp fick ut sin biljett.
Sedan pratade hon högljutt och upprört i sin mobil medan hon steg på tåget; hon pratade på tydlig och välformulerad engelska (men hon hade pratat svenska vid biljettautomaten).
Så slutade hon samtalet med (på engelska): "Det här är slutet på vårt förhållande. Hej då!"
Som jag misstänkte satte hon igång igen, efter en stund, inne på tåget. Samtalet avslutades på samma sätt, och efter en stund var det ett nytt samtal, högt så alla i vagnen kunde höra hur hon ännu en gång slutade med sitt "Bye, bye!"
Jag vet faktiskt inte om hon verkligen talade med någon eller om hon bara ville ge intryck av att hon gjorde det.
Under resan klev det på en annan dam, något yngre, som strax satte igång en högljudd diskussion i sin mobil. Det handlade om en 10-årig pojke och hon pratade med någon som hon inte tyckte behandlade denne tioåring på ett bra sätt.
Nej, jag tjuvlyssnade verkligen inte. Jag ville inte höra, men det gick inte att undvika.
Kvinnan gapade, och svor som en borstbindare, i telefonen så det hördes över hela tågvagnen.
Min teori är att hon pratade med pappan till tioåringen och att hon var mamman, men att far och mor inte längre levde tillsammans. Kvinnan hade i alla fall inte mycket till övers för den hon talade med, den saken var det inget tvivel om.
Jag bara undrar om de här båda högljudda telefonpratarna inte tyckte det var det minsta konstigt att lämna ut sig själva och några närstående på det viset inför ett drygt tiotal okända människor.
Och kände de inga behov av att bespara oss andra i vagnen dessa personliga samtal?
Visst, det är inte förbjudet att prata i telefon på tåget, men är det så förbannat omöjligt att spara sådana samtal en stund, i alla fall tills man stigit av tåget?
Eller måste alla numera höra allt man har att säga?

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

10 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Ibland får jag lust att bara ta deras mobiler lägga dem på golvet/marken och trampa sönder skiten. Mobiltelefonen kan vara världens hemskaste uppfining, klart i klass med atombomben. Den tar fram det sämsta i människan; sladdertackan.

Jah Hollis sa...

Ord!

Irrhönan sa...

Ja, jag vet inte hur människor tänker (om de gör det) i såna situationer.

Själv undviker jag att ta telefonen om jag står olämpligt nånstans - i tåg, på perron eller i buss, eller för den delen på jobbet!

Skulle aldrig falla mig in att skälla ut exet eller andra så att hela världen hör.

Jag brukar intresserat titta ut människor som fläker ut sig i mobilen. Stirra ohämmat och verkligen se ut som jag anstränger mig för att lyssna (fast jag gör motsatsen). Ibland funkar det, och personen rodnar lite och lägger på.

:-)

Alla smutsiga detaljer sa...

Jag brukar be dem att dämpa rösten, det funkar också :-)

Pumita sa...

Hittills har jag inte bett någon dämpa rösten men en vacker dag gör jag det... är sååå trött på dessa hänsynslösa människor. Att jag tvingas ta del av deras samtal är en sak (det kan också göra mig förbannad) men det värsta är att de brer ut andras privatliv inför "hela svenska folket". Det är otroligt fräckt! För den som sitter i andra änden eller den samtalet handlar om (!) kanske inte alls vill att alla ska höra...

Eva Nygren sa...

Jag håller verkligen med dig! Det handlar egentligen om hänsyn och respekt eller bristande sådan. Men det händer allt möjligt sådant. Jag var inne i Teliabutiken på S Förstadsgatan. Nummerlappsmaskinen gick sönder och vi vår två som köade för att få lapp. När maskinen var fixad tågade en annan man fram och tog en lapp rakt framför oss som väntade. Jag blev förbannad och sa till. Han såg ut som han tänkte hoppa på mig och jag insåg att civilkurage handlar om att våga utsätta sig för rädsla. Så jag menar att man bör säga ifrån.

Alla smutsiga detaljer sa...

Jag tror att det handlar om obetänksamhet mer än hänsynslöshet...

Jah Hollis sa...

ASD: Är inte obetänksamhet och hänsynslöshet två sidor av samma mynt? Den som är obetänksam uppträder ofta hänsynslöst mot omgivningen.

Visst kan det också funka att helt enkelt säga till folk, men vem orkar gå runt och vara ordningsman hela tiden? Kanske skulle man i ett sådant läge ha ett par öronproppar och demonstrativt sätta in i öronen?

Och visst krävs det civilkurage för att säga till om de minsta saker (nuförtiden). Man vet aldrig hur folk reagerar. Det verkar höra till vardagen för vissa att hota med både det ena och det andra om man bara begär att de ska visa lite hänsyn till andra.
Men nu för tiden är det ju positivt att vara "kaxig" (vilket faktiskt kan betyda översittaraktig enligt SAOL), och att ha "attityd" vilket jag hörde en engelsman anse vara detsamma som "att vara otrevlig mot andra".

Bert sa...

Jag har ibland sådär lite i förbigående sagt till en mobilpratare: "Du kan ju alltid hälsa från oss också."

Det biter oftast.
---

Detta problem är ingalunda bara svenskt. I Berlins tunnelbana sitter skyltar som ironiser över människors behov av att prata skit inom andras hörhåll. Tyvärr kommer jag inte ihåg ordalydelsen. Men de var bra.

Unknown sa...

Morrn.

Stalltips till SJ, be dom göra på samma vis som NSB i Norge, där finns det "tysta" avdelningar på tåget där man INTE får använda mobil.
Och det funkar, (man kan alltid klaga hos konduktören)
Ha de bra
Hasse