Det har blivit fredag igen och det är dags för ett nytt fredagstema hos Sinneskatten/Carina, och det ska vara något som är Smart. I går torsdag var det den Irländska nationaldagen, Saint Patrick’s Day, som ju firas världen över. Jag hade lite funderingar på att ge mig upp till stampuben Pickwick och fira den där (jag skulle egentligen sett Bob Marleys gamla kompband The Wailers på KB, men den konserten var inställd), men det drog ihop sig till ett sådant busväder att jag stannade hemma. Iskallt regn med inslag av snö föll över Malmö och visst kunde jag varit smart och tagit bussen upp till stan, men jag stannade hemma. Det var i och för sig kanske smart eftersom jag ska jobba fredag. Men i största allmänhet är det smart att åka buss när man ska ta sig fram i Malmö. Smartare än att ta egen bil i de allra flesta fallen. Fast helst tar jag cykeln. Om det är väder för det. På bilden ser ni "min" buss, fyran, på väg att plocka upp mig på Lundavägen. Fler bilder på den smarta temat finns här.
Två tuffa dagar på jobbet är avklarade, två dagar med helt nya datasystem och rutiner som helst ska fungera friktionsfritt. Så blev det väl nästan, med en rätt stadig uppbackning av experter och problemlösare, men det tar på krafterna och anstränger hjärnan å det grövsta. Det man tidigare gjort med ryggmärgsreflexer duger inte längre, utan det är nya kommandon och kortvarianter av dessa man ska lära och nöta in. I dag, onsdag, vaknade jag efter att ha sovit hyggligt och med en stark hemlängtan. Så stark att jag tog ett tidigare, men långsammare (ett pågatåg i stället för ett Öresundståg) tåg hem till Malmö. Det visade sig vara ett lyckodrag, eftersom en ledning på Malmö C rasade ner och stoppade tågtrafiken mellan Lund och Malmö alldeles efter att mitt tåg kommit fram. Ett tågstopp var ju det jag minst behövde efter de här två dagarna. Men ibland ska man väl ha lite tur också. Och nu börjar det dra ihop sig till onsdagens quiz. Undrar om det ska bli någon fråga på vilka som installerades i Rock’n’roll Hall of Fame i går, för i så fall kan jag svaret. En av dom är min favorit Tom Waits som i videon ovan (där bara Waits nuna visas) sjunger Walk Away tillsammans med en av rockens verkliga slitvargar: Southside Johnny. De kompas av trombonisten La Bambas storband. Och för att sluta cirkeln har jag faktiskt skakat hand med La Bamba när Southside Johnny och hans band spelade på gamla KB i Malmö en gång i forntiden.
Vi har fått fina underjordiska stationer längs med Citytunnelns sträckning under Malmö. Utformningen av Malmö centrals underjordiska del, liksom stationen under Triangeln kan inte få annat än med beröm godkänt (eller vad det är för högre betyg som för tillfället gäller). Om det inte vore för en sak, en sak som redan fått mycket kritik. Bänkarna som det är tänkt att man ska sitta på nere på perrongerna medan man väntar på tågen är ett totalt misslyckande. De lutar för det första ner mot stengolvet och det sägs att det ska vara för att de inte ska locka uteliggare. Är tanken då att uteliggarna ska somna till och sedan rulla ner på perrongen? Inte att undra på att bänkarna både dragit på sig kritik och formella anmälningar. För det andra är sätena av någon metall som gör att man denna årstid riskerar att frysa häcken av sig om man sitter en stund på dem. Jag vill inte låta som en moralist, men ofta är det faktiskt bättre att tänka efter före.
Jag börjar få stor erfarenhet av kollektivtrafiken nu och jag måste säga att man får bevittna prov på rätt märkligt beteende titt som tätt. Häromdagen åkte jag som vanligt buss 4 hemifrån och ner till Malmö C för att fortsätta med Öresundståget därifrån. När vi närmade oss hållplatsen vid Caroli kyrka (som ju avkristnats, eller vad man säger, och ska byggas om för profan verksamhet) stod det en man på hållplatsen och vinkade för att stanna bussen. Busschauffören körde kallt förbi och ett sus gick igenom passagerarskaran. En äldre, prudentligt klädd man i vitt hakskägg blev tydligen heligt förbannad och ställde sig blixtsnabbt upp och vrålade rakt ut: Ja, men stanna då för faaaaen! Och stannade gjorde chauffören, en bit längre fram dit hållplatsen där den vinkande mannen stod är tillfälligt flyttad. Ingen utom chauffören (inte heller den vinkande mannen) hade tydligen fattat att hållplatserna på båda sidan gatan flyttats (med tydlig skyltning om det) på grund av att kyrkoområdet nu är byggarbetsplats och det kan bli trångt för bussarna att stanna där. Jag undrade var denna ilska den vitskäggige uppbådade kom ifrån. Kanske kom den så snabbt för att chauffören, som så många inom kollektivtrafiken i Malmö såg ut att vara invandrare? Dessvärre är det fullt möjligt. Chauffören som gjort helt rätt (den vinkande mannen fick förflytta sig en bit till fots, men kom med bussen) sade inget, inte högt i alla fall. Den vitskäggige och hans lika prudentliga (dock ej vitskäggiga) hustru steg av bussen utan ett ord till ursäkt för mannens hätska utfall mot chauffören. Den vinkande mannen däremot tackade för att han kom med bussen.
Snart dags att bege sig iväg till nyårsfest. Jag hade faktiskt två alternativ att välja på i år, men eftersom jag redan tackat ja till en fest när det andra erbjudandet kom, så föll alternativ två bort. Helst hade jag ju tillbringat årets sista timmar i sällskap med alla som är på de båda festerna tillsammans, men ibland kan man inte få allt det goda på en gång. Nu är problemet att ta sig till festen som äger rum lite i utkanterna av Malmö stad. Vi hade tänkt slå oss ihop ett gäng och ta en taxi modell större, men nu verkar det som om det inte går att få någon taxi beställd överhuvudtaget i kväll. I Malmö, staden där det dräller av taxibilar av alla de sorter, får man faktiskt ibland fråga sig var taxibilarna finns när man som bäst behöver dem, avregleringen till trots. Det är nästan som att vara tillbaka i den tiden då taximonopolet härskade i stan och man var utlämnad till barska herrar i svarta bilar och en telefonist vars vanligaste replik var: Taxi, var god (och) dröj! Det svenska taximonopolet avskaffades 1986. Ett år senare sjöng den då 14-åriga Vanessa Paradis in hitlåten Joe Le Taxi som hon framför så fint här ovan. Två dagar före juaftonen i år fyllde Vanessa 38 år och vi får väl hoppas att sambon Johnny Depp uppvaktade henne ordentligt. Ja, för övrigt blir det att förlita sig på kollektivtrafiken, en stadsbuss, för att komma till festen i kväll.
Om ett par timmar är det dags att lämna Malmö och dra till jobbet i Kristianstad. Jag skulle kunna sopa bort snön från min bil och ta den, men jag har bestämt mig för att hålla mig till kollektivtrafiken (och övernatta i Kristianstad när jag jobbar) denna vinter. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom tågen går som allt annat än tåget i Skåne just nu. Förra veckan, när jag åkte hem från Kristianstad (vilket tar normalt cirka en timme), blev jag sittande i tåget två och en halv timme innan jag var hemma. En kombination av en sträng, tidig och snöig vinter tillsammans med öppnandet av Citytunneln för en dryg vecka sedan tycks ha rört till det ordentligt. Så Skånetrafiken senaste glada slogan när Citytunneln öppnades, "Nu blir Skåne lite snabbare", föll raskt ganska platt till marken. Nu hoppas jag verkligen att mitt tåg ska kunna gå som planerat i dag, samtidigt som det ju är trist för alla andra pendlare och resenärer vars tåg helt enkelt ställs in för att det ska gå att köra åtminstone några tåg genom Vinterskåne. Hur det ska bli för alla som tänkt sig att förflytta sig kollektivt inför julen vågar jag inte tänka på. Jag lämnar inte Malmö sedan jag väl kommit hem från jobbet på onsdag. Inte förrän annandagen, då det är jobbdags igen.
I måndags gjorde jag min premiärtur genom Citytunneln under Malmö när vi skulle till Köpenhamn för att kolla in The Jim Jones Revue. Frånsett att flera tåg var försenade och att det var lite allmänt förvirrat med tågtrafiken (i vanlig ordning nu verkar det som) var det en trevlig upplevelse. De tre stationerna, Malmö C (bilden ovan), Triangeln och Hyllie var fina och ljusa och tåget susade fram tyst och fint genom "Tunnelen". I dag blir det en kortare tripp i sagda tunnel eftersom jag ska åt andra hållet, till jobbet i Kristianstad. Det blir till att åka ner på Malmö C och sedan tar sig tåget ganska snabbt upp i ljuset i marknivå. Bara att hoppas att tågen har börjat hålla tiderna bättre nu. Om en vecka är det vintersolstånd. Håll ut!
Så har den då officiellt öppnats, Citytunneln som för tågtrafiken under Malmö stad och som lär bli ett lyft för kollektivtrafiken i vår region. Det var stor fest utomhus i decemberkylan med en radda lokala artister på scenen tillsammans med kungen som skötte själva invigandet. Där kunde han ju annars lätt ha klämt sig in mellan Wiehe och Timbuktu och dragit Hasse & Tages gamla slagdänga här ovan. Det skulle ha varit kvällens höjdare kan jag tänka mig. Själv var jag inte på plats eftersom jag inte var på humör för att stå i råkylan och trängas med en massa folk. Och Wilmer X, som återförenades på scenen senare på kvällen har jag redan sett otaliga gånger. Däremot hoppas jag nu kunna komma med på en av de turer allmänheten denna vecka har möjlighet att göra med tåg i Citytunneln innan den öppnas för ordinarie trafik om en vecka.
Det blev lite sent med min Fototriss i dag fastän jag var ute redan kring 12-tiden och tog några fräscha bilder på veckans tema: Kollektivt. Eftersom jag hade ett ärende ner till stationen så tog jag bussen hemifrån, uträttade mitt ärende och tog bussen hem igen. Det föll sig då rätt naturligt att det kollektiva fick representeras av kollektivtrafiken. Inte så originellt misstänker jag, men det är i alla fall tre nya bilder: alla tre tagna inne på Malmö Central som ju är ett rätt stort centrum för kollektivtrafiken (även om det som kanske syns var ganska lugnt just när jag var där) och som väl blir ännu större när bygget av Citytunneln snart är avklarat, eller? Fler bilder på veckans tema hittar ni här.
Jag åkte lokaltåget hem från jobbet i måndags kväll eftersom jag sista dagen på arbetspasset slutar tidigare på kvällen och då kan använda mig av kollektivtrafiken. Tåget gick strax efter klockan nio från Ystad med destination Malmö. Det var inte direkt någon trängsel och jag hittade en plats där jag i lugn och ro kunde sätta mig för mig själv för att läsa min nyinköpta The Word. Men jag såg till att hamna långt ifrån en äldre dam som jag lagt märke till redan på perrongen när hon stod framför mig vid biljettautomaten och fumlade och muttrade länge innan hon med någons hjälp fick ut sin biljett. Sedan pratade hon högljutt och upprört i sin mobil medan hon steg på tåget; hon pratade på tydlig och välformulerad engelska (men hon hade pratat svenska vid biljettautomaten). Så slutade hon samtalet med (på engelska): "Det här är slutet på vårt förhållande. Hej då!" Som jag misstänkte satte hon igång igen, efter en stund, inne på tåget. Samtalet avslutades på samma sätt, och efter en stund var det ett nytt samtal, högt så alla i vagnen kunde höra hur hon ännu en gång slutade med sitt "Bye, bye!" Jag vet faktiskt inte om hon verkligen talade med någon eller om hon bara ville ge intryck av att hon gjorde det. Under resan klev det på en annan dam, något yngre, som strax satte igång en högljudd diskussion i sin mobil. Det handlade om en 10-årig pojke och hon pratade med någon som hon inte tyckte behandlade denne tioåring på ett bra sätt. Nej, jag tjuvlyssnade verkligen inte. Jag ville inte höra, men det gick inte att undvika. Kvinnan gapade, och svor som en borstbindare, i telefonen så det hördes över hela tågvagnen. Min teori är att hon pratade med pappan till tioåringen och att hon var mamman, men att far och mor inte längre levde tillsammans. Kvinnan hade i alla fall inte mycket till övers för den hon talade med, den saken var det inget tvivel om. Jag bara undrar om de här båda högljudda telefonpratarna inte tyckte det var det minsta konstigt att lämna ut sig själva och några närstående på det viset inför ett drygt tiotal okända människor. Och kände de inga behov av att bespara oss andra i vagnen dessa personliga samtal? Visst, det är inte förbjudet att prata i telefon på tåget, men är det så förbannat omöjligt att spara sådana samtal en stund, i alla fall tills man stigit av tåget? Eller måste alla numera höra allt man har att säga?
Som jag väl sagt tidigare är det med en viss motvilja jag pendlar med bil till och från jobbet. Men jag är nödd och tvungen om jag ska behålla mitt jobb. Och jag skyller på den lokala tågtrafiken som ställde in nattåget jag för några år sedan kunde ta, och på riksdagen som inte vill tillåta att man drar av kostnaderna för en övernattningslägenhet om man inte kan jobba där man bor (bilresor får man däremot dra av). Frånsett att man alltid får sitta på helspänn och ha koll på andra trafikanter och på eventuella djur som kan vilja korsa vägen, kan det hända riktigt mystiska saker i trafiken. Som när jag för en tid sedan på väg till jobbet skulle posta ett brev vid postens terminal i Ystad (allt finns illustrerat på bilden ovan). När jag lagt på brevet och skulle vidare backade plötsligt en bil, från p-platsen till höger, ut och spärrade vägen för mig. Den studsade i träräcket till vänster två gånger innan den blev stående mot det. Jag blev lite förvånad över att föraren inte märkt att han/hon backat in i räcket och anade det värsta: föraren kanske drabbats av någon hastigt påkommen åkomma och tuppat av. Men! Det fanns ingen förare i bilen! Och hade jag kommit till postlådan någon minut tidigare hade förmodligen denne spökförare rammat mig när jag kört därifrån. Hade det varit i USA kanske jag kunnat stämma bilens ägare, men nu rundade jag bara spökbilen och for till jobbet. Och nu ska tydligen det riktiga eländet som hotar drabba oss pendlare denna tid på året varje år sätta igång. Så hör ni inget av mig på ett par dagar nu, finns det risk att jag stupat på min post i en snödriva på det höstfagra Österlen.
I dag är det en riktigt grå höstdag här i Malmö och nu börjar löven där ute falla på allvar. I dag är det också den första dagen jag ska överge kollektivtrafiken och ta mig till jobbet i min nyinköpta (begagnade) bil. Egentligen är det inte mitt eget val att jag nu byter färdsätt: jag har konstiga arbetstider, och har under ett par år nu haft en övernattningslägenhet där jag jobbar. Men ju längre tiden gick, desto mer drabbades jag av lappsjuka när jag skulle sova över i den. Att åka kollektivt är heller inte alltid någon höjdare, även om det i teorin naturligtvis borde vara det rätta valet. Senast (sista gången?) jag tog pågatåget till jobbet var det så överfullt att somliga tvingades stå hela resan. Och det var inte ens i rusningstid. Jag fick då också chansen, som vanligt, att höra en miljon mer eller mindre irriterande prov på mobilsignaler och mer eller mindre intima telefonsamtal. Några tyckte också vi skulle höra deras samling av låtar de hade inspelade på någon musikmaskin. Nu ska jag i stället sitta i bilen (i lugn och ro?) och lyssna på exempelvis min nya platta med Robert Plant och Alison Krauss, eller kanske Neil Youngs senaste. Hösten har för övrigt också slagit till mot pågatågstrafiken nu. Alla årstider har sina överraskningar i beredskap. Även för oss som ska köra bil, det vet jag också.
Efter en arbetsveckas exil i Wallanders stad är jag tillbaka hemma i Malmö. Det nöter på livsandarna att leva detta schizofrena liv, men i dag har jag hittat en bil jag vill ha, en bil som jag hoppas kunna pendla i. Rent moraliskt är det väl trist att behöva övergå från kollektivåkarnas skara till bensinbilspendlarnas skara, men jag känner att jag inte längre har något val. Och nu ska jag dessutom hitta en snygg övergång till valet av video härovan. Rory Gallagher, live på Isle of Wight 1970. Ja, det är helt enkelt så att jag finns därute någonstans i publiken som kollar in Rory. Jag var där och såg honom spela Gambling Blues 1970. Inte vet jag hur mina tankar kom in på det när jag satte mig och tog en öl efter en veckas jobb och bortavaro från livet i Malmö. Jo, jag kom nog in via detta. Skit samma, Rory Gallagher (frid över hans minne) är och förblir en gammal musikalisk hjälte. Jag tyckte väl bara jag skulle ge fler en chans att upptäcka honom.
Än så länge nyttjar jag kollektivtrafiken för att ta mig till och från jobbet. Efter den mycket närastående semestern är det tänkt att bli annorlunda och jag har börjat fundera över kollektivtrafikens baksidor. I dag var de enkla att hitta: • Lokalbussen ner till stationen var av den gamla icke luftkonditionerade modellen. Det behöver inte vara speciellt varmt för att de ska förvandlas till en kvav bastu och folk ska längta efter att få hoppa av. • Ett Pågatåg så överlastat med folk att somliga stackare måste stå under en nära timslång resa. • Alla dessa människor som kastar sig fram mot tåget när det stannar på en station. De har tydligen gett sig f-n på att de ska på tåget samtidigt som vi andra ska av. Ett mystiskt flockbeteende som gör att man drömmer om att få åka i egen kupé med egen utgång. Men det är samma visa om och om igen. Detta kan tyckas vara småsaker, men i längden kan det var rätt påfrestande upplevelser och rätt så humörsänkande.
En liten handskriven lapp låg innanför min dörr när jag steg upp i dag. Min bostadsrättsförenings styrelse meddelar att jag hamnat överst på listan för att få hyra en av de eftertraktade parkeringsplatserna vi har. Det är knappt att jag kom ihåg att jag satt upp mig på väntelistan, och inte hade jag trott att jag skulle bli erbjuden en plats efter bara ett par års väntan (jo dom är eftertraktade). Men nu måste jag bestämma om jag vill ha platsen, vilket också innebär att jag måste ändra min livsstil en aning om jag ska tacka ja. Jag äger ju inte någon bil, utan kombinerar kollektivtrafik med en övernattningslägenhet för att kunna jobba. Den kombinationen är inte någon bra lösning av två skäl: 1. Det går helt enkelt inga tåg från stan där jag jobbar till stan där jag bor vid den tiden på natten då jag slutar. 2. Reglerna för att kunna dra av kostnader för dubbelt boende är så mossiga att man undrar om våra politiker har en susning om vad som hänt på arbetsmarknaden de senaste 10-15 åren (de diskriminerar dessutom grovt den som är "ensamstående"). Därtill drabbas jag allt oftare av lappsjuka de arbetsperioder jag måste övernatta i min lilla andralägenhet. Jag är ingen vän av att sitta och dra fram och tillbaka dryga fem mil i i bil varje riktning varje dag jag jobbar (jag har gjort det förr under flera år) men nu verkar det som om jag måste skaffa mig en kärra. Jag kommer faktiskt att tjäna på det rent ekonomiskt i längden och med p-platsen slipper jag problemet att varje natt försöka hitta ett vettigt ställe att ställa denna kärra på.
Var och en som använt sig av kollektivtrafiken i Malmö de senaste åren kan inte ha undgått att märka av en försämring på de flesta plan. Sydsvenskan uppmärksammar just nu detta i artiklar bland annat om de nergångna bussar som Arriva och Veolia (f d Connex), de företag som har hand om kollektivtrafiken, kör med. För oss som i många lägen är hänvisade till kollektivtrafiken är detta inget nytt. Tack och lov har man också börjat byta ut dessa rullande skrothögar mot nya och, än så länge, fina bussar. Frågan är sedan om man ska lyckas få dessa bussar att gå i tid och få samtliga chaufförer att köra på ett sätt som inte är en fara för passagerare och andra trafikanter. Vad det gäller förseningar skyller bolagen på vägarbeten och för många (!) passagerare. Förklara då hur bussar kan vara försenade upp till en kvart söndagar mitt på dagen när trafiken är en bråkdel av vad den är i rusningstid vardagar och det inte är överdrivet många passagerare. Om bussarna kommer alls; det verkar som om det är en hög frekvens av inställda turer. Värsta problemet måste dock vara den övriga trafiken. Och där kan man väl inte lasta bussbolagen för att trafiksituationen i vissa delar av Malmö är kaotisk. Det finns knappt några speciella bussgator, och de som finns utnyttjas glatt av andra trafikanter som aldrig tycks ha efterräkningar att vänta när de stör kollektivtrafiken. I värsta fall kan det till exempel ta fem till tio minuter för en buss att ta sig från Värnhemstorget (som har Skånes sämsta luft) och över Drottninggatan, en sträcka på 500 meter. Jag vet inte vem som ansvarar för trafikplanering och trafikövervakning i Malmö, men ibland känns det som om de ständigt är ute på lunch. Ofta går det snabbare att cykla inne i Malmö än att ta sig fram med buss. Ja i bland vinner man tid även på att gå. Och så ska det väl inte vara?
