Bob Dylan återvänder till Malmö arena

Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan Bob Dylan och hans band senast spelade i Malmö arena. 

Nu är det dags igen, och i kväll har han med sig Mark Knopfler, en gång i Dire Straits.

När den turnén annonserades ut höjdes ju förväntningarna något, kanske skulle samarbetet blåsa lite nytt liv i Dylans scenshow (som väl är så långt från just show man kan komma).

Knopfler och Dylan samarbetade ju framgångsrikt på Dylanplattorna Slow Train Coming och Infidels och att få höra lite inte alltför nötta nummer därifrån hade ju inte varit dumt.

Men förhandsrapporterna från Europaturnén så här långt tyder inte på att det skulle bli så, även om Bob Dylan ännu kan vara lite oberäknelig när det gäller låtval.

Men det lär inte vara någon större chans att vi får höra Slow Train (som Dylan spelade live senast 1987) eller Neighborhood Bully (som han aldrig lär ha spelat live) denna afton.

Dock dyker då och då Dylans och Knopflers kanske finaste samarbete, Blind Willie McTell (som inte fick plats på Infidels utan sparades till första Bootleg Series-boxen) upp i repertoaren.

Den hade ju suttit perfekt i afton.

Uppdatering 4 november: Jag har rättat till de konstiga ”spökfilmerna” som låg ovanför Dylanvideon. Jag återkommer med någon slags rapport från konserten.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö Arena, Bob Dylan, Mark Knopfler, Dire Straits, Slow Train Coming, Infidels, Blind Willie McTell

Ja, men ge nu Dylan det förbannade priset!

Vi är inne i den första veckan av oktober 2011 och det är dags att börja avslöja vilka som kommer att få årets olika Nobelpris. 

Vad gäller de naturvetenskapsinriktade priserna blir man i vanlig ordning lite förvånad om det är någon som belönas för något som man fattar vad det är bra för. Eller vad det överhuvudtaget är för något.

Sedan kan man väl räkna med att norrmännen delar ut ett fredspris till någon som, likt Obama, när det kommer till kritan inte är speciellt fredlig, utan inte drar sig för att ta livet av folk om det gynnar ”saken”.

Nej, för mig är det litteraturpriset det handlar om och jag har ju sedan många år en given favorit som sorgligt nog blir förbigången år efter år.

Inte för att jag tror att det blir någon förändring i år, men jag ger Svenska Akademien ett enkelt råd, och det är gratis:

Ge nu Bob Dylan det förbannade priset!

Att han ännu inte fått priset för sina lyriska insatser är en lika stor skandal som att Chuck Berry inte fått Polarpriset.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, Nobelpris, Litteratur, Bob Dylan, Lyrik, Poesi, Barack Obama, Chuck Berry, Polarpriset. Skandal

Jag fick tala med en gammal hjälte i telefon

Jag fick, utan att jag direkt insåg det, tala med en gammal hjälte från 60-talet i förra veckan.
Det var en person som ringde jobbet och sökte en person som sommarvikarierade för en person som hade semester.
Uppringaren hade blivit vidarekopplad via den ”förnämliga” telefonanordning vi har där det inte finns några fasta telefoner, utan bara mobiler.
Eftersom ingen svarade på vidarekopplingen hamnade han hos mig, som har ett så kallat gruppnummer där man förr eller senare hamnar om ingen annan svarar.
Och jag kände av någon anledning att jag nu verkligen ville hjälpa uppringaren och hitta vikarien som inte svarade.
Men vikarien stod inte att finna och jag sade att jag skulle ta uppringarens nummer och skicka det vidare till den han sökte.
”Men jag kan ringa senare annars”, sade uppringaren.
”Nej, nu ska vi fixa detta. Vad heter du, och vad har du för nummer?”.
”Okej, jag heter Klas Burling …”
”Klas Burling, det låter bekant”, svarade jag och jag förstod att det var flera som sagt så till honom.
Och det var dessutom årets underdrift: Klas Burling var mannen som ledde rock- och popprogrammen av betydelse i Sveriges Radio under början av 60-talet, då min musikaliska värld formades.
Han spelade alltid den senast musiken från England och USA och jag var klistrad vid radion under hans program.
Han upptäckte tidigt The Beatles, intervjuade dom och såg till att de redan 1963 kom till Sverige och spelade live i radion.
Och han har gjort en kultintervju i radio med en Bob Dylan som befann sig i en rusch av framgång i karriären i mitten av 60-talet och då besökte Sverige för första gången.
Detta nämnde jag givetvis för honom innan jag avslutade samtalet och han förklarade att Dylan varit hög som ett hus under intervjun, den intervju som är en kultklassiker bland Dylans fans och till och med följde med på cd i en återutgivning av Dylans bok Tarantula i Sverige för några år sedan.
Intervjun borde vara obligatorisk att lyssna på för alla aspirerande journalister.
Den är ett skolexempel på hur man med envishet och följdfrågor kan få en person som Dylan, som vid tillfället var mycket skeptisk till alla journalister och deras ”töntiga” frågor, att tina upp, släppa sin ironiska gard och faktiskt säga några vettiga saker.
Något han sällan gjorde på den tiden.
Intervjun finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbet, Telefon, Telefoner, Samtal, Klas Burling, Rock, Pop, The Beatles, Bob Dylan, Tarantula, Kult

Ett grattis till Bob Dylan på 70-årsdagen

I morgon, den 24 maj, fyller rock- och folkmusikens oslagbart största namn, Bob Dylan, 70 år.
Ja, min generations musikaliska ledstjärnor börjar bli till åren nu, men Dylan verkar inte visa några tecken på att sakta ner, även om han passerat den ålder då rockstjärnor anses vara förbrukade.
I videon här ovan kan man se hur det hela började.
Resten är, som man säger, historia.
En i högsta grad levande historia.
Grattis Bob!

Jah Hollis

PS. Visst kommer man att fira Bob Dylan på många ställen runt om i världen, som till exempel på Vega i Köpenhamn. Själv ska jag dessvärre jobba just denna kväll. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Bob Dylan, 70 år, 70-årsdag, Födelsedag, Rock, Folkmusik

Är det kanske dags att visa vem man är?

Jag har alltid bloggat under mitt alias, Jah Hollis, ett rent hittepånamn som syftar på att jag en gång (då och då även nu) kalla(de)s Hollis efter Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown.
Och så har jag hängt på ett Jah för att jag är fruktansvärt förtjust i reggae, särskilt roots-modellen från 60-70-talet där Jah ju dyker upp titt som tätt i många sammanhang.
Nu har jag mer och mer börjat fundera på att avslöja vem jag egentligen är, även om jag nog kommer att behålla mitt alias-namn.
Det är ju ingen stor sak, jag är ingen kändis av något slag och flera som brukar kolla bloggen vet ju redan vem jag är.
Jag börjar så smått med att länka till en bild från mitt stamställe The Pickwick Pub i Malmö.
Ja, det är jag som sitter till vänster där. Min gamle vän Old Hell fick också vara med på bilden som togs av en annan gammal vän, Bengan.
Och vem vet vad som händer härnäst?
Jag kanske dyker upp på Facebook.
Trycket är hårt vill jag lova.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Blogga, Alias, Anonymitet, Jah Hollis, Reggae, Bob Dylan, Malmö, Pickwick, Facebook

Detta är bara så förbannat jättebra!

Nya numret av Mojo damp ner i brevlådan under mina sjukdomsdagar och det var en befrielse att ha något nytt att läsa.
Bob Dylan-arkeologin har ju gått in i en ny fas i och med att man precis givit ut hans första demoinspelningar som han gjorde för att lanseras som låtskrivare i början av 1960-talet.
Mojo gör ett gott jobb med ett par reportage, och lite kringgrejor, om Dylans första tid i New York. Givetvis har man sökt upp Izzy Young, legendarisk folkmusiksarbetare och den som väl kan sägas ha lanserat Bob Dylan.
Izzy Young flyttade efter den insatsen till Sverige där han sedan dess drivit Folklore Centrum. Dylan lär sätta en ära i att alltid när han kommer till Stockholm hälsa på sin nu drygt 80-årige mentor.
Intervjun med Izzy Young är utan tvekan högintressant läsning.
Men det var inte det detta inlägg skulle handla om. Nej, Mojo har också denna gång en liten guide till The Smiths och Morrisseys skivutgivning och när jag läste den letade jag upp lite Smiths på Spotify och Youtube, låtar det var länge sedan jag lyssnade på.
Och det är ju bara så dj-vla bra.
Lyssna, se och njut!

Denna får ni gå till själva, den går inte att bädda in:
http://www.youtube.com/watch?annotation_id=annotation_244448&v=bpTKum8mIvk&feature=iv

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Mojo, Bob Dylan, Izzy Young, New York, Folkmusik, Smiths, The Smiths, Morrissey, Spotify, Youtube

Bob Dylan är på fri fot igen efter lång tid

Denna höst verkar mitt bankkonto läcka som ett såll.
En övernattningslägenhet, som jag ännu inte sovit i, ger ökande levnadsomkostnader.
Jag har dessutom beställt en ny säng att ha i övernattningslägenheten, och även om det är en budgetvariant, är den ju inte direkt billig.
Kylskåpet här hemma lade för några veckor sedan plötsligt av och var tvunget att snabbt ersättas med ett nytt för några tusen.
I dag, fredag, var det så dags att göra en ny service på bilen (som jag än så länge behöver för att ta mig till och från jobbet). Under den (servicen alltså) upptäckte man att det behövdes nya bromsskivor och lite annat smått och gott, så jag gick från verkstan 12 000 (tolv-jä-la-tusen!) kronor fattigare.
Medan bilen ändå var på service frågade jag om de kunde försöka på loss cd-skivan som länge suttit fast i spelaren i bilen nu.
Det skulle ha krävt ytterligare en timmes arbete och ytterligare någon tusenlapp, så jag avböjde.
Men när jag kommit hem från verkstan vek jag ett par av mängden av p-kvitton, som satt i en lite plastficka på insidan av vindrutan, så att de blev smala och lite stadiga, som en platt glasspinne (av papper) ungefär.
Så drog jag lite lätt håglöst min konstruktion i öppningen där man stoppar in cd-plattorna, och ut hoppade John Wesley Harding efter flera månader i spelaren.
Dum som jag är stoppade jag in skivan igen i förhoppningen om att eject-funktionen skulle ha börjat funka på riktigt.
Dylan satt kvar därinne igen.
Men efter lite petande med biljetterna lossnade han ännu en gång.
Nu blir det nog inte några fler cd-skivor spelade i bilen.
John Wesley Harding är skivan närmast här ovan, med en bild där några karlar som råkade befinna sig i närheten fick vara med tillsammans med Dylan.
Den där ovanför är Empire Burlesque, en typisk 80-talsprodukt och kanske ett av de fulaste omslag (mest intetsägande) man hittar till en Dylanskiva (konkurrensen är ganska hård).
Det översta omslaget är en halva av Jerry Schatzbergs klassiska bild till klassiska dubbel-LP:n Blonde on Blonde. Ett stilbildande omslag som det finns en lång historia kring.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Ekonomi, Kylskåp, Bil, Bilar, Volkswagen, VW, Service, Bromsar, CD, CD-skivor, Musik, Bob Dylan, John Wesley Harding, Empire Burlesque, Blonde On Blonde, Jerry Schatzberg, Foto, Skivomslag, 80-talet

Fredagstema 10 sept: Fågel, fisk eller mittemellan

Äntligen fredag!
Så kanske man skulle kunna utbrista nu när man är ledig resten av veckan.
Å andra sidan har nästan hela fredagen gått nu utan att jag fått så värst mycket vettigt gjort.
Jag har inte ens lagt in ett bidrag till Sinneskattens fredagstema, Fågel, fisk eller mittemellan, så då tar jag och gör det nu.
Bilden är från Statens museum for kunst i Köpenhamn, där (kanske inte helt obekante) Bob Dylan just nu ställer ut målningar.
Jag har redan bloggat om detta, men jag tycker bilden passar bra till ämnet, eftersom diskussionens vågor om huruvida den gode Dylan är en bra eller dålig konstnär (målare) går höga nu.
Är han fågel, fisk eller mittemellan?
Gå gärna in på mina länkar och skriv en kommentar om ni har någon åsikt i frågan.
Och vill ni se fler bilder på fredagstemat, så gå hit.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fotobloggar, Fototema, Fredag, Konst, Bob Dylan, Köpenhamn

Bob Dylans konst: Är den bra elller dålig?

Bob Dylans utställning av målningar på Statens museum for kunst i Köpenhamn vållade som sagt debatt redan innan den öppnades i helgen.
Och när man nu kollar recensionerna framstår det som om en enhällig kritikerkår sågar utställningen jäms med fotknölarna: den är dålig och målningarna är amatörmässiga och det är populism att visa Dylans konst på ett sådant aktat museum.
Det är i alla fall vad man kan tro om man läser en kort notis som något som heter TT Spektra har skickat ut och som nu återges i en lång radda svenska tidningar.
Då ska man betänka att:
1. Det där med populism är ju ett evigt problem. Man kan fråga sig om det är fult att locka mycket publik att se konst på ett stort museum (där Dylan-utställningen i detta fallet bara upptar en liten del av den enorma byggnaden, som är full av annan konst). Louisiana visar nu en inte speciellt upphetsande utställning med Andy Warhol som dragplåster.
Är det populism? Eller är utställningar med stora namn som exempelvis Picasso det?
2. "Kritikerkåren" som sågar utställningen finns i några av de stora danska tidningarna, bland annat citeras en konstprofessor som tycker att Dylan är en amatörmålare. Ja, det får han väl tycka, men läser man de (mycket långa och ordrika) recensionerna i de danska tidningarna ordentligt så hittar man faktisk uttalanden om att Dylan är "en glimrende maler" och han recenseras i alla fall (utrymmesmässigt) som om han vore en av de stora mästarna.
Det är inte för att försvara målaren Bob Dylan som jag skriver detta, jag kan inte säga att utställningen är vare sig enbart bra eller enbart dålig.
Snarare är det för att påpeka att man ska ta en sådan liten TT-text som nu finns i så många svenska tidningar (som alla köper in kulturmaterial från just TT Spektra) med en nypa salt.
Man kan faktiskt hitta kritiker som tycker att Dylans målningar är mycket sevärda och intressanta. Och själv ångrar jag inte att jag åkte och såg utställningen; jag kan till och med tänka mig att åka över sundet och kolla en gång till.
För som han sjunger, Bob:

Don´t follow leaders,
watch your parking meters...

Det bästa är nog att bilda sig en egen uppfattning om man får tillfälle.
Det var för övrigt förbjudet att fotografera på utställningen; kollegan F fick en bild på vaktens hand som snabbt kom upp framför hans mobilkamera.
Hur målningen Politician här ovan fastnade i min Iphone har jag inte en aning om.

Jah Hollis

PS. Det sägs nu att Dylan ska komma till Köpenhamn för att titta hur utställningen av hans tavlor ser ut. Det lär givetvis ske under största sekretess, men hör ni något när det är dags, tveka inte att tipsa mig. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, Målningar, Bob Dylan, Populism, Danmark, Recensioner, Statens Museum For Kunst, Debatt, Konstkritik, Tidningar, TT, Politiken, Berlingske, Information, TT, TT Spektra, Iphone

Bob Dylans utställning i Köpenhamn har öppnat

Det har varit diskussioner om Bob Dylans utställning, målningar, på Statens museum for kunst i Köpenhamn långt innan den öppnade.
Frågan är naturligtvis om musikern Dylan verkligen också är en stor konstnär när det gäller bildkonsten och om han är kvalificerad nog för att få ställa ut på ett prestigefyllt danskt museum.
Eller har museet i fråga tagit en chans att få dit ett välkänt namn bara för att dra ännu fler besökare?
Nu kan var och en som kan ta sig till Köpenhamn de närmaste månaderna själv bilda sig en uppfattning. I går, lördagen den 4 september, öppnades utställningen Bob Dylan The Brazil Series på museet i fråga.
Jag och min vän och kollega F från min förra arbetsplats, båda stora Dylan-fans, var givetvis där (men såg inte till Bob själv).
Var det då värt besöket?
Vi tyckte båda att det var det (det var dessutom en strålande dag i Köpenhamn med läge för andra aktiviteter också).
Jag lovar att återkomma i ärendet.
Nu kallar jobbet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, Musik, Utställning, Köpenhamn, Bob Dylan, The Brazil Series, Statens museum for kunst, Målningar, Jobb

Band of Horses i Malmö: Holy Fucking Shit!!!!

Malmö må vara Sveriges tredje stad, men på världskartan är väl staden närmast att jämföra med en flugskit.
Dock kan vi Malmöbor konsten att välkomna musiker av klass och få dem att häpna och bli lyckliga över mottagandet.
Jag minns när Roky Erickson för några år sedan, i sin stora comeback på rockscenerna, skulle göra sin första spelning någonsin i Malmö, på ett till trängsel packat KB. Publiken skanderade hans namn taktfast i flera minuter innan han tydligt rörd klev in på scenen, häpen över hur någon i dessa utmarker överhuvudtaget kunde veta vem han är.
Van Morrison spelade på något som kallades Nordform 90 i Malmö för 20 år sedan och trots ett ihållande regn fick publikens entusiasm den erkänt buttre barden att full av lust spela i minst ett par timmar. En suverän konsert.
I går, tisdag, var det amerikanerna i Band of Horses som knappt trodde det var sant när de såg folkhavet framför scenen på Stortorget där bandet spelade vid Malmöfestivalen.
På sin hemsida länkade de ett meddelande på twitter.
Uppenbarligen var konserten en oväntad upplevelse för bandet, precis som den var för oss som fick njuta av deras underbara låtar och gigantiska spelglädje.
Musik för folk som gillar musik på allvar.
En annan som inspirerades i Malmö en gång, är Bob Dylan.
Inför en av sina konserter i stan tog han en promenad upp till Lilla Torg där han såg alla gasolbrännarna som ger värme till folk, på restauranger och i barer, utomhus under kyliga sommarnätter.
Så beställde Bob genast några sådana att ha på scenen när han och hans band spelade i den svala Malmökvällen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, Sommar, Malmöfestivalen, Väder, Roky Erickson, Band Of Horses, Van Morrison, Bob Dylan

Dylans Fernandoz-faiblesse en olöst gåta

Jag hade tänkt mig att dra in till stan i dag och kolla upp en sak jag funderat mycket över.
Men det ruskiga väder som drabbat södra Sverige och därmed den pågående Malmöfestivalen satte stopp för det hela.
Den gångna kvällen, måndag kväll alltså, skulle dansbandet Fernandoz från Värmland ha spelat på den så kallade RWP-scenen i Raoul Wallenbergs park.
Jag vet inte om jag behöver upplysa om att jag inte hyser några varmare känslor för den utslätade typ av svensk dansbandsmusik som spelas på dansställen och i tv titt som tätt (ta inte illa upp ni som gillar denna typ av musik, det är inget personligt).
Nej, det som fascinerat mig länge och som jag undrat mycket över, är det faktum att Bob Dylan en gång lär ha sett Fernandoz på svensk tv och gillat det han såg och hörde.
Historien berättas i jornalisten Göran Holmquists suveräna bok Visa oss vinden - Bob Dylan i Sverige.
Under en Sverigeturné 1998 lär Dylan på en hotellrums-tv ha sett en repris av programmet Lördans där Fernandoz var med och sedan ska han ha frågat de svenska turnéarrangörerna om de kunde fixa några skivor med bandet för att han gillade bandets tv-framträdande.
Det är många år sedan dess och dansbandet i fråga har väl bytt ut en och annan medlem, men min teori är att de spelat någon slags countryinspirerad låt/låtar i tv och att de kan ha haft såväl dragspel som steel guitar i sättningen, instrument som Dylan fattade tycke för och har använt mycket på senare år.
Men som sagt, vädret stoppade mina försök att få åtminstone lite mer insikt i detta mysterium.
Och kom nu inte med att Dylan har bättre musiksmak än jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Väder, Regn, Rusk, Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Dansband, Fernandoz, Bob Dylan, Mysterium, Country, Steel Guitar

Sådan fader, sådan (musikalisk) son

Det är inte speciellt ovanligt att musikalitet och en karriär inom (populär)musikbranschen går i arv från far eller mor till son eller dotter (eller faktiskt från båda till båda).
Det finns en bra binge bevis på att framgångsrika musiker kan föda nya framgångsrika musiker (precis som det finns musiker vars barns musikaliska karriärer störtdykt, anlagen till trots).
Problemet för barn till riktiga musikaliska superkändisar är väl ofta att de få finna sig i att jämföras med sina framgångsrika föräldrar och att jämförelserna inte sällan utfaller till föräldrarnas fördel.
Släktskapet blir en tung skugga.
Jag har själv tidigare skrivit om Jakob Dylan, den store Bobs son, och om hur han kämpat för att skaffa sig en egen musikalisk karriär. Han tycks för övrigt lyckas allt bättre med det och gav nyligen ut ännu en soloskiva som möttes av fina recensioner.
Här ovan ser och hör ni ett annat musikkändisbarn som hållt på med musik länge, men nu vid 37 års ålder gett ut sin första soloskiva.
Kanske inte så svårt att gissa vem han är, även om han förekommer rätt sparsamt på bild i videon ovan.
Namnet säger väl ändå det mesta.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Arv, Barn, Föräldrar, Musikkarriär, Bob Dylan, Jakob Dylan, Framgång, Harper Simon

Kan Dan Brown få Nobelpriset någon gång?

Jaha, så har det med ett visst buller och bång (det blir alltmer buller och bång för varje år nu tycker jag) presenterats vem som blir årets mottagare av Nobels litteraturpris.
Det blev inte, som jag alltid förgäves hoppas på, Bob Dylan som fick priset den här gången heller. Och en annan favorit, som jag faktiskt läst några böcker av, Joyce Carol Oates, fick det inte heller.
Nej, den som kammade hem det hela och får hämta tio miljoner kronor i Stockholm i vinter heter Herta Müller och är en tyskrumänsk författare.
"Jaha", tänkte jag först, "ytterligare någon man inte känner till".
Nu har jag i år inte läst så mycket om spekulationerna inför dagens kungörande, men när jag lyssnade på radion kom jag på att jag faktiskt hört talas om Herta Müller, även om jag inte läst någon av hennes böcker.
Men det är en boktitel som nämndes och som fastnat i mitt minne som är beviset: I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv, heter den, och märkligt nog har DN missat den när man räknar upp vad som finns översatt till svenska av Herta Müllers produktion.
Som en kontrast (?) följde, efter meddelandet om vem som vunnit Nobelpriset, i Vetenskapsradion historia, ett inslag om Dan "Da Vincikoden" Browns senaste bok The Lost Symbol.
Han är ju en författarnas superkändis och i USA är bokens förstaupplaga på fem miljoner exemplar.
Jag har inte läst något av honom heller, men han lär ha fått välvilliga recensioner för sin nya skapelse. Och boken lär sälja som smör.
Men kommer han någonsin att kunna komma i fråga för Nobels litteraturpris?
Nja, det är väl tveksamt. Det verkar inte som om det som Svenska Akademien anser vara värt att belöna, och gigantiska kommersiella framgångar som författare, kan gå hand i hand.
Och kanske måste det vara så för att priset ska behålla sin aura av exklusivitet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Nobelpriset, Litteratur, Herta Müller, Svenska akademien, Litteraturpriset, Dan Brown, Bob Dylan, Joyce Carol Oates

Facit: En vinst och en oavgjord

Det blir tätt mellan quizen nu när jag har semester. I onsdags var det dags igen och den här gången med lite mer av den vanligast förekommande besättningen i vårt lag.
Kanske inte så där väldigt mycket folk, men värsta konkurrenterna, Spitfire Psychopaths, var i alla fall där, också med ett starkt lag.
Svårt var det dessutom, quizet som quizmaster Bryan (tydligen under viss tidsnöd) hade satt samman.
Döm om vår förvåning när vi, som redan på förhand räknade oss som icke-vinnare, utropades som segrare med klara en poäng.
Välbehövligt, med tanke på den kommande finalen, och naturligtvis väldigt roligt.
Själv är jag väl mest nöjd med min insats som Bowieknower (det var faktiskt en kille i Malmö som hade den titeln i telefonkatalogen - minns ni telefonkatalogen? - en gång i tiden): jag visste ju att den kände konstnären respektive sångaren som nämns i låttitlar på Hunky Dory är Andy Warhol respektive Bob Dylan.
Dagen efter, torsdag, gjorde förkylningen en inbrytning igen och jag fick tacka nej såväl till musikquiz på Casino Cosmopol som allsvensk match mellan MFF och AIK på nya stadion.
I den senare återföll visst MFF i gamla synder och kunde inte rida vidare på senaste vinsten mot Halmstad. Det blev oavgjort och mållöst igen.
En liten besvikelse, ja.

Jah Hollis

PS. Klarar ni denna quizfrågan (det gjorde jag :-): What have pope John Paul II, Julio Iglesias, Vladimir Nabokov, Albert Camus and Arthur Conan Doyle all saved? DS.

Andra bloggar om: Quiz, Frågetävling, Pickwick, The Pickwick Pub, Malmö, Vinnare, David Bowie, Bob Dylan, Fotboll, Allsvenskan, MFF, Malmö FF, AIK

Nya Mojo har hela Dylan-intervjun

Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning.
Och många fina bilder förstås.
Det stora numret är en intervju med Bob Dylan. Ja, det är amerikanske rockjournalistens Bill Flanagans långa intervju som tidigare i delar funnits att läsa på Dylans hemsida.
Nu är den sex sidor långa konversationen samlad på papper (vilket ju fortfarande är överlägset en dataskärm när det gäller att läsa på ett bekvämt och behagligt vis) och den rekommenderas.
Dylan, som krävde att man inte fick tala om var intervjun ägde rum eller inte fick ha några beskrivningar av de rent fysiska omständigheterna (inga "Bob ler under sin cowboyhatt") vid tillfället, utan bara ett rent fråga-svarupplägg, är tämligen frispråkig och lättpratad.
Det hela är intressant läsning och sträcker sig över ämnen som hans senaste skiva, Hitler och Rolling Stones.
Som sagt: den rekommenderas.
Jaha, nu verkar vädret ha slagit om rejält: det är friska och ganska kalla vindar som sveper in genom balkongdörren.
Mot jobbet!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Mojo, Bob Dylan, Intervju, Bill Flanagan, Rolling Stones, Hitler, Sommar, Kyla

Bob Dylan har bitit sig fast i min bil

Ja, den gode Bob Dylan sitter, sedan snart ett dygn, stadigt fast i min bil som står på parkeringen här utanför huset.
Naturligtvis är det inte Bob personligen som sitter där, utan en cd med honom som fastnat i min kära cd-spelare. När jag skulle stiga ur bilen på parkeringen vid jobbet i går vägrade cd-spelaren att mata ut skivan jag lyssnat på.
Hur jag än tryckte och lirkade och vädjade och svor stannade skivan kvar i spelaren. Och där är den än, när det är dags att ge sig iväg till nästa arbetsdag.
Jag har inget emot John Wesley Harding, skivan som fastnat, det är ett av Dylans mest fascinerande album. Men tanken på att jag bara ska kunna lyssna på just den skivan för all framtid i bilen driver mig till vansinne.
Inte nog med det: jag har hela bagageluckan fylld med kassar med förpackningar och annat skit från vår överflödslivsstil som jag tänkt köra till återvinning. Men det verkar som om ingen orkat tömma de överfulla containrarna efter midsommarhelgen för på vissa återvinningsstationer ser det mer ut som en sopstation.
Jag avskyr när saker och ting jag betalt dyra pengar för plötsligt bara slutar fungera, eller när samhället tjatar om att vi ska vara duktiga och tänka på miljön och sedan inte gör det lätt för oss att göra det.
Jag kommer att dumpa skiten på en p-plats på väg till jobbet. Jag kommer att bli som Michael Douglas rollfigur i Falling Down om alla dessa småmotgångar fortsätter att staplas ovanpå varandra.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Bilar, cd, musik, Bob Dylan, John Wesley Harding, Krångel, Skräp, Återvinning, Miljö, Michael Douglas, Falling Down, Ilska

Bob Dylans nya skiva är en höjdare

Plötsligt bara stod den där, när jag hade ett ärende in i en av våra utrotningshotade skivbutiker i helgen: Bob Dylans nya skiva Together Through Life.
Jag slog till direkt, utan att ha hört en låt (jag är ju en rätt välbetald medelålders man som har råd med sådana utsvävningar, till skillnad från alla fattiga fildelare) och efter att jag har lyssnat igenom den några gånger nu känns den som en höjdare.
Direkt från start får man klart för sig att Bob Dylan lutar sig mot bluesharmonierna och ett sound som lånar mycket från tex-mexmusiken.
Blanda Otis Rush med Calexico (som ju hade mer än ett finger med i soundtracket till I´m Not There) och ni får en aning om hur det låter.
Bland musikerna på skivan finns, förutom bland andra basisten Tony Garnier från Dylans band, Mike Campbell från Tom Pettys Heartbreakers och David Hidalgo från Los Lobos (faktiskt kallad Hildago i skivomslaget).
Det är tätt, samspelt och det svänger rejält när det ska det och det är helt enkelt väldigt bra musik (skivan är producerad av Jack Frost, Dylans producent-alter ego). Texterna har Dylan till största delen skrivit tillsammans med Grateful Deads textskrivare Robert Hunter och även om de kanske inte orsakar förundran och tillskrynklade pannor finns det onekligen ett och annat att fundera över att hitta i dem.
Lyssnar man på de allra tidigaste inspelningarna med Dylan, innan han gjort några skivor, sjunger han en och annan blueslåt och försöker att låta som en ärrad bluesman.
Nu behöver han inte anstränga sig för det längre: rösten är skrovlig som ett femmans sandpapper (om någon minns det från träslöjden) och han har den erfarenhet som är bluesmannens adelsmärke.
Man skulle kunna säga att han gått hela varvet runt.
Men han visar inga tendenser till att stanna av för det.
Det visar Together Through Life.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, CD, Skivaffärer, Bob Dylan, Together Through Life, Robert Hunter, Calexico, Otis Rush, Blues, Tex Mex

Jag skulle ha lyssnat till Bob Dylans ord

I går kväll, måndag, slutade jag mitt första hela arbetspass med de nya arbetstiderna och kunde därmed sätta mig i bilen och åka hem nära tre timmar tidigare än normalt.
Det var en härlig känsla: trots att klockan gick mot nio på kvällen var det inte helt kolmörkt ute.
Dessutom lyste en måne på väg att bli riktigt full över nejden när jag rattade iväg mot Malmö, med ovanligt mycket medtrafikanter ute på vägen.
Jag slängde in Bob Dylans Slow Train Coming i cd-spelaren, skruvade upp på hög volym, gasade på och lyssnade till den nyfrälste Dylans mässande om bot och bättring och vikten av att leva på rätt sätt.
Eller gjorde jag det?
Det kan ha funnits en släng mot frosseriet någonstans i hans predikande, men jag minns faktiskt inte. I så fall missade jag den.
Så väl hemma i Malmö var jag hungrig och kände för att äta något rejält: en megakebab att ta med från mitt favoritsnabbmatshak vid Värnhem. Ja, den visade sig vara så mega att jag denna gång med möda orkade med hela (fast den var som vanligt mycket god).
Känslan av mättnad övergick snart i övermättnad och jag var tvungen att retirera till sängen där jag blev liggande i någon slags halvdvala (jag gjorde några tappra försök att läsa senaste Mojo) hela denna lediga del av måndagskvällen tills det var tid att sova på riktigt.
Någon gång i gryningen vaknade jag och kände att denna kebab fortfarande ockuperade en stor del av magen och det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna bli hungrig igen (lite som en gammal pyton som svalt något djur med hull och hår).
Men efter ytterligare några timmars sömn började det mesta kännas normalt igen och jag lyckades njuta av frukosten inför ännu en härlig, ledig dag.
Men jag inser ju så här i efterhand att jag borde lyssnat till Bobs visdomsord.
Men jag lyssnade visst mer på den där hungerskänslan och föll för frosseriet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Ledighet, Arbete, Arbetstider, Ystad, Malmö, Pendlare, Bob Dylan, Religion, Frosseri, Kebab, Värnhemstorget, Svalans gatukök

Bob Dylan läser Jah Hollis blogg

Ja, så har jag varit och sett Bob Dylan i Malmö ännu en gång. Tillsammans med ett gäng goda vänner, varav några är riktiga Dylanfreaks och några fick möta Mannen, Myten och Legendaren för första gången.
Alla var supernöjda efter konserten (speciellt kanske jag, som fick min önskan uppfylld om att få höra "min" låt, The Ballad of Hollis Brown i en väldigt suggestiv version; som om Bob hade läst min önskelista på bloggen), när vi i väntan på att massorna skulle ge sig av gick in i en bar i Malmö arena och kollade första halvlek av VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal.
Nu har vi gått över till sommartid och jag ska inte, av tidsskäl, analysera konserten närmare (det finns det andra som gör så bra ändå) , bara konstatera att vi hade en fin kväll tillsammans där i Percy Nilssons jättebygge.
Vi träffade allihop gamla kamrater och vänner och vi hann hem till Old Hell efteråt för att se Sverige klara oavgjort mot de lätt fallande portugiserna. Man bli alltid lika förvånad över att så vältränade och välbetalda stjärnor har så svårt att hålla ordning på benen.
Så hann vi med en runda till stamstället Pickwick med.
En närmast fulländad kväll.

Jah Hollis

PS. Vill ni se skarpare och bättre bilder från Dylankonserten, så ta en koll här. DS.

Uppdaterat söndag 13:15 sommartid: Nu har kamrat BV fått ut sina bilder från Dylankonserten på denna länk. Snyggt jobbat med tanke på att det var kameraförbud vid konserten. :-)

Andra bloggar om: Musik, Bob Dylan, Malmö, Malmö arena, Percy Nilsson, Fotboll, Sverige, Portugal, VM-kval