I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar. Onsdagarna som var jul- och nyårsaftonen var det förstås inget quiz alls och hur det var i trettonhelgsveckan vet jag inte, och för övrigt jobbade jag då. Men den gångna onsdagen var det full fart igen och smockat med folk. Vi lyckades mönstra ett bra lag, men det räckte inte till mer än en placering i skocken som kom bakom de två bästa lagen. De regerande mästarna tog hem tävlingen och det känns som om det inte bådar gott. Vare sig för oss eller för själva tävlingen som kräver att det finns chans för mer än ett lag att vinna. En av quizmaster Bryans frågor den här gången var att man skulle placera tolv mediahändelser under det gångna året i rätt månad då det hände, en händelse per månad. Den bevisade vilken bedräglig apparat minnet är: vi lyckades placera tre av de tolv händelserna i rätt månad. Trots att vi har mediafolk i laget. Suck! Quizmaster (och tillika barchef på Pickwick) Bryan hade fyllt femtio år första veckan på året och hyllades av alla närvarande. För en gammal stammis är det rätt rörande när runt hundra pubgäster står upp och sjunger och hurrar för Bryan i ett avbrott i quizet. Inte undra på att Pickwick har blivit något av ett andra hem för många av oss. Man känner sig hemma där, lite som en i familjen.
På tal om nyheter. Undrar vilket av detta man kommer att minnas om ett år: • Littorins vredesutbrott i Riksdagen? • Spekulationerna (för vilken gång i ordningen?) om någon form av liv på Mars? • Flygplanet som mirakullöst klarade en nödlandning på Hudson River i New York? • Israels vettlösa och blodiga anfall på Gaza? Det sista lär vi i alla fall inte glömma. För hur stora är oddsen för att man ska lyckas att lösa den konflikten, och gräva ner alla gamla stridsyxor, inom ett år? Jag skulle tro, dessvärre, att den som satsar på att vi får se en hållbar och acceptabel lösning på hela Mellanösternproblematiken inom ett år inte kan hoppas på att få några vinstpengar tillbaka. Sorgligt men sant.
Det blir vare sig Oskarshamn eller det stora kalaset i Malmö för mig den här nyårsafton. Trött som jag är på det tjatiga smällandet som pågår runt omkring här i ett i ett, flyr jag stan och far till landet. Förvisso kommer jag att ha en binge raketer i bagaget, men de ska sparas till tolvslaget. Hoppas nu alla har en trevlig kväll och får ett Gott nytt år och att ni är snälla mot varandra. Och kalla mig naiv eller kalla mig pisshumanist eller vad det är de politiskt skolade tuffingarna brukar kalla oss som hoppas på lite fred och kärlek här i världen. Jag vet att det är många orättvisor som lägger hinder i vägen. Men varför i alla fall inte ge freden en chans 2009?
Nu är det mindre än ett dygn, mindre än tjugofyra timmar, kvar av året 2008. När jag ska gå och lägga mig och sova, om cirka en timma, vet jag fortfarande inte hur jag ska fira in det kommande 2009. Att säga att jag är i valet och kvalet är en underdrift i ordets rätta bemärkelse. Jag är förvisso bjuden på nyårsfest hemma hos en gammal god vän här i Malmö och där kommer det att dyka upp ännu fler gamla goda vänner, och det kommer säkert att bli jättetrevligt. Men så är det något i mig som tjatar om att jag ska åka upp till Oskarshamn, min födelsestad och hälsa på min gamla morsa och kanske fira nyår i stillsammare sällskap, med någon eller några gamla bekanta. Jag fick dessutom ett tredje alternativ i kväll och det gör knappast saken enklare. Det är ju också f-n att jag så ofta ska fastna i detta vankelmod och denna obeslutsamhet.
För övrigt verkar det som om 2009 kommer att börja på samma vis som 2008 slutar. Det är oerhört tragiskt att denna spiral av våld tydligen inte har något slut. Men hur mycket jag än avskyr Israels bombningar av Gaza har jag svårt att inse att det som nu pågår enbart skulle vara deras fel. Man måste vara rätt enögd för att inte se att Hamas (speciellt dess militära gren) också har en del att stå till svars för.
Det har varit mycket död och elände under 2008 och en av dem som gick bort under året, Bo Diddley, ser ni här ovan. Är ert intresse för döda (rock)musiker av det mer morbida slaget så gå in här och läs vidare. Det var inte bara Rick Wright i Pink Floyd som lämnade oss. Hans namne, gitarrist i Brutus and The Bullies kastade också in handduken.
Nyårsfirandet blev för min del så lagom avslappnat och behagligt som jag hade föreställt mig. Och det var ju skönt efter jagandet efter bubbeldricka och raketer på eftermiddagen. Jag upplevde övergången från 2007 till 2008 ute på den tämligen stilla skånska landsbygden i sällskap med mitt gudbarn, hennes föräldrar och hennes farfar. Fem personer från elva till åttio år (och det är inte jag som var äldst :-). Vi åt och drack gott och några såg en film på tv och några spelade kort och kvällen passerade snabbt fram till det var dags att gå ut i trädgården, korka upp det mousserande och bränna av de fem raketerna jag köpt och lyssna till kyrkklockor och dånet, likt ljudet från en bombmatta, av fyrverkerier från de närliggande större orterna. Lite senare kom den beställda färdtjänstbilen och hämtade åldermannen, medan barnet kroknade och gick och lade sig. Föräldrarna och jag tog en sängfösare och lyssnade till Neil Youngs Chrome Dreams II som bara blir bättre och bättre. Dagen efter gick i slapphetens tecken och jag invigde gudbarnet i Youtubes mysterier och efter en stund hade hon letat upp favoritlåten här ovan (en artist jag faktiskt aldrig hört talas om). Jag stannade ända till kvällsmaten innan jag mätt och nöjd satte mig i min bil, 2007 års stora investering, och åkte hem.
Det har varit dåligt med blog- gandet för min del de sista dagarna, och tidigare under julhelgen då jag befann mig i bloggskugga en bit uppåt landet. Nu är det bara drygt åtta timmar kvar av det här året (vart tog det vägen?) och jag har varit ute och trängts med vad som känns som en miljon andra som skulle handla på bolaget i sista stund. Och innan jag drar vidare ut på landet för ett, troligen rätt stillsamt, nyårsfirande med goda vänner tänkte jag i all fall sätta punkt för mitt bloggår med detta inlägg. Och jag ska göra det genom att tala om att jag är glad att jag inte är ensam om att reagera mot det vansinniga raketskjutandet som vi förväntas stå ut med några veckor kring nyåret. Hoppas nu flera inser vilket elände detta missbruk av en nyårstradition kan ställa till med. Och att någon ansvarig politiker verkligen gör något åt problemet utan att behöva ta till något totalförbud. Jag tänker vara ett föredöme själv i natt och, under kontrollerade former (förmodligen dock med alkohol i kroppen), skjuta upp en handfull raketer mot den mellanskånska himlen för att hälsa 2008 välkommet. Några listor över det bästa och sämsta hittan och dittan under 2007 orkar jag inte ställa samman. Dock måste ett pris för årets recension av ett eget verk gå till den här kvinnan. Hon verkar vara den svenska litteraturens motsvarighet till den engelska populärmusikens Liam Gallagher. Gott nytt år alla ni som brukar titta in här! Vi ses väl 2008 också?
Jah Hollis
PS. Bilden, som jag tog vid julbesöket i Småland, begriper jag nog inte riktigt själv. Men jag är öppen för era tolkningar. DS.
I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar.
