I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar. Onsdagarna som var jul- och nyårsaftonen var det förstås inget quiz alls och hur det var i trettonhelgsveckan vet jag inte, och för övrigt jobbade jag då. Men den gångna onsdagen var det full fart igen och smockat med folk. Vi lyckades mönstra ett bra lag, men det räckte inte till mer än en placering i skocken som kom bakom de två bästa lagen. De regerande mästarna tog hem tävlingen och det känns som om det inte bådar gott. Vare sig för oss eller för själva tävlingen som kräver att det finns chans för mer än ett lag att vinna. En av quizmaster Bryans frågor den här gången var att man skulle placera tolv mediahändelser under det gångna året i rätt månad då det hände, en händelse per månad. Den bevisade vilken bedräglig apparat minnet är: vi lyckades placera tre av de tolv händelserna i rätt månad. Trots att vi har mediafolk i laget. Suck! Quizmaster (och tillika barchef på Pickwick) Bryan hade fyllt femtio år första veckan på året och hyllades av alla närvarande. För en gammal stammis är det rätt rörande när runt hundra pubgäster står upp och sjunger och hurrar för Bryan i ett avbrott i quizet. Inte undra på att Pickwick har blivit något av ett andra hem för många av oss. Man känner sig hemma där, lite som en i familjen.
På tal om nyheter. Undrar vilket av detta man kommer att minnas om ett år: • Littorins vredesutbrott i Riksdagen? • Spekulationerna (för vilken gång i ordningen?) om någon form av liv på Mars? • Flygplanet som mirakullöst klarade en nödlandning på Hudson River i New York? • Israels vettlösa och blodiga anfall på Gaza? Det sista lär vi i alla fall inte glömma. För hur stora är oddsen för att man ska lyckas att lösa den konflikten, och gräva ner alla gamla stridsyxor, inom ett år? Jag skulle tro, dessvärre, att den som satsar på att vi får se en hållbar och acceptabel lösning på hela Mellanösternproblematiken inom ett år inte kan hoppas på att få några vinstpengar tillbaka. Sorgligt men sant.
I dag, den 10 januari 2009, fyller en av rockvärldens riktigt stora, allas vår Rod Stewart, 64 år. Och innan jag hör er börja bua nu, vill jag gärna berätta att det fanns en tid då Rod Stewart var en rocksångare av guds nåde. Det var innan han via discon gick till en ny karriär och blev någonslags smörig schlagersångare. Synd på så rara ärtor tycker jag och om ni inte tror mig, kolla videon med Faces här ovan. De var ett band som som kunde konkurrera med Stones om titeln The Greatest Rock´n´Roll Band in the World, tro mig (och visst är det Ron Wood, pre-Stones, ni ser och hör på gitarr). Men inte nog med detta. En annan av mina personliga favoriter, Donald Fagen i Steely Dan, fyller 61 år i dag (nej, ingen av oss blir yngre). Det firar vi med Steely Dans version av I.G.Y. som finns med på Donald Fagens soloplatta The Nightfly.
Så är då 2009 på gång och snart har nyårsdagen gått i ett ganska stillsamt tempo. Jag firade själv in nyåret på den skånska landsbygden, tillsammans med gudbarnet och hennes föräldrar, fjärran från stim och stök. Visst kunde man höra ett jämntjockt muller av fyrverkerier från omkringliggande städer och samhällen just vid tolvslaget (och vi skickade faktiskt själva upp några raketer) men det var jämförelsevis idylliskt. Nyårsdagen lyckades vi ta oss ut och gå en lång promenad i solskenet hela vägen runt en liten mellanskånsk sjö. Det var gnistrande solsken, minusgrader och is på sjön som bar en och annan skridskoåkare. På väg hem blev vi invinkade i en lömskt placerad nykterhetskontroll som polisen hade i ett av de mellanskånska samhällena. Men den klarade vi elegant innan vi for hem och njöt av hemlagade hamburgare. Nu känner jag att jag nog ska kunna sova den rättfärdiges sömn i natt: jag motionerade (promenaden runt sjön tog en bra bit över en timme) på årets första dag och jag lärde mitt gudbarn lite photoshopping som hon ska använda i sitt mangatecknande. Och i morgon har jag hela fredagen ledig! Tjoho!
Det blir vare sig Oskarshamn eller det stora kalaset i Malmö för mig den här nyårsafton. Trött som jag är på det tjatiga smällandet som pågår runt omkring här i ett i ett, flyr jag stan och far till landet. Förvisso kommer jag att ha en binge raketer i bagaget, men de ska sparas till tolvslaget. Hoppas nu alla har en trevlig kväll och får ett Gott nytt år och att ni är snälla mot varandra. Och kalla mig naiv eller kalla mig pisshumanist eller vad det är de politiskt skolade tuffingarna brukar kalla oss som hoppas på lite fred och kärlek här i världen. Jag vet att det är många orättvisor som lägger hinder i vägen. Men varför i alla fall inte ge freden en chans 2009?
Nu är det mindre än ett dygn, mindre än tjugofyra timmar, kvar av året 2008. När jag ska gå och lägga mig och sova, om cirka en timma, vet jag fortfarande inte hur jag ska fira in det kommande 2009. Att säga att jag är i valet och kvalet är en underdrift i ordets rätta bemärkelse. Jag är förvisso bjuden på nyårsfest hemma hos en gammal god vän här i Malmö och där kommer det att dyka upp ännu fler gamla goda vänner, och det kommer säkert att bli jättetrevligt. Men så är det något i mig som tjatar om att jag ska åka upp till Oskarshamn, min födelsestad och hälsa på min gamla morsa och kanske fira nyår i stillsammare sällskap, med någon eller några gamla bekanta. Jag fick dessutom ett tredje alternativ i kväll och det gör knappast saken enklare. Det är ju också f-n att jag så ofta ska fastna i detta vankelmod och denna obeslutsamhet.
För övrigt verkar det som om 2009 kommer att börja på samma vis som 2008 slutar. Det är oerhört tragiskt att denna spiral av våld tydligen inte har något slut. Men hur mycket jag än avskyr Israels bombningar av Gaza har jag svårt att inse att det som nu pågår enbart skulle vara deras fel. Man måste vara rätt enögd för att inte se att Hamas (speciellt dess militära gren) också har en del att stå till svars för.
Det har varit mycket död och elände under 2008 och en av dem som gick bort under året, Bo Diddley, ser ni här ovan. Är ert intresse för döda (rock)musiker av det mer morbida slaget så gå in här och läs vidare. Det var inte bara Rick Wright i Pink Floyd som lämnade oss. Hans namne, gitarrist i Brutus and The Bullies kastade också in handduken.
Jag vet inte säkert, men jag tror inte Bob Dylan någonsin tidigare har stått på en scen i Jönköping. Men när han kommer till Sverige i mars nästa år ska han det, och det uppskattades tydligen i Jönköping med omnejd. Biljetterna till Dylans konsert i Kinnarps arena, före detta Rosenlundshallen och hemmaarena för HV71, den 27 mars sålde slut samma dag som de släpptes. Och nu verkar det som om även Malmökonserten den 28 mars kommer att bli en publiksuccé. Det är inte slutsålt än, men nu verkar det som om man får krypa allt längre bakåt i arenan om man vill se Dylan den här gången. Jag kände det på mig på något vis, att det här suget skulle uppstå nu.
I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar.
