Låt mig säga det med en gång; folk kan i grund och botten inte rå för hur de pratar och vilken dialekt de råkat få (även om det finns coacher (naturligtvis) och medvetna sätt för att förändra även detta). Därför blir jag något putt på folk som kan säga att de gillar Socialdemokraterna, men inte vill rösta på dem för att Mona Sahlin talar "söderdialekt". Det låter för mig mer som en undanflykt för att rösta på något borgerligt parti utan att anse sig behöva skämmas för det (vilket jag tycker man ska skämmas storligen för). Men inga regler utan undantag. Ett av dem heter Leif Silbersky, de råa brottslingarnas favoritförsvarare. Jag hörde honom i ett inslag på Ekot om den pågående rättegången om det stora helikopterrånet. Det var en hätsk ordväxling mellan åklagaren i fallet och Silbersky som är advokat för den misstänkte helikopterpiloten. Silberskys ettriga, på gränsen till infantila, sätt att prata och tjata kan driva vem som helst till vansinne. Det ska till en stark motståndare eller ett starkt vittne för att inte kasta in handduken när han går loss, vilket naturligtvis kan vara en tillgång för en advokat. Hans like inom politiken måste vara Centerledaren Maud Olofsson. Inget ont om kvinnor i politiken eller kvinnliga partiledare, tvärtom, men när Maud Olofsson går igång rejält och närmar sig falsettstadiet då längtar man efter en ljudisolerad cell att få gömma sig i. Att hamna i en diskussion med Maud och Silbersky samtidigt, en mardröm i den högre skolan, utan tvekan.
PS. Bilden ovan mitt inlägg har inget som helst samband med texten. Jag bara väntade på ett bra tillfälle att få visa grisarna från Ystad Djurpark. DS.
I går var det guldtäljaradvokaten Leif Silberskys tur att debutera som värd för Sommar i P1. Och naturligtvis kunde han inte hålla sig ifrån att spela My Way med Frank Sinatra, en låt jag kommit att avsky i allt mer stigande grad var gång jag hör den. Den verkar ha blivit någon slags "nationalsång" för människor som börjar komma till åren och som tycker att de levt ett fantastiskt liv, flytande någonstans ovanför oss andra vanliga dödliga. Fantasilösare musikval får man sannerligen leta efter än detta överpompösa pekoral. Frank Sinatra gjorde mycket bra musik i sitt liv, och det är ju sorgligt att han tycks vara ihågkommen för denna inställsamma uttjatade låt. Nej, nästa gång någon vill spela Frank Sinatras My Way i Sommar (hur många gånger har vi redan hört den där?) måste producenten slå till nödbromsen och stoppa eländet. Silberskys program gick i övrigt att mycket ut på att han ville rättfärdiga sin insats som kändisadvokat och därmed sina stora inkomster från våra skattepengar. Men en sak förstod jag: den som utsätts för ett korsförhör av Silbersky ligger illa till; lyssnar man till den rösten när den går in i sitt mest ettriga tonläge, ja då erkänner man nog vad som helst för att slippa höra mer. För övrigt spelade Silbersky också I just called to say I love You med Stevie Wonder, ett lågvattenmärke i Stevie Wonders fantastiska produktion av musik. I dag ska Tina Nordström, kvinnan som gav de äppelkäckt överhurtiga matlagarna ett ansikte, vara värd i Sommar. Jag ska villigt medge att jag inte har några större förväntningar.
För övrigt noterar jag i nyhetsskörden att det bara är ett par år till det är dags för val här i Sverige igen. Har man inget annat att komma med, kan man ju alltid försöka köpa folk för småpengar. I övrigt kokar Aftonbladet upp en tunn soppa på en gammal nyhet: att det skulle vara farligt att blogga. Man kallar det till och med den "nya hälsofaran". Inte hört talas om aids, malaria, tuberkulos med mera med mera, Aftonbladet?
Låt mig säga det med en gång; folk kan i grund och botten inte rå för hur de pratar och vilken dialekt de råkat få (även om det finns coacher (naturligtvis) och medvetna sätt för att förändra även detta).
