Om några minuter är min födelsedag över för den här gången, kanske en av de stillsammaste födelsedagarna på mången god dag. Men det kan vara skönt med ett firande av det stillsammare slaget också. Jag har varit med om många livliga och närmast vilda födelsedagsfiranden. Nu har jag fått grattishälsningar via telefon, via snigelpost, via sms och twitter. Somliga som jag inte hade väntat mig och som jag blev väldigt glad för, samtidigt som en och annan jag trodde skulle hört av sig inte har gjort det (sedan är det ju en förutsättning att man faktiskt känner till att det är min födelsedag den 11 februari). Tack i alla fall alla ni som grattade på födelsedagen. Semlan från Mormors var superb och dagens i stort enda extravagans. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Jah Hollis, Födelsedag, 11 februari, Gratulationer, Firande, Semla, Mormors bageri, Malmö
Jag har alltid bloggat under mitt alias, Jah Hollis, ett rent hittepånamn som syftar på att jag en gång (då och då även nu) kalla(de)s Hollis efter Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown. Och så har jag hängt på ett Jah för att jag är fruktansvärt förtjust i reggae, särskilt roots-modellen från 60-70-talet där Jah ju dyker upp titt som tätt i många sammanhang. Nu har jag mer och mer börjat fundera på att avslöja vem jag egentligen är, även om jag nog kommer att behålla mitt alias-namn. Det är ju ingen stor sak, jag är ingen kändis av något slag och flera som brukar kolla bloggen vet ju redan vem jag är. Jag börjar så smått med att länka till en bild från mitt stamställe The Pickwick Pub i Malmö. Ja, det är jag som sitter till vänster där. Min gamle vän Old Hell fick också vara med på bilden som togs av en annan gammal vän, Bengan. Och vem vet vad som händer härnäst? Jag kanske dyker upp på Facebook. Trycket är hårt vill jag lova.
Ja, jag har väl antytt här på bloggen att det är något på gång nu. Och jag ska inte försöka linda in det i förskönande ord och omskrivningar: i dag, den 11 februari fyller jag hela 60 år. Jag tycker det bara var i går jag var 25 år. Nåväl, alla vänner som tittar in på The Pickwick Pub i Malmö och säger grattis i kväll blir bjudna på valfri öl eller drink. Nu måste jag, i vanlig ordning, hasta. Till mitt eget kalas.
Veckans tema i Fototriss, Det här är jag!, är inget direkt favorittema för mig som inte gillar att lämna ut vare sig mig själv, eller de som står mig nära, på nätet. Det är väl också anledningen till jag verkar vara en av få som inte är med på Facebook. Så ni blir nog inte så väldigt mycket klokare av den triss med bilder på mig själv jag visar här: ni får veta att jag går i jympadojor mitt i vintern (vad ska man köpa vinterskor för, det blir ju snart vår), att även jag har en skugga och att jag inte är vampyr (det blir en spegelbild (om än suddig) i teaterns fönster). Flera bilder på temat hittar ni här.
I övergången mellan augusti och september 1970 befann sig en mycket ung Jah Hollis på Isle of Wight i Engelska kanalen. Jag var fortfarande tonåring och där tillsammans med en skolkamrat. Vi var på Isle of Wight-festivalen, en megatillställning där över en halv miljon människor befann sig för att under några dagar se och höra gräddan av den tidens artister, från Miles Davis och Jimi Hendrix till Free och Joni Mitchell. Där fanns också en rätt ny, om än 35 år gammal (vilket kändes väldigt gammalt i sammanhanget), förmåga vid namn Leonard Cohen och hans band The Army. Jag har väl aldrig varit någon av hans största fans, men jag minns honom från den gången och jag har lärt mig gilla ett antal av hans låtar genom åren. Men i augusti i år, nära 40 år sedan jag såg honom för den hittills enda gången, kommer han till Malmö arena och M som är ett stort Leonard Cohen-fan ville gå och se honom och jag erbjöd mig att fixa biljetter. Eftersom hon och andra jag litar på vittnat om att han gav en fantastisk föreställning på Sofiero för två år sedan köpte jag en biljett till mig själv med. Eftersom jag var stand by vid datorn fick vi platser på elfte raden på parkett och jag förväntar mig nu stordåd av Cohen, som ju hunnit fylla 75 år. Lite lustigt i sammanhanget är att hans föreställning på Isle of Wight 1970 kom ut på cd och dvd så sent som i slutet av förra året och fick strålande recensioner. Där sjöng han bland annat So Long Marianne, en låt som (se videon ovan) ännu finns med i repertoaren. Den, plus I´m Your Man och First We Take Manhattan står nu överst på min önskelista. Och tänk att kunna ropa till honom: Hallå Leonard! Kul att se dig igen efter 40 år. Du ser strålande ut. Fast på engelska då, förstås.
Påskdagen och jag har varit trött och slut och försökt att göra så lite ansträngande saker som möjligt. Ungefär samma läge som det var på påskafton. När jag skulle inta min frukost klockan ett tänkte jag lyssna på lite stilla radio samtidigt och lät P1 gå efter nyheterna (som naturligtvis hunnit avverka en hel del elände på några minuter). Där sände man ett program om den stackars Fadime som för åtta år sedan blev skjuten av sin egen farsa som på detta synnerligen ohedersamma vis skulle rädda sin familjs heder. Programmet handlade om hur man nu bråkade om ifall man skulle sätta upp ett minnemärke över Fadime eller ej. Det var en massa folk som på olika sätt kastade skit på varandra. För att hitta något mindre eländigt att lyssna på slog jag över till P4 (jag ville inte lyssna på P3:s eller någon av de hemska reklamkanalernas flåshurtiga musikutbud) där man just då skulle diskutera pedofili inom katolska kyrkan och den ökande misshandeln av barn i Sverige. Jag stängde av och läste en gammal tidning i stället. Ibland känns det bara som om allt elände står mig upp i halsen. Jag lyssnar så gott som varje dag på lunchekot och det handlar ofta om folk som tar livet av varandra på mycket grumliga grunder eller efter bästa förmåga förpestar tillvaron för folk som bara vill leva i fred och ro. Ett genomsnittligt luncheko skulle säkert kunna få en och annan med instabilt psyke att börja fundera över möjligheten att ta livet av sig snabbast möjligt för att slippa mänsklighetens onda påfund. Visst, man ska inte blunda för det svåra i livet eller försöka förneka det . Men ibland blir det bara för mycket.
Det är inget att hymla med. Ett år har gått och i dag är det min födelsedag. Det är inget jämnt tal eller ens något som slutar på en femma, men en födelsedag är ändå en födelsedag. Och jag började fira redan i natt efter tolvslaget när vi hade quizat (precis som förra födelsedagen) och hamnat precis utanför prispallen. I dag slog jag dessutom på stort och köpte hem en semla som jag tryckte i mig till den andra koppen frukostfika. Tanken är också att jag, och förhoppningsvis någon som vill haka på, ska ut och käka någonstans i kväll. Inte på något lyxhak, men någonstans där man får gott och mycket käk. Fast egentligen känner jag mig lite matt efter firandet i natt och det vore kanske lugnast att stanna hemma. Hm... Nå, Bob Marley skulle ha fyllt 65 år den 6 februari och på något vis känns det helt rätt att han får sjunga en liten sång för mig på min födelsedag.
Som den trogne läsaren (det finns väl mer än en) av min blogg kanske minns (det handlar om en fyra, fem dagar sedan) var jag i tisdags med om ett par saker som kan få betydelse för min framtid. Först var jag och träffade min personliga bankman för allra första gången, och sedan var jag och träffade en coach/mentor som jag enligt min arbetsgivare måste träffa som en del i ett utbildningsprogram. Bankmannen, som är en mycket trevlig kvinna, ville träffa mig helt enkelt för hon tyckte jag borde reda upp lite i min röra av mer eller mindre lyckade sparkonton. Visst, banker handlar också i ett givet egenintresse, men efter en stund kunde jag gå därifrån och känna att mina sparpengar faktiskt nu ska kunna förränta sig på ett bättre vis. Att jag faktiskt lyckats sätta undan en del sparpengar genom åren beror för övrigt inte så mycket på att jag är född smålänning, som att jag inte dragit på mig några skulder. Jag äger min lägenhet och min bil och mina gamla elgitarrer. Inte så dumt. Från banken gick jag till coachen/mentorn för ett premiärmöte. Eftersom jag har en mycket låg, men dock chefsbefattning på jobbet var jag tvungen att göra detta. Jag är superskeptisk mot vår tids övertro på coacher som ska lösa allt, men just denne coach (en man nästan jämngammal med mig) gav ett sympatiskt intryck och vårat två timmar långa samtal (mycket om Bob Dylan) gjorde mig på gott humör. Bäst minns jag hans kommentar när jag berättade att jag var stolt över att ha rekommenderat en ganska oprövad tjej till ett vikariat på jobbet, och det visade sig att hon var en fullträff. "Det ska du vara stolt över. Där visade du prov på ett gott ledarskap", sade han. Och ett sådant erkännande vet jag inte att jag någonsin fått av någon på jobbet.
I dag, den 11 november, fyller min blogg Världen enligt Jah Hollis tre år. Den kom, som så mycket annat här i livet, att se dagens ljus av en ren slump. Det var den 11 november 2006, en lördag för övrigt, som jag skrev mitt första inlägg. Sedan dess har det blivit (alldeles snart) 1 750 inlägg. Och häromdagen kunde jag räkna in sidvisning nummer 200 000. Inget i jämförelse med de stora kanonerna, de stora tänkarna, på området, men vi hänger med i vått och torrt jag och min blogg. Och ni lär inte bli av med oss än på ett tag. Ta det lugnt, men ta det!
Den som är satt i skuld är inte fri. Var det så han uttryckte det en gång i tiden, Goran "Den levande kanonkulan" Persson? Jag betalade just månadens räkningar och kunde konstatera att jag snart har betalt av bilen jag köpte för att kunna pendla till och från jobbet. Enligt avbetalningsplanen kommer bilen att vara min, min, min i början av oktober. Och eftersom jag sett till att inte skaffa mer studieskulder än att jag snabbt kunde betala av dom, och köpte en lägenhet för en spottstyver på den tiden det var billigt, så kommer jag att vara skuldfri, alltså en fri man enligt Gorans definition, i höst. Ja frånsett lite småskulder på kontokortet då. Förresten, vad är en spottstyver?
Jag befinner mig i en period där jag har oerhört svårt att få något viktigt gjort. Jag vet inte vad det beror på (kanske att mycket energi går till jobbet?), och även om jag visste det är det tveksamt om det skulle göra någon skillnad. Det är som det är på något vis och allt ligger i mina egna händer (nästan allt i alla fall). Så nu ska jag rycka upp mig: det är onsdag och dags för quiz på Pickwick och jag vet åtminstone en som kommer att vara där när jag kommer dit om en stund. Och i kväll ska Caltex & The Oxymorons sparka ända, det känner jag på mig! Hey ho! Let´s go!
Ja, en arbetsdag gick helt plötsligt över i Jah Hollis födelsedag, och så här mitt i natten har jag bara mig själv att fira den med. Ja, Jennifer Aniston firar samma dag, och hon hade redan om man ska tro grävande journalister i USA börjat fira innan jag kom hem. Nu är jag fullständigt övertygad om att det lär bli mer firande när jag sovit av mig jobbandet och kan släppa loss lite i goda vänners lag på aftonens quiz. Nu vill jag bara bjuda på ett par goa rocklåtar. Chumbawamba och Rolling Stones. Kan det bli bättre? Säkert, men inte just nu.
Egentligen hade Jah Hollis tänkt sig att, ja vad fan, det är dags att gå och lägga sig efter väl (?) genomfört arbete. Men så blev det inte. Bloggosfären är aldrig långt borta. Och han sågdetta: Jag vet inte vad jag ska säga: Är det detta vi pratar om? Jesus och Doktor Phil. Glöm det!
Min lediga lördag har gått bort i ett töcken, eller snarare två töcken.Utomhus har det varit grått och trist och regnigt och utevistelsen blev kort och innefattade bara det som var absolut nödvändigt, som att fylla på matförrådet. Inombords, närmare bestämt inne i skallen, har ett annat töcken, en ihållande molande huvudvärk av okänt ursprung effektivt förhindrat all aktivitet som krävt mer omfattande tankeverksamhet. Därför var det väl en lyckträff att jag köpte Kvällsposten för att ha något att läsa när jag avnjöt min frukost vid den tid på dagen alla andra kallar lunch. I affären där jag handlade fanns bara kvällstidningar så det fanns inget val. KvP/Expressen hade som vanligt kokat en smakfattig spiksoppa på fredagskvällens Idol och diverse annat dravel från nöjeslivets träskmarker. Ibland vet man inte om man bara ska skratta åt eländet eller gråta en skvätt över tidningsjournalistikens förfall. Och det som gäller nu, i speciellt kvällstidningarna verkar det som, är krönikor och krönikörer till förbannelse. På var och varannan sida ska mer eller mindre kända journalister och andra tyckare (Leif Boork!?) bre ut sig om vad de har för åsikter om stort och smått, åsikter som jag personligen i nittionio fall av hundra inte bryr mig ett skit om. Nu när läsarna av allt att döma börjar svika dagspressen på allvar, vore det väl märkligt om det inte vore kvällstidningarna som får det mest problematiskt. Nog om det, innan jag slocknar för natten (första advent har faktiskt börjat nu) ska jag säga några ord om mangautställningen på Louisiana som jag besökte för en vecka sedan. Jag bara säger: är ni inom räckhåll för Louisiana, gillar bilder och målningar och kanske rent av serier, så tveka inte. Åk dit och kolla! Gudbarnet, som är stort mangafan, var helnöjd och ville åka dit igen direkt efteråt. Och skulle det nu vara så, att ni inte uppskattar mangan, så finns det mycket mer att se på Louisiana, som en utställning med verk av den danske konstnären Per Kirkeby och filmade performanceföreställningar av Eve Sussman. Plus en hel del annat. Avsätt en heldag och åk till Louisiana. Det har jag gjort många gånger och jag har aldrig ångrat det.
Surfade runt lite på nätet för att försöka hitta något att blogga om innan den här dagen är slut. I och för sig är den redan slut, eftersom vi är inne på söndagen och jag måste sova några timmar innan jag ska upp och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Men det var fasen i mig inte lätt att hitta något att blogga om, om jag nu inte ska ge mig in på det rent privata. Att en man, igen, har blivit biten av en björn verkar inte speciellt upphetsande. Hade däremot en man bitit en björn hade det varit en annan sak. Och när jag är nära att ge upp och gå och lägga mig hittar jag detta i DN. Men var har jag läst om det tidigare i veckan, redan i onsdags rent av? Jo på min egen blogg.
Jobbet väntar och jag har inte tänkt bli långrandig. Men i dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg på min blogg och efter närmare 1 400 ytterligare, en del bra en del mindre bra, glädjeämnen, besvikelser och andra upplevelser så är jag glad att jag har hållt detta igång. Jag gratulerar mig själv och min blogg och tar sats mot treårsdagen.
Bloggandet är enligt vad jag har läst en revolution utan dess like. Vi som bloggar är demokratins bevakare och försvarare av en klass och upphöjdhet vi aldrig skådat förr. Och vad är det då vi diskuterar? Jo (enligt bloggportalen.se:s topplista): • Lars hotad av juryn. Vad är väl finanskrisen mot denne demonproducents inhopp i det svenska nöjes-tv-träsket? • Sex and the city-filmen får uppföljare. You don´t say! • Lärarinnan strippade - inför hela skolklassen. Stora journalistpriset nästa? • Storskrällen: Lars röstades ut ur Idol. Rent fördjävligt. Vad gör Reinfeldt åt detta? Och så håller det på. Jag börjar förstå dom som ser oss bloggare som en samling idioter. El sucko grande!
Måndag igen och det är dags att lägga in en ny bild under rubriken Utan ord. Och utan att säga för mycket, kan jag väl berätta att bilden är rätt färsk. Fler bilder utan ord hittar ni hos Pumita, som håller i detta fotobloggande.
Ingen rast och ingen ro om man ska vara med och visa sina bilder varje vecka. Men mellan jobb och Köpenhamnsresa slänger jag i alla fall in en joker i kategorin Utan ord, och fler bidrag hittar du hos Pumita.
