Dags att ge sig ut på vägen igen

På den tiden när jag spelade i ett rockband skrev jag en låt som heter Ut på vägen igen (inte att förväxla med Ulf Lundells sentida plagiat Ute på vägen igen), en sorts romantisk hyllning till ett liv jag inte alls levde:
Jag måste ut, ut på vägen igen
Jag måste ut, ut på vägen igen
Jag måste ge mig av
för vägen är mitt hem...
Vilket ju var en stor fet lögn (vägen har aldrig varit mitt hem; men även den unge Bob Dylan tog sig fram med liknanade skrönor), men kanske en dröm om ett annat liv än det fabriksarbetarliv jag levde på den tiden.
Det var faktiskt också den enda låt jag gjort som jag hört ett annat band göra en cover på.
Nåväl, det är i alla fall alltid en viss känsla i att ge sig av ut på vägarna, om så bara för en helg som jag ska nu. Inte minst gäller det att välja ut den perfekta musiken att ha med i bilen.
Vi ses när jag är tillbaka ur datorskuggans land igen
Glad pingst!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Bil, Bilar, Vägar, Resa, Bo Diddley, Ulf Lundell, Bob Dylan, Musik, Semester, Malmö, Oskarshamn

Bo Diddleys fyrkantiga gura har tystnat

Ännu en av de riktigt stora från rock´n´rollens barndom har gått till de sälla jaktmarkerna. En av de verkliga stilbildarna, en som många försökt efterlikna, men som aldrig någon någonsin lyckats med att ta efter fullt ut.
Bo Diddley, mannen med en fyrkantig rytmbox till gitarr och med alla sångerna om sig själv, har spelat färdigt.
Han dog den 2 juni, 79 år gammal.
Men, som det verkligen är befogat att säga nu, hans musik och hans minne lever vidare.
Från Stones till The Clash och vidare har Bo Diddley varit en stor inspiratör främst när det gäller musiken, men kolla gärna in fotarbetet i videon ovan. Många vita fötter har försökt att dansa fram över scenen på det självklara viset.
Det är inte så mycket att tillägga. De gamla hjältarna dör en efter en, men vad hade musiken i dag varit utan dem? Inte musik som vi känner den i alla fall.
Jag har sett Bo Diddley en gång live på scen, och det är en konsert jag är tacksam att jag gick på.

"I walk 47 miles of barbed wire,
I use a cobra-snake for a necktie,
I got a brand new house on the roadside.
made from rattlesnake hide...
...who do you love?"

Who do You love? Bo Diddley

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, rock´n´roll, bo diddley, rolling stones, the clash, stilbildare, gitarr

Bo Diddley är fortfarande en gunslinger

En gång i tiden trodde man att rock’n’roll var en musik som folk snabbt skulle tappa intresset för efter dess storhetstid i mitten av 1950-talet. Men det kom nya generationer som upptäckte den här musiken och allt som utvecklades från den.
Många av musikerna som skapade rocken lever fortfarande och många turnerar än när de börjar bli runt 80-strecket.
Kanske är det inte längre så revolutionerande att se dem i aktion, men de ska all heder av att de i alla fall inte bara lägger sig ner och dör.
Jag såg just att en av de verkliga stilbildarna, Bo Diddley (79 år i december), kommer till Jazz Café i London och ger två konserter i juni.
Honom såg jag för en 10–15 år sedan på Mejeriet i Lund.
Redan då tyckte man han var uråldrig, men han kunde fortfarande sina tricks, en riktig gunslinger. Rolling Stones är bara ett av mängder av band som lärt mycket av honom och spelat in hans låtar.
Han måste också ha något slags rekord när det gäller att skriva låtar och använda sitt eget namn i titeln.
Bara det!

Jah Hollis

”You Can’t Judge A Book By Looking…”

…at It’s (The) Cover.” Den store (i dubbel mening) Willie Dixon skrev låten, Bo Diddley var en som gjorde den rättvisa. Och hur kom jag då in på detta?
Jo, för det första är det ju ett talessätt alla borde anamma och leva efter. För det andra, ja det kommer jag till så småningom.
Efter en veckas knegande i mitt anletes svett, är jag tillbaka i den relativa civilisation som är Sveriges tredje stad.
Hade erbjudande om trevligt sällskap, men orken tröt och jag blev kvar hemma. Det fanns öl i kylen, Javisst, Ankan, den här gången var det inga problem, törsten var väl upparbetad.
Innanför dörren låg en hög av post. Bland annat ett paket från Ginza och senaste numret av Mojo. I Ginzapaketet fanns Tinariwens senaste och The Hold Steady. Jag tänker inte komma med recensioner än.
Mojo hade sitt vet-inte-vilket-i-ordningen Beatles-omslag. Men man ska inte döma en rocktidning efter omslaget (se där kom det).
Nya numret innehåller för mycket för att räkna upp här: men i sektionen How To Buy handlade det om något så otrendigt (eller?) som Jazz Rock Fusion.
Nummer ett var, givetvis, The Mahavishnu Orchestras The Inner Mounting Flame. Jag hittade inte mitt exemplar i högarna av skivor som hotar att dränka mig. Så nu lyssnar jag på Can, Future Days.
Kanske får jag också omvädera Norah Jones efter att ha läst Sylvie Simmons artikel i Mojo om henne. Vem vet? Sylvie är världens just nu bästa rockjournalist.
Jag har talat!

Jah Hollis