Bo Diddleys fyrkantiga gura har tystnat

Ännu en av de riktigt stora från rock´n´rollens barndom har gått till de sälla jaktmarkerna. En av de verkliga stilbildarna, en som många försökt efterlikna, men som aldrig någon någonsin lyckats med att ta efter fullt ut.
Bo Diddley, mannen med en fyrkantig rytmbox till gitarr och med alla sångerna om sig själv, har spelat färdigt.
Han dog den 2 juni, 79 år gammal.
Men, som det verkligen är befogat att säga nu, hans musik och hans minne lever vidare.
Från Stones till The Clash och vidare har Bo Diddley varit en stor inspiratör främst när det gäller musiken, men kolla gärna in fotarbetet i videon ovan. Många vita fötter har försökt att dansa fram över scenen på det självklara viset.
Det är inte så mycket att tillägga. De gamla hjältarna dör en efter en, men vad hade musiken i dag varit utan dem? Inte musik som vi känner den i alla fall.
Jag har sett Bo Diddley en gång live på scen, och det är en konsert jag är tacksam att jag gick på.

"I walk 47 miles of barbed wire,
I use a cobra-snake for a necktie,
I got a brand new house on the roadside.
made from rattlesnake hide...
...who do you love?"

Who do You love? Bo Diddley

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, rock´n´roll, bo diddley, rolling stones, the clash, stilbildare, gitarr

Jah Hollis vidgar sina musikaliska vyer

Det var skönt att få åka hem från jobbet i går kväll, eller snarare natten till i dag.
Det blåste väldeliga, men inte så som det tycks ha varit på andra platser i de sydligare delarna av landet.
Vindarna drog och slet i bilen, men det verkade inte vara någon risk för att det skulle ligga nerblåsta träd öven vägen, så jag kunde blåsa på :-) rätt ordentligt mot en väntande öl här hemma.
Färden gjordes också behagligare av att jag kunde dåna på Global-A-Go-Go!, en samlingsskiva jag fått med tidningen Uncut, på högsta volym.
Skivans undertitel är Celebrating 20 Years of World Music. Och jag spar den diskussionen om varför man inom populärmusik gör distinktionen engelskspråkig musik och världsmusik.
Den tar vi en annan gång.
Skivan är i alla fall kanonbra och jag får lust att skaffa plattor med flera av artisterna på den. Jag har redan propagerat för K´naan och Tinariwen, men här finns mycket mer.
Bland annat det roliga mötet mellan Rachid Taha och The Clash här ovan. Det finns för övrigt också en version där Mick Jones från Clash medverkar.
Och minns ni inte hur originalet låter, så finns det här.
Jag lär återkomma till den här plattan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: väder, blåst, storm, elavbrott, bilar, bilkörning, musik, världsmusik, Rachid Taha, The Clash, Mick Jones, K´naan, Tinariwen

Var the Clash synska på London Calling?

"Cause London is drowning and I,
live by the river..."

Raden från titellåten på The Clashs klassiker London Calling verkar kunna bli verklighet nu (frånsett att sångaren Joe Strummer sorgligt nog är död), snart 30 år efter att skivan kom ut. Det är nästan så man tror att killarna i The Last Gang in Town var synska på något vis.
Regnandet över England verkar skapa rena naturkatastrofen nu. Det är inte utan att det gamla imperiets hjärta börjar att påminna om hur tillståndet kan vara i några av dess gamla kolonier.
Men skulle London översvämmas och läggas under vatten skulle det vara en katastof ett gäng terrorister inte skulle kunna drömma om i sina sjukaste fantasier.
Tänk er bara att tunnelbanesystemet fylls av vatten.
Är det nu dessutom så, att det verkligen är (o)mänskligt beteende som är en starkt bidragande orsak till regnandet (vilket givetvis kommer att förnekas av somliga), ja då finns det verkligen anledning att ta sig en ordentlig funderare.

Jah Hollis

Musiken i livsmedelsbutiken: 4

När jag steg in i värmen på Coop i dag gick det inte att ta miste på vad det var som hördes ur högtalarna. Det märkliga är, att även om låten stämde in på situationen på något vis, har bandet gjort en låt som passat ännu bättre.
Låten jag hörde var Rock The Casbah från Combat Rock med The Clash. Vad som varit träffsäkrare är givetvis Lost In The Supermarket från deras bästa platta, London Calling.
Rock The Casbah lär vara The Clashs svar på att man förbjöd rockmusik att spelas i Iran. Dock användes låten på ett sätt The Clash inte uppskattade.
Att man använde Should I Stay Or Should I Go? i Levi’s-reklamen kunde nog Mick Jones leva med. Ja, det gav honom nog stålar att leva på helt enkelt.
Men som denne, som det verkar, sympatiske man säger i en kortintervju i nummer 55 av tidningen Blender: det var inte lika kul att få veta att Rock The Casbah var den första låt man spelade på radion efter invasionen av Kuwait, och att amerikanska flygvapnet släppt bomber med orden Rock The Casbah målade på sidorna över andra länder.
Jag förstår Mick Jones, The Clash handlade om något helt annat.

Jah Hollis