Vinyl, cd eller mp3? Det är frågan man brukar ställa när man intervjuar folk, oftast handlar det om aktiva musiker, om vilket format de föredrar när de ska lyssna på musik. Vinyl brukar ju vara det de intervjuade väljer, förmodligen eftersom det är det överlägset bästa formatet ljudmässigt. Och det är ju en aning hippt och exklusivt dessutom. Jag har själv haft vinylspelare från det att jag började lyssna på musik, men gick rätt tidigt över till cd parallellt med vinylen. När det började bli knepigare att hålla skivspelaren i trim och hitta ny drivrem och så vidare tog cd:n över nästan helt. Mp3 använder jag sparsamt (min dator är inte länkad till min gamla stereoanläggning som står i ett helt annat rum) i Iphonen, och ibland när jag sitter vid datorn, men jag har ännu inte laddat ner annat än musik som är gratis. Så plötsligt härom dagen (jag ska inte säga utan förvarning) packade min cd-spelare ihop. För att inte bli utan musik letade jag upp några kassetter jag hade liggande (kassettdäcket finns kvar i stereoanläggningen) och det lät ju lysande. Det blev till att dyka ner i stora kassettlådan som stått och (bokstavligen) samlat damm och där fanns underbara fynd. Kassetten med hits från 80-talet gjorde mig dessutom en aning mer förlåtande till detta baktalade decennium.
Tillbringade två timmar med min coach i dag, mannen som jag går och pratar med då och då om mitt jobb (eftersom vår företagsledning bestämt att alla som har någon form av chefsjobb ska göra det). Efteråt var jag för första gången på väldigt länge uppe i Malmö city (området kring Gustav Adolfs torg och kollade efter något läsbart i Pressbyrån. Jag hittade en ny Uncut och tvingades sedan cykla hem i isande hällregn. Vart blev det av våren? Är vi inte inne i maj snart? Hemma i värmen läste jag med stort intresse listan (brittiska musikmagasin är experter på att hitta på listor för oss lite åldrade rockfreaks): The 50 Greatest Lost Albums. Det handlar om skivor som getts ut under åren (runt de senaste 40), skivor som mer eller mindre kända artister gjort, skivor med ett musikaliskt värde som håller än men som av någon anledning aldrig återutgetts och som nu är omöjliga att få tag i (om man inte snokar upp begagnade). Ganska märkligt med tanke på alla musikformat som finns tillgängliga nu (och här räknar vi inte in illegal nerladdning eller streamad musik) och hur mycket som ges ut om och om igen. Bland artisterna på listan finns till exempel Frank Zappa, The Who, Van Morrison, David Bowie (som medlem i Tin Machine), Pauline Murray, John Cale, Kraftwerk, Tom Waits och - japp - The Beatles. Nummer ett på listan är Neil Youngs "Time Fades Away" som undertecknad äger i ett mycket spelat men välbehållet vinyl-ex. Historien bakom skivan säger rätt mycket om Neil Young. Han hade just haft en världssuccé med skivan Harvest (Heart of Gold är med där) runt 1970 och när han skulle göra en uppföljare gav han sig ut, i ett bedrövligt fysiskt och psykiskt tillstånd, på turné med ett band där han spelade mest nya låtar för en publik som ville höra Harvest rakt igenom. Så spelade han in alla konserter och gav ut liveskivan Time Fades Away som bara innehåller nya, rätt tungsinta, låtar. Skivbolaget gnisslade tänder och skivan blev ingen megasuccé, även om många nu anser att den innehåller ett antal guldkorn. Själv lyssnade jag ett tag på den dagligen, men eftersom jag inte har någon fungerande vinylspelare nu är det slut med det. Och Neil Young vägrar att låta skivan komma ut på cd eller mp3. Precis som Van Morrisson inte vill ha någon återutgivning av sin bitvis utmärkta "St Dominic´s Preview". Surgubbar!
Min gamle vän från Steely Dan, Donald Fagen, har parallellt med sin insats i det bandet också genom åren åstad- kommit tre stycken soloplattor. Alla tre har varit kritikerframgångar och i alla fall den första, The Nightfly har med tiden blivit en kommersiell framgång. Nu har Donald Fagen samlat den här skivtrilogin, tillsammans med diverse extramaterial i en elegant box. Och den kunde jag ju inte motstå. Det är bara att konstatera att den lever upp till förväntningarna, även om jag knappt nuddat vid något extramaterial än. Därtill äger jag redan de båda första skivorna, men vad f-n. Man kan inte få för mycket av Donald Fagens musikaliska och lyriska världsbild.
Hämtade, i en dålig ursäkt för ett postkontor, ett paket från cd on när jag var på väg till jobbet i eftermiddags. Ringde till och med och förvarnade att jag skulle bli sen eftersom jag ville ha Donald Fagen-boxen och Emma Pollock-plattan med mig hem i natt. Jag fick upp en Donald Fagen-dvd som spelaren i bilen naturligtvis inte fixade. Så jag tog Emma Pollocks solodebut i stället, och det var minst lika bra som The Nightfly. Missar man Emma Pollock, som var med i The Delgados, gör man det på egen risk. Kolla bara på videon här ovan, Adrenaline, en låt på Watch the Fireworks som plattan heter. Jag får återkomma till denna platta Av olika anledningar. :-)
Jag har äntligen fått lite tid över för att lyssna på Neil Youngs nygamla platta Chrome Dreams II som kom häromdagen. Recensenterna har antingen höjt den till skyarna, som ett par av de brittiska magasinen som givit den full poäng, eller sänkt den som "ett mediokert hopplock av nyskrivet och tidigare undanstoppat". Ingen recensent kan i alla fall låta bli att nämna en av låtarna på plattan, Ordinary People, som är drygt 18 minuter lång (skulle varit en sida på en gammaldags vinyl-lp) och som förmodligen kommer att räknas som en av Neil Youngs klassiker. Själv har jag lyssnat för lite på skivan för att kunna fälla något omdöme ännu. Men Ordinary People har jag redan hört flera gånger och fastnat för.
Det har, trots att det varit fint höstväder här i Sydsverige denna söndag, för min del varit en innesittarsöndag (så här långt, om en dryg timme ska jag iväg och kolla näst sista avsnittet av Sopranos) där jag försökt göra något vettigt. Det börjar en ny jobbvecka för min del i morgon, och jag vill inte åka till stan där jag jobbar (och än så länge övernattar) utan att känna att jag i alla fall kommit någonstans med allt som behöver göras på hemmafronten. Till sådant jobb behövs det ett soundtrack och det har till övervägande delen denna eftermiddag varit en dubbel-cd med filmmusik av Ennio Morricone: Film Music 1966-1987 (jag har faktiskt hört igenom den en och en halv gång nu). Det är musik från Sergio Leones The Good, the Bad and the Ugly till Roland Jaffes The Mission, sammanlagt från cirka 30 filmer. Det är musik som spänner över ett oerhört vitt fält och som visar på Ennio Morricones mångsidighet. Det är inte speciellt märkligt att många rockband har inspirerats av honom, precis som han ibland måste ha inspirerats av rockmusiken: hör bara på elgitarrerna som dyker upp här och där (Rocket from the Crypt använde musik från Once Upon a Time in the West som intro när de gick upp på scen). Det är melodiskt, vackert på gränsen till smörigt ibland och det är stentufft och så originellt och oväntat som bara Ennio Morricone kan få till det. Jag rekommenderar en lyssning, om ni inte redan upptäckt detta.
Jah Hollis
PS. Lite synd bara att det är begränsat till filmmusik. Morricone har också gjort musik till åtminstone en tv-serie som visats i Sverige: Bläckfisken. DS.
Hallå alla som gillar musik, som gillar det på det där lite gammalmodiga sättet då man lyssnar på skivor, LP, cd, plattor. Ja kalla det vad ni vill, det verkar som om det är ett begrepp som riskerar att dö ut med nästa (kanske med denna) musiklyssnande generation. I brist på egna idéer att blogga om, för jag andras, goda idéer vidare i stället. Här kan du gå in och rannsaka ditt musikaliska samvete. Vilka är dom där skivorna du inte vill leva utan, ja dom där som livet vore bra mycket fattigare utan. Själv har jag redan börjat fundera och jag är rädd att jag kommer att bli tvungen att sålla friskt, att jag kommer att tvingas överge många älsklingar för att komma ner till de där sju skivorna. Ta dig en funderare du med.
Jah Hollis
PS. Jag tror skivan med studioversionen av Neil Young-låten här ovan är en som kommer att vara med och fajtas om en plats bland de sju utvalda. DS.
"I'm gonna grow my hair down to my feet so strange So I look like a walking mountain range And I'm gonna ride into Omaha on a horse Out to the country club and the golf course. Carry the New York Times, shoot a few holes, blow their minds."
Raderna kommer från I shall be free No. 10, en av låtarna på Bob Dylans Another side of Bob Dylan som kom 1964 och som är den fjärde Dylan-lp:n och den första jag köpte (jag hade redan The times they are a-changing på singel). Nu har jag skaffat den på cd och slutit en cirkel, kanske. Det är länge sedan jag hörde skivan i sin helhet och jag måste säga att det är ett kärt återseende. Den innehåller några klassiker som It ain´t me babe, My back pages och All I really want to do, men också en radda mindre spelade låtar. Bland annat visar Dylan upp en humoristisk sida som till stor del, i alla fall i sin direkta form, försvann när han blev mer elektrisk. Här finns förutom I shall be free No. 10 också en kul historia berättad i Motorpsycho Nitemare. På The freewheelin´Bob Dylan finns föregångaren I shall be free, där han till och med lyckas omnämna Anita Ekberg. Det är hon och gasolbrännarna på scenen som närmast förbinder Dylan med Malmö skulle man väl kunna säga. Motorpsycho Nitemare lär för övrigt ha fått ge namn åt rockbandet Motorpsycho. Ett annat band som tagit namnet från Dylan är brittisks Starry eyed and laughing. Danska Savage Rose lär ha uppkallats efter ett namn på baksidestexten till Highway 61 revisited.
Det har sagts rätt länge nu: handeln med musik inspelad på skivor, som vi känner den, är på väg att dö ut. Inte bara själva skivan utan även skivaffärerna. Näthandeln håller på att konkurrera ut skivaffärerna och skivindustrin blir mer och mer stordrift. Villkoren för de små, specialiserade butikerna har blivit stenhårda. Det finns förvisso de som inte tror på den här teorin, men nu slår i alla fall skivaffärsdöden till precis i mitt närområde. Min gamla favoritbutik, Jukebox (bilden ovan), i Malmö klarar inte längre de ekonomiska realiteterna. Efter 22 år kommer Pelle och Hasse att överlåta affären till någon annan och det är inte troligt att köparen fortsätter med skivförsäljning. Därmed blir Värnhemstorget i Malmö en attraktion fattigare, och det torget behöver verkligen alla attraktioner det kan få. Vi skivköpare förlorar en fast punkt i tillvaron, en plats där man kunde få fantastiska tips om ny (och gammal) musik och där man kunde hamna i livliga diskussioner både med kunder och personal. Och där man som bonus då och då, på de få kvadratmeterna ledig golvyta, kunde höra band och soloartister som Will Oldham spela live. Vem ska man prata med när man handlar på nätet? Vila i frid Jukebox.
Jag fick skjuts hem i natt av kollegan F och vi hann diskutera ett och annat på färden. Bland annat konsten att spela in en bra skiva, musik alltså, och om det är en konst som är på väg att dö ut. Jag hänger fast vid skivan som format, jag köper cd på samma vis som jag förr köpte vinylplattor. Kanske köper jag inte så många skivor, men högarna växer (jag har inte mer plats i hyllorna) och jag har inte skaffat någon Ipod eller laddat ner låtar, utom en och annan som finns att hämta på diverse bands webbsidor. Men oavsett hur man hämtar musiken skulle jag tycka det var trist om man inte längre gjorde skivor, utan bara låtar utan något inbördes förhållande. Jag menar det var en omställning att gå över från vinylen, där det kom ett naturligt avbrott mellan sidan A och sidan B, till den enkelsidiga cd:n. Visst jag köpte, och köper ännu ibland, singlar (och jag menar då inte människor som inte lever i någon parförbindelse) men LP, album eller vad man vill kalla dem är i förkrossande majoritet här i huset. En välgjord skiva är ett antal låtar som spelats in och sedan lagts i rätt ordning för att bilda en helhet. Och det behöver inte vara konceptskivor, eller rockoperor eller något liknande. OK, jag ska inte bli långrandig, jag tycker det är ett ämne man kan återvända till. Och jag har också då och då ramlat lite i Greatest hits- och Best of-fällan, det ska jag erkänna.
