Det finns musiker och det finns musiker. I kväll, fredag den 30 januari, spelade Rodney Crowell på KB i Malmö. Jag känner honom mest som gitarrist i Emmylou Harris Hot Band och har en gång sett honom live med just detta Hot Band. Men jag har hört en del av hans soloplattor och hört att hans senaste besök på KB skulle ha varit något speciellt. Så jag cyklade upp till KB för det första besöket på mitt gamla stamställe på flera månader. När jag betalt och hängt av mig i garderoben avslutade förbandet, Will Kimbrough och Jenny Scheinman med orden "vi är strax tillbaka med Rodney Crowell". Aj, aj! Det skulle alltså bli en akustisk afton när jag var inställd på lite god countryrock. Men jag föll som en fura för Rodney Crowell, en låtskrivare, gitarrist och sångare av guds nåde. Violinisten Jenny Scheinman och gitarristen/melodikaspelaren Will Kimbrough föll inte långt från päronträdet: två musiker som var och en för sig skulle vara värda en biljett. Crowell är född -50 och har varit svärson till Johnny Cash. Han har en del att berätta och sjunga om och han drar en publik som mestadels är i hans egen ålder. Mogna människor. Tyvärr är en del av dom inte mognare än att de efter några öl inte kan hålla klaffen när Crowell och hans medmusiker drar en lugnare låt eller en låt fyllona inte känner igen. Hoppas ni som tar chansen att kolla in detta formidabla musikaliska sällskap i Göteborg den 2 februari eller Stockholm den 3 februari (eller i Helsingfors och Oslo dagarna före och efter) slipper dessa amatörfyllon.
Jag har haft lite svårt för att få till något i bloggväg på ett par dagar nu. Detta trots att det finns givna ämnen och tid. Jag är ju ledig några dagar nu mellan arbetsperioderna. Men kanske är det dags att sammanfatta lite vad som hänt, trots att det är strålande sol över Malmö nu och egentligen läge för att ge sig ut lite. Men min tvättid börjar snart och det finns inte mycket över för eftermiddagsuteliv, så jag börjar med Emmylou Harris i Köpenhamn. Jag och BV tog ett eftermiddagståg över och hade turen att få ännu en dag med strålande sol och vi tog givetvis chansen att öppna med var sin ingefärssmakande öl på Apollobryggeriets (en krog alldeles utanför Tivoli) uteservering. Så blev det bussen ut till Fredriksberg, en kort promenad och mer öl och käk på Bar Dutski som ligger på kort gångavstånd från Falkonerteatern där Emmylou och kompani spelade. Den oftast lite otacksamma uppgiften att värma upp oss som var där för att se och höra Emmylou hade Kimmi Rhodes, en kvinna som levererat låtar till många stora namn och spelat in mycket musik, men som aldrig själv blivit ett riktigt stort namn. Hon gjorde det i alla fall med den äran och tillsammans med maken på bas och sonen på gitarr och stämsång. Sonen gjorde för övrig en kort men mycket träffsäker imitation av familjens gode vän Willie Nelsons sätt att sjunga och spela gitarr och var själv inte oäven på att spela och sjunga. Och så Emmylou Harris och henns nya band. Ja, vad ska man säga; jag har aldrig varit besviken efter att ha sett henne live och var det definitivt inte nu heller. På något vis kan jag inte sammanfatta upplevelsen av konserten i Köpenhamn bättre än denna recension från konserten på Cirkus i Stockholm dagen före. Jag försökte ta lite bilder under konserten, men efterom jag inte vill använda blixten vid sådana tillfällen och scenbelysningen inte var direkt bländande så blev det rätt mycket darr och sudd. Därav bilden ovan som visar Emmylou tillsammans med multiinstumentalisten Phil Madeira och violinisten/mandolinspelaren och sångaren Rickie Simpkins tagen vid en tidigare konsert. Den som vill se fler utmärkta bilder på bandet och Emmylou kan gå in här och kolla. Och jag tackar för lånet. I gårkväll var det quiz, och jag tror jag sparar min rapport därifrån till lite senare. Om jag orkar skriva mer om eländet. Det känns nu kanske något mer inspirerande än att skriva om MFF:s insatser i allsvenskan.
Jag har ansat skäggstubben och duschat. Även om jag vet att det är rätt hopplöst, måste jag försöka se lite presentabel ut i kväll. Jag har nämligen en date med Emmylou Harris. Visserligen lär det väl dyka upp närmare tvåtusen andra samtidigt, för det är vid hennes konsert i Falkonerteatern i Köpenhamn i afton vi ses. Men i de bästa stunderna vid hennes konserter är det som om hon sjunger enbart för mig. I kväll är det väl sjätte eller sjunde gången jag träffar denna underbara kvinna och eminenta musiker och sångerska. Allt talar för att det kommer att bli toppen. Om en stund åker BV och jag över till Köpenhamn och laddar i solskenet och klockan 21 ska vi sitta på våra platser när Emmylou intar scenen med sitt band. I går spelade de på Cirkus i Stockholm och i kvällstidningarna blir det blandade betyg. Märkligt nog tycker man i den ena att det var suveränt sorgset, medan man i den andra tycker det var för mycket sorg. Jag säger: lita inte på recensenter, i synnerhet inte de som skriver i våra kvällstidningar. Emmylou, nu kommer jag.
Moln på himlen över Malmö, det var det ett tag sedan man såg. Men så är det i dag, den himmelsblå Malmöhimlen fläckas här och var av gråvita stråk. Och det är bara att konstatera vad man redan visste: att inget varar för evigt. Dock är tydligen Emmylou Harris fortfarande en kraft att räkna med. I morgon släpps hennes nya skiva All I Intended To Be, och enligt brittiska Mojo håller den hög klass. Det är en blandning av Emmylou Harris egna låtar och sånger av bland andra Patty Griffin, Merle Haggard och Tracy Chapman. I dag möter Rumänien Frankrike och Italien Holland i fotbolls-EM och det låter som om det kan bli rejäla kraftmätningar, speciellt det senare mötet. De verkliga rysaren kommer ju i morgon, då Sverige möter Grekland. Det känns som om det kan gå hur som helst och att fortsättningen mycket hänger på hur det går i denna match både resultatmässigt och psykologiskt. Sedan kan jag bara, innan det är dags att samla sig inför resan till jobbet, konstatera att en ny sorts motståndsrörelse tydligen har nått även Malmö.
Den här dagen, den sista i maj 2008, den sista vårdagen i år, började verkligen inte bra. Någon gång mellan sju och halv åtta på morgonen (när jag sovit drygt tre timmar) bestämde sig den latinamerikanske sambon till den danska unga damen ovanför mig för att han ville höra hemlandstoner, och drog igång stereon för fullt. Efter närmare en timme med latinamerikanska basgångar skallrande i tak och väggar (ibland tystnade det, för att strax dra igång för fullt igen) ringde jag på hos en annan granne som sitter med i vår föreningsstyrelse och tog med henne en trappa upp som vittne och stöd. Med våra förenade spanskakunskaper lyckades vi få killen att fatta att det inte var läge för latinodisco på den volymen vid den tiden. Fast det satt långt inne, han verkade tycka att det var den naturligaste saken i världen. Så fick jag i alla fall sova till klockan var över tolv och sedan har dagen gått i ett lojt tempo. Jag har, vädret till trots, inte varit utomhus ännu i dag. Nu lyssnar jag på Emmylou Harris (biljetterna till konserten i Köpenhamn i september kom i posten i veckan) och smuttar på en kopp lite avslaget, men uppiggande, kaffe. Det är inte utan att jag funderat över att slita upp den tjusiga lackförseglingen på den bourbon, den mytomspunna Maker’s Mark, som jag köpte på systemet i går. Den är udda genom att den ska vara "handgjord" och har lackats igen av människohand (och den stavas "whisky" också fastän den är amerikansk), men ska vara bättre än enbart den produktstatus den har. Whiskygurun Michael Jackson kallar den för "den lenaste bourbon som finns". Men jag vet inte om det är rätt tillfälle att bryta den nu. Det skulle väl i så fall vara för att sommaren officiellt börjar i morgon.
Ja, långledigheten är så gott som över för den här gången. I morgon är det måndag, ja vi är redan en bit inne på måndagen, och klockan tre på eftermiddagen börjar en ny period med kneg. Jag behöver väl knappast påpeka att de fem lediga dagarna har gått snabbt. Och trots att jag tycker att jag slöat bort en del av tiden och bara degat i min lägenhet, så har jag väl i alla fall hunnit med en del som hamnar på det positiva kontot. Inte minst har jag fixat så jag har några roliga saker att se fram emot, även om det är över en lång tidsperiod. Det lär bli mer, men det är alltid kul att ha en del uppfriskande depåbesök som väntar. Som till exempel att:,,, • ...en god vän har bokat eget rum för en utvald skara (där jag ingår) på en krog här i Malmö där vi ska käka och dricka och kolla när Sverige möter Spanien i fotbolls-EM. • ...jag har fixat biljetter till Emmylou Harris konsert i Köpenhamn i september(!). Jag var egentligen ute efter biljetter till hennes konsert på Cirkus i Stockholm i samma veva när jag upptäckte att hon spelar även i Dronningens by och att biljetterna till den konserten just var släppta. • ...min vän Bengavoice har fixat biljetter till Mavis Staples konsert på KB i Malmö i juli och i glädjeyran över att bli erbjuden en biljett till Emmylous konsert kontrade han med att erbjuda mig en till Mavis. Se där, tre goda ting. Sedan fick vi ju ihop ett väldigt trevligt gäng till quizet i onsdags, även om poängutfallet inte riktigt stod i proportion till den samlade hjärnkapaciteten. Men kvällen slutade i gammal god stil med en sängfösare på Brogatan och med att jag på vägen hem fick för mig att jag skulle börja röka igen (det satt i från kvällen före) och köpte en ask cigg på den nattöppna macken. Till skillnad från den, macken, är ciggasken fortfarande oöppnad. Och nu är det dags att säga Godnatt!!!
Jah Hollis
PS. Jag lyckades även för första gången använda den lilla mackapären som ska trolla fram säkra koder till min internetbank, och som legat och glott uppfordrande på mig på bordet sedan den kom med posten. Så även på it-området har jag gjort framsteg denna ledighet. DS.
Den här låten är utan tvekan en av den moderna countryns riktiga klassiker. Historien om Pancho och Lefty är skriven av Townes Van Zandt en av de stora amerikanska låtskrivarna och historieberättarna. Låten finns i en radda coverversioner: sök på Youtube och ni kommer att hitta versioner med Emmylou Harris, Bob Dylan och Willie Nelson för att nämna några. Townes Van Zandt slog aldrig igenom riktigt som artist innan han dog, bara dryga 50 år gammal, på nyårsdagen 1997. Men hans musik lever kvar och det är definitivt värt besväret att leta upp hans skivor, börja gärna med en bra samlingsskiva.
Bob Dylans Blood on the Tracks är en platta jag gärna lyssnar på sent på nätterna, när jag kommer hem ensam från en kväll på stan och inte vill gå och lägga mig. I det läget finns det mycket att hämta på den skivan och jag blev nästan lite förvånad för att den inte fick plats på min lista över skivorna jag inte vill leva utan. Men skulle det vara sju skivor, ja då skulle det vara sju skivor. Här har ni i alla fall ett par exempel på storheten i Blood on the Tracks: Två tolkningar av Shelter from the Storm, en av alla kanonlåtar på plattan. Ovan är det Emmylou Harris och Rodney Crowell som ger den en lite mjuk och eftertänksam framtoning. Men jag vill inte påstå att den är bättre eller riktigare än när kompositören själv, i vad som närmast verkar vara vredesmod, spottar ur sig denna väldigt poetiska text under en konsert på Rolling Thunder-turnén.
Det finns musiker och det finns musiker.
