Interview var defintivt värda ett bättre öde

Man kan väl knappast påstå att det finns någon slags gudomlig rättvisa inom musikens värld.
Somliga band och artister kan slå igenom och göra sig rika och berömda med vilket skräp som helst, medan somliga gör fantastisk musik som knappast någon lägger märke till.
I den senare kategorin återfinner vi det engelska bandet Interview, som dök upp i new wave-eran i slutet av 70-talet och skivdebuterade 1979 med LP:n Big Oceans.
Skivan är ett litet mästerverk i popsoulgenren och där återfinns inte en dålig, eller överflödig, låt.
Dessvärre går den inte att hitta på Spotify. På Youtube finns en handfull låtar, bland annat den här ovan: den melankoliskt sprittande Blow Wind From Alesund (måste nästan syfta på Ålesund i Norge, eller?) som ger en bra aning om hur oefterhärmligt bandet lät.
Själv har jag kvar mitt gamla vinylex av Big Oceans, någon cd-variant har jag aldrig kommit över, men det lär finnas.
Interview gjorde en skiva till, Snakes And Lovers, sedan vände man en oförstående publik ryggen och upplöste bandet.
Den oförstående publiken får skylla sig själv: Interviews båda skivor får sorteras in i kategorin "Great Lost Albums".
De var värda ett bättre öde.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, New Wave, 1970-talet, Interview, Big Oceans, Ålesund, Orättvisa, Rättvisa, LP, Soul, Pop

Dags att kolla Cohen igen efter 40 år

I övergången mellan augusti och september 1970 befann sig en mycket ung Jah Hollis på Isle of Wight i Engelska kanalen.
Jag var fortfarande tonåring och där tillsammans med en skolkamrat. Vi var på Isle of Wight-festivalen, en megatillställning där över en halv miljon människor befann sig för att under några dagar se och höra gräddan av den tidens artister, från Miles Davis och Jimi Hendrix till Free och Joni Mitchell.
Där fanns också en rätt ny, om än 35 år gammal (vilket kändes väldigt gammalt i sammanhanget), förmåga vid namn Leonard Cohen och hans band The Army. Jag har väl aldrig varit någon av hans största fans, men jag minns honom från den gången och jag har lärt mig gilla ett antal av hans låtar genom åren.
Men i augusti i år, nära 40 år sedan jag såg honom för den hittills enda gången, kommer han till Malmö arena och M som är ett stort Leonard Cohen-fan ville gå och se honom och jag erbjöd mig att fixa biljetter.
Eftersom hon och andra jag litar på vittnat om att han gav en fantastisk föreställning på Sofiero för två år sedan köpte jag en biljett till mig själv med. Eftersom jag var stand by vid datorn fick vi platser på elfte raden på parkett och jag förväntar mig nu stordåd av Cohen, som ju hunnit fylla 75 år.
Lite lustigt i sammanhanget är att hans föreställning på Isle of Wight 1970 kom ut på cd och dvd så sent som i slutet av förra året och fick strålande recensioner.
Där sjöng han bland annat So Long Marianne, en låt som (se videon ovan) ännu finns med i repertoaren. Den, plus I´m Your Man och First We Take Manhattan står nu överst på min önskelista.
Och tänk att kunna ropa till honom: Hallå Leonard! Kul att se dig igen efter 40 år. Du ser strålande ut.
Fast på engelska då, förstås.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Leonard Cohen, Malmö, Malmö arena, Biljetter, Isle of Wight, Miles Davis, Jimi Hendrix, Joni Mitchell

The Only Ones: överlevare med den äran

Efter mycket om och men drog jag mig i alla fall till KB lördag kväll för att kolla in The Only Ones.
Till min glädje hakade Old Hell på och det visade sig att flera gamla vänner samlats för att kolla in dessa återuppståndna överlevare från den brittiska punkeran, med den smått legendariske Pete Perrett i spetsen.
Inte mycket nytt under solen musikaliskt, men en upplevelse jag inte skulle velat vara utan. Tyvärr är det läggdags nu, så någon utförligare recension blir det inte tid för här och nu.
Men tack till Totte på KB som tar chansen att släppa upp dessa överlevare på scenen, och det är inte mycket som kan blåsa liv i livsandarna som ett gammalt hederligt rockband med integritet och bra låtar och dessutom ett par öl i trevligt sällskap.
Jag kommer att sova gott och vara stärkt inför söndagens jobbande.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Punk, England, KB, Malmö, The Only Ones, Pete Perrett, Rock, Heroin, Öl, Whisky

Och nu djävlar blir det rock´n´roll!

Då och då dyker det upp band och artister som tycker popmusiken blivit för tillkrånglad och fin i kanten och tycker det är dags att gå tillbaka till rötterna, vilket då oftast innebär ren och avskalad rock´n´roll.
I mitten av 1970-talet uppstod det en sådan rörelse i England, och det är inte punken jag talar om. Nej det är pubrocken, en lite baktalad musik som i mångt och mycket banade väg för punken med sin back to basics-filosofi.
Mycket av det som kallades pubrock är stendött i dag, men det finns musiker och musik från den tiden som står sig än.
Det absolut bästa exemplet jag kan komma på är Dr Feelgood, Canvey Islands stoltheter, som var igång redan i början av 70-talet och som var riktigt stora i England just innan punken kom (jag såg dem själv i England inför en extatisk publik på Readingfestivalen 1975).
Det räcker med att kolla in bandets stil i videon ovan, en låt från deras första LP Down By the Jetty (som gavs ut i mono och med ett svartvitt omslag), för att inse att de här killarna menade allvar.
Tyvärr började bandet falla samman när gitarristen Wilko Johnson var den förste att hoppa av. Sedan försvann de en efter en och när den elegante sångaren och munspelaren Lee Brilleaux avled 1994 borde det varit slutet för Dr Feelgood.
Men så starkt är arvet efter detta pubrockband att de spelar än i dag, utan några originalmedlemmar.
Och inte ska Dr Feelgood lastas för att Per Gessle valde gruppnamnet Roxette från en låt på Down By the Jetty.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, England, Dr Feelgood, Punk, Pubrock, Rock´n´roll, 1975, Wilko Johnson, Lee Brilleaux, Roxette, Per Gessle

Synd att Zlatan inte får sätta pricken över i

Vi laddade med en klassiker. Pizza och öl, så gott, så gott!
BV hade kylen fylld med Zlatopramen i förhoppning, en besvärjelse, om att Zlatan äntligen skulle få sätta en strut.
Nu blev det tyvärr inte så, men den kollektiva insatsen räckte ju till ändå. Och det kunde ju inte gärna börja bättre än med hans suveräna framspelning till Allbäcks rekordsnabba mål.
Sedan sackade det lite stundtals, men det är ju slutresultatet som räknas. Och nu kan vi se fram mot en ny fotbollsfest nästa sommar.
Allbäck är ju min personliga favorit och han gjorde ju det som man kunde förvänta sig av honom. Ändå känns det synd att Zlatan inte får betalt för sitt superba spel i form av ett mål gjort med egna fötter.
Men det kommer väl när det drar ihop sig där nere i alpländerna.
Utan England, tja?

Jah Hollis

Andra bloggar om: fotboll, fotbolls-em, kval, sverige, lettland, marcus allbäck, zlatan, england

Är lagen i Champions League engelska?

I England verkar man nu pösa över av nationell glädje för att man lyckats få med tre av sina fotbollsklubbar i semifinalerna av Champions League.
Det är stort, förvisso.
Det kommer vi svenskar aldrig att få uppleva.
Men hur engelska är egentligen de här tre lagen, frånsett då att de spelar i det engelska ligasystemet? Jo långt mycket mer än hälften av de engelska semifinalklubbarnas spelare är födda i andra länder än England.
De engelskfödda är i en (om man kan säga så?) förkrossande minortitet.
Kanske kunde det få den mer inkrökta delen av fotbollspubliken att tänka efter lite. Fotbollens värld är inte begränsad till länder eller folk och det är bara vart fjärde år (OK vi har EM också) som vi har verklig anledning att bli lite fotbollsnationalistiska.
Eller hur?

Jah Hollis