I dag startar Sweden Rock 2010 i Norje

Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att Sweden Rock, festivalen i lilla Norje där man sätter fokus på gamla hårdrockartister av mer eller mindre känt märke, är Sveriges publikmässigt största musikfestival nu.
Jag har själv aldrig besökt Sweden Rock, inte för att jag inte skulle gilla musiken där, men jag har med åren blivit rätt mätt på de där stora tillställningarna med massor av band man ändå inte hinner ta in och massor av folk att trängas med vad man än ska göra.
Ändå undgår jag inte att fascineras av en del av de artister som Sweden Rock lyckas locka fram ur gömmorna, en del man trodde kanske var borta för gott (på ett eller annat vis).
Visst är det till en stor del nostalgi, men hårdrockare är ett segt släkte och många av de stora banden fortsätter spela upp i pensionsåldern.
Själv har jag genom åren varit lite sugen på att kolla gamla sydstatsrockare som Outlaws och Lynyrd Skynyrd och jag har en arbetskollega som trängdes med en miljon svettiga hårdrockare för att kolla in amerikanska progrockarna Kansas.
I morgon, torsdag, spelar tyska krautrocklegendarerna Amon Düül II, ett av mina favoritband alla kategorier (kolla bara in låten Wolf City från 1972 här ovan).
Hade det inte varit för att jag sett bandet redan under deras storhetstid, så vete tusan om jag inte lagt en dryg tusing för att krångla mig upp till Norje för att se dem nu.
Fascinerande är också att på fredag kan man se brittiska Chicken Shack, överlevare från den brittiska vita bluesvågen i slutet av 1960-talet ledda av Stan Webb och som, när Christine Perfect/McVie sjöng med dem, fick sin enda singelhit i England.
Christine McVie gick för övrigt senare vidare till ombildade Fleetwood Mac, tjänade ett antal miljoner, levde i sus och dus, och drog sig tillbaka innan det bandet började göra come back-turnéer.
Fast jag tror inte vi någonsin lär få se detta Fleetwood Mac på Sweden Rock.
Men Stan Webb trivs nog där.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Hårdrock Metal, Sweden Rock, Festivaler, Norje, Amon Düül II, Lynyrd Skynyrd, Krautrock, Chicken Shack, Blues, Fleetwood Mac

Dags att kolla Cohen igen efter 40 år

I övergången mellan augusti och september 1970 befann sig en mycket ung Jah Hollis på Isle of Wight i Engelska kanalen.
Jag var fortfarande tonåring och där tillsammans med en skolkamrat. Vi var på Isle of Wight-festivalen, en megatillställning där över en halv miljon människor befann sig för att under några dagar se och höra gräddan av den tidens artister, från Miles Davis och Jimi Hendrix till Free och Joni Mitchell.
Där fanns också en rätt ny, om än 35 år gammal (vilket kändes väldigt gammalt i sammanhanget), förmåga vid namn Leonard Cohen och hans band The Army. Jag har väl aldrig varit någon av hans största fans, men jag minns honom från den gången och jag har lärt mig gilla ett antal av hans låtar genom åren.
Men i augusti i år, nära 40 år sedan jag såg honom för den hittills enda gången, kommer han till Malmö arena och M som är ett stort Leonard Cohen-fan ville gå och se honom och jag erbjöd mig att fixa biljetter.
Eftersom hon och andra jag litar på vittnat om att han gav en fantastisk föreställning på Sofiero för två år sedan köpte jag en biljett till mig själv med. Eftersom jag var stand by vid datorn fick vi platser på elfte raden på parkett och jag förväntar mig nu stordåd av Cohen, som ju hunnit fylla 75 år.
Lite lustigt i sammanhanget är att hans föreställning på Isle of Wight 1970 kom ut på cd och dvd så sent som i slutet av förra året och fick strålande recensioner.
Där sjöng han bland annat So Long Marianne, en låt som (se videon ovan) ännu finns med i repertoaren. Den, plus I´m Your Man och First We Take Manhattan står nu överst på min önskelista.
Och tänk att kunna ropa till honom: Hallå Leonard! Kul att se dig igen efter 40 år. Du ser strålande ut.
Fast på engelska då, förstås.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Leonard Cohen, Malmö, Malmö arena, Biljetter, Isle of Wight, Miles Davis, Jimi Hendrix, Joni Mitchell

Låt folk röka på när det är reggaefestival!

Runt en procent av publiken under tre dagars reggaefestival i Uppsala misstänks, observera: misstänks, för att ha dragit i sig droger, mest i form av hasch och marijuana. Är någon på något vis förvånad med tanke på vilken koppling reggae har, och länge har haft, till marijuanarökande och rastafarianism?
I så fall är det som att bli uppbragt över att så många dricker både öl och vin, och oftast tyngre saker som brännvin, nu när vi samlas kring kräftfaten för att lysa upp sensommaren här i vårt mestadels så mörka land.
Jag kan tänka mig att intaget av alkohol vid reggaefestivalen i Uppsala var betydligt lägre än i förhållande till många så kallade gatufestivaler som hålls runt om i landet sommartid och där folk raglar omkring utan att kunna ta hand om sig själva.
Malmöfestivalen, som drar igång nu på fredag, inleds alltid med stort kräftkalas på Stortorget då det är fritt fram att dricka brännvin där.
Det är det naturligtvis inte annars.
Så varför inte se lite mellan fingrarna i Uppsala och låta folk röka på till sin favoritmusik om de nu känner för det.
Annars tycker jag polisen ska gå på den hårda linjen och sätta lika mycket folk på att bevaka ett antal större nattklubbar och diskotek i våra största städer.
Där finns nog större fiskar att fånga än i Uppsala.

Jah Hollis

Det är något ruttet med Hultsfredsfestivalen

Om en dryg vecka är det dags för Hultsfredsfestivalen igen, då ett litet sömnigt småländskt samhälle för några dagar förvandlas till en sjudande kittel av fok och musik. Hultsfreds invånarantal mångdubblas under den här helgen, och det är bara att gratulera dem, som lyckats placera sitt namn på kartan i alla fall med något positivt.
Men det som en gång började som en gräsrotsrörelse bland unga i Hultsfred, och en frisk fläkt i musiksverige, har sedan länge blivit en institution och en mångmiljonindustri.
Och som sådan anser man sig tydligen kunna diktera vem som ska få lyssna på vilken musik i Sverige. Sålunda har man i år bestämt, att eftersom man har legendaren Roky Erickson på programmet, ska ingen annan få engagera Roky för en spelning medan han är här.
Visst, det är ju fint att kunna ha exklusiva artister, men vad är det man är rädd för i Hultsfred? Att en spelning på någon rockklubb (det finns faktiskt intresserade sådana) i en annan del av landet skulle sätta denna jättefestival, med hundratals band och artister på programmet, på pottkanten?
Varför belägger man en kultartist, som knappast har någon jättepublik i Sverige, men som ändå har en hyfsat stor skara trogna fans, med yrkesförbud i landet i tre månader? Jo, därför att Hultsfred nu verkar handla mer om business än om verklig kärlek till musiken och publiken.
Och för att den som verkligen skulle vilja se Roky Erickson ska tvingas göra det till överpris i Hultsfred.
Kom igen, inte står väl och faller festivalen med honom?!
Fast man kan ju förstås undra när man kollar programmet.
Jag menar, vad är årets huvudattraktioner? Ozzzzzzzzzzy Osbourne, Pet Shop Boyzzzzzz, 50 zzzzcent och The Snark, sorry The Ark, fiaskobandet från melodifestivalen.

Jah Hollis

Fler chanser att se Roky Erickson i sommar

När jag läste att en uppfräschad Roky Erickson skulle komma till Hultsfredsfestivalen i sommar fattade jag det som om det skulle vara en exklusiv Europaspelning.
Men en enkel koll på Rokys hemsida visar ju att det kommer att finnas fler tillfällen att se och höra honom på vår kontinent i sommar (och detta har ju i ärlighetens namn andra fattat tidigare än jag).
Dock handlar det, vilket känns lite småtrist, nästan uteslutande om festivalspelningar. Jag vet många som skulle vilja se Roky Ericksson live på en bra rockklubb på inte alltför avlägset håll.
Ingen arrangör som har nappat på denna chans?

Jah Hollis

Det känns tomt efter alla musikupplevelser

Nu kommer den där tomheten. Efter att ha sett fyra bra konserter på fem dagar inställer sig en längtan efter mer.
Det är som det sägs att droger verkar, fast jag har aldrig själv känt det så.
Ett eventuellt sug efter mer har varit snabbt övergående.
Och nu är det länge sedan jag ens var i närheten av sådana saker.
Min drog nu är alkohol, gärna öl eller någon god sprit. Men inte heller där är jag fast, jag känner aldrig det där suget som många känner dagen efter. Suget efter en återställare. Det har aldrig drabbat mig.
Men efter att ha hört Rickie Lee Jones, Roger Waters, Madeleine Peyroux och gamle Ike Turner inom loppet av mindre än en vecka, vill jag ha mer bra musik. Mer levande musik.
Jag ska börja planera för någon festival (inte Hultsfred eller något sådant, det är för lätt) i sommar där man skulle kunna överdosera.
Ja, varför inte?

Jah Hollis