Blind Boys of Alabama genom feberdimman

Jag och min gode vän BV hade biljetter till The Blind Boys of Alabamas konsert på Palladium här i Malmö i lördags (där Andi Almqvist var uppvärmare).
Med tanke på att plåtarna kostade 400 spänn styck (och att det handlar om en legendarisk grupp med djupa rötter i gospelmusiken) hade jag bestämt mig för att ta mig dit.
Detta trots att förkylningen, eller vad det nu är, jag dragit på minst en vecka nu, var på väg mot någon slags kulmen.
Så jag upplevde denna utsålda konsert med bandet som bildades 1939 (och har, tro det eller ej, en medlem kvar ur den första uppsättningen) och som väl på senare år mest blivit kända för en av versionerna av Tom Waits Way Down in the Hole, som varit signaturlåt till tv-serien The Wire.
Och jodå, jag upplevde den och resten av konserten genom feberdimman och kände mig stundtals lika trött som en och annan av medlemmarna i BBoA verkade vara denna afton.
Men för att vara en grupp med en medelålder högre än Rolling Stones, och med tanke på att de samma dag kommit inflygande från Aten, höll de högt tempo och fick hela publiken (till och med mig) på fötter.
Så visst, bra musik kan det vara värt att få kämpa lite för för att få uppleva.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, The Blind Boys of Alabama, Gospel, Andi Almqvist, Palladium, Malmö, Förkylning, Feber

Rock’n’rollens räddare: Jim Jones Revue

Under den svenska proggeran fanns det ett band som hette Hela huset skakar.
I måndags skakade hela det hus i Köpenhamn som innehåller musikställena Lilla och Stora Vega i sina grundvalar under närmare ett par timmar.
I Lilla Vega spelade, för en skamligt liten publik (där jag, BV och några andra Malmöaficionados ingick), brittiska rock’n’rollsensationen The Jim Jones Revue.
Jag skriver Rock’n’roll, inte rock, för bandet bygger sin musik och sitt scenutspel på grundbultslegendarer som Little Richard och Jerry Lee Lewis och blandar med The Clash och lite annat i en stor bunke adrenalin.
Ur-rock’n’roll fast stadigt placerad i 2010-talet.
Och så spelar de högt och rör sig hela tiden fräckt, okorreograferat och självsäkert fram och tillbaka över scenen.
Hela konserten är en enda utdragen explosion där de fem på scenen ger allt de har.
Efteråt dök sedan bandets medlemmar upp nere i foajén där man sålde t-shirts och skivor och träffade sin publik.
Lika tuffa som de framstått som på scenen, lika ödmjuka, sympatiska och vänliga verkade de vara då, och uppriktigt glada över att vi gillade vad vi sett och hört (ja, jag skakade faktiskt hand med Jim Jones själv).
Har ni inte möjlighet att se bandet nu, så ta chansen när den kommer.
Och till dess kan ni gå in på Spotify och höra deras första och andra skiva.
Och de ska spelas högt, högt så att hela huset skakar

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Rock’n’roll, Köpenhamn, Vega, Lilla Vega, The Jim Jones Revue, Lillte Richard, Jerry Lee Lewis, The Clash

Och nu djävlar blir det rock´n´roll!

Då och då dyker det upp band och artister som tycker popmusiken blivit för tillkrånglad och fin i kanten och tycker det är dags att gå tillbaka till rötterna, vilket då oftast innebär ren och avskalad rock´n´roll.
I mitten av 1970-talet uppstod det en sådan rörelse i England, och det är inte punken jag talar om. Nej det är pubrocken, en lite baktalad musik som i mångt och mycket banade väg för punken med sin back to basics-filosofi.
Mycket av det som kallades pubrock är stendött i dag, men det finns musiker och musik från den tiden som står sig än.
Det absolut bästa exemplet jag kan komma på är Dr Feelgood, Canvey Islands stoltheter, som var igång redan i början av 70-talet och som var riktigt stora i England just innan punken kom (jag såg dem själv i England inför en extatisk publik på Readingfestivalen 1975).
Det räcker med att kolla in bandets stil i videon ovan, en låt från deras första LP Down By the Jetty (som gavs ut i mono och med ett svartvitt omslag), för att inse att de här killarna menade allvar.
Tyvärr började bandet falla samman när gitarristen Wilko Johnson var den förste att hoppa av. Sedan försvann de en efter en och när den elegante sångaren och munspelaren Lee Brilleaux avled 1994 borde det varit slutet för Dr Feelgood.
Men så starkt är arvet efter detta pubrockband att de spelar än i dag, utan några originalmedlemmar.
Och inte ska Dr Feelgood lastas för att Per Gessle valde gruppnamnet Roxette från en låt på Down By the Jetty.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, England, Dr Feelgood, Punk, Pubrock, Rock´n´roll, 1975, Wilko Johnson, Lee Brilleaux, Roxette, Per Gessle