Vi kommer aldrig levande ur det här livet

Jag försökte väl travestera Hank Williams där i rubriken. Han sjöng ju I´ll Never Get Out Of This World Alive och det blev (minst sagt profetiskt) den sista låten han gav ut under sin livstid.
Jag tänkte väl på livets farlighet i största allmänhet när jag läste att det är 69 personer hittills i år som skadats mer eller mindre allvarligt på nöjesfältet Liseberg i Göteborg.
Det är naturligtvis inte bra, men på något vis känns det som det finns en risk inbyggd i alla åkattraktioner som finns på våra nöjesfält.
Men hela livet är ju ett enda risktagande. I den svenska trafiken dör varje år närmare 500 personer, och vid tsunamikatastrofen dog över 500 svenskar för att de hade valt att åka till Thailand på semester.
Vi vet inte vad som väntar, antingen vi tar en bil- eller cykeltur, en åktur i en berg- och dalbana eller reser på semester någonstans.
Vi kan bädda in oss i Michelingubbedräkter och sätta upp staket kring varenda gata och gångbana och hålla oss ifrån allt vad nöjesfält heter, men är det så vi vill leva livet?
Skulle inte tro det.
Livet är farligt, och vi kommer aldrig ur det levande.
Den vetskapen får vi nog försöka lära oss att leva med och den borde väl om inte annat få oss att uppföra oss lite hyggligare mot varandra.
Själv har jag för övrigt i dag skrivit en dödsruna över min bror och den ska skickas till ett par tidningar så att de som läser dem kan få lite vetskap om hans liv och hans sorgliga död.
För övrigt har jag fått veta att en av mina kusiner också drabbats av svårartad cancer, en människa som när jag senast träffade henne verkade vara hälsan själv.

Jah Hollis

Andra bloggar om: liv, död, Liseberg, nöjesfält, karuseller, berg- och dalbana, trafik, dödsoffer, tsunami, Thailand, dödsruna

Den som hade kunna ta en time out

Har ni någonsin haft den där känslan av att sitta fast i något som det är oerhört svårt att ta sig ur? Man kämpar på, men ändå är det som om berget av uppgifter, saker man borde göra eller måste göra, bara växer och växer.
Utan omsvep kan jag säga att det är så jag känner det just nu. Tiden räcker helt enkelt inte till allt det där man skulle vilja få gjort, det där som kändes så enkelt och naturligt för inte så många år sedan.
Om det sedan beror på mig, eller på omständigheterna eller en kombination av båda det vete tusan. Just nu känns det bara som om jag inte hinner får en sak gjord innan minst två ännu knepigare uppgifter dykt upp.
Tänk om man hade kunnat ta en time out på ett halvår för att i alla fall försöka hinna ifatt på något vis.
Tog inte folk sabbatsår och det ena med det andra för inte så väldigt länge sedan? Nu verkar det bara vara "jobblinjen" som gäller, alla ska jobba i sitt anletes svett.
Tänk, en gång trodde jag att vi skulle gå mot ett samhälle där folk kunde jobba mindre och ägna sig mer åt sig själva och sina medmänniskor.
Ack så fel jag hade.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, fritid, time out, jobblinjen