Jag har varit inne på det tidigare i sommar, det här med våra stora nöjesfält och den eventuella faran med att ge sig upp i berg- och dalbanor, karuseller och andra attraktioner.
I precis samma veva som jag skrev om detta, efter ett besök på danska Bakken med gudbarnet, inträffade några olyckor på några av nöjesfälten i närområdet. Sedan brakade Rainbow på Liseberg ihop och det hände mer saker på Kålles och Adas favoritnöjespark.
Efter detta förklarade någon varumärkesexpert att Lisebergs goda rykte kunde vara skadat.
Han uttalade även följande kryptiska analys:
"Anledningen till att man går på ett nöjesfält är ju att man vill uppleva faran. Samtidigt måste det vara ett villkor att det inte är farligt."
Jaha, du.
Då undrar jag hur man kan uppleva någon fara om man är garanterad att det inte är farligt?
Det är väl ändå så att man vill uppleva en känsla av att det kan vara i alla fall lite farligt, även om man givetvis inte vill råka ut för en olycka.
Och uppenbarligen kan det ju vara en aning farligt, det har ju sommarens olyckor visat.
I helgen drabbades Köpenhamns stora turistmagnet, Tivoli, när en åkattraktion med det talande namnet Demonen stannade och ett gäng passagerare blev sittande i en vagn högt uppe i luften.
Säga vad man vill om nöjesfälten.
Men skulle de börja tappa besökare i någon större utsträckning lär de inte kunna ta igen på gungorna vad de förlorar på karusellerna.
Jah Hollis
Andra bloggar om: nöjesfält, göteborg, liseberg, rainbow, farligt, säkerhet, fara, karuseller, berg- och dalbana, köpenhamn, tivoli
Jag försökte väl travestera Hank Williams där i rubriken. Han sjöng ju I´ll Never Get Out Of This World Alive och det blev (minst sagt profetiskt) den sista låten han gav ut under sin livstid.
Jag tänkte väl på livets farlighet i största allmänhet när jag läste att det är 69 personer hittills i år som skadats mer eller mindre allvarligt på nöjesfältet Liseberg i Göteborg.
Det är naturligtvis inte bra, men på något vis känns det som det finns en risk inbyggd i alla åkattraktioner som finns på våra nöjesfält.
Men hela livet är ju ett enda risktagande. I den svenska trafiken dör varje år närmare 500 personer, och vid tsunamikatastrofen dog över 500 svenskar för att de hade valt att åka till Thailand på semester.
Vi vet inte vad som väntar, antingen vi tar en bil- eller cykeltur, en åktur i en berg- och dalbana eller reser på semester någonstans.
Vi kan bädda in oss i Michelingubbedräkter och sätta upp staket kring varenda gata och gångbana och hålla oss ifrån allt vad nöjesfält heter, men är det så vi vill leva livet?
Skulle inte tro det.
Livet är farligt, och vi kommer aldrig ur det levande.
Den vetskapen får vi nog försöka lära oss att leva med och den borde väl om inte annat få oss att uppföra oss lite hyggligare mot varandra.
Själv har jag för övrigt i dag skrivit en dödsruna över min bror och den ska skickas till ett par tidningar så att de som läser dem kan få lite vetskap om hans liv och hans sorgliga död.
För övrigt har jag fått veta att en av mina kusiner också drabbats av svårartad cancer, en människa som när jag senast träffade henne verkade vara hälsan själv.
Jah Hollis
Andra bloggar om: liv, död, Liseberg, nöjesfält, karuseller, berg- och dalbana, trafik, dödsoffer, tsunami, Thailand, dödsruna
Som jag berättade i tidigare bloggpost var jag tillsammans med gudbarnet på utflykt till Danmarks folkligaste nöjesfält, Bakken, den solstekta tisdag som nyss passerade.
Naturligtvis lovade jag heligt att hänga med henne upp (det handlar ofta om att man ska upp - och sedan ner i en himla fart: lite som livet på något vis) i de åkattraktioner hon ville pröva.
Jag menar, om inte en vis och uråldrig gudfader kan sitta vid sidan om sitt gudbarn och skrika i dödsångest, vem ska då kunna det?
Som uppvärmning åkte vi något som gick i en fruktansvärd hastighet och där man emellanåt låg lutad i nittio graders vinkel i kurvorna.
Efter det tyckte barnet att vi skulle varva ner med en tur i den legendariska berg- och dalbanan ovan. En träskapelse som stått i 76 år, men som ser ut som om den skulle rasa vilken sekund som helst.
Jag åkte faktiskt tre resor i hennes sällskap. De övriga tre fick hon åka själv medan jag satt nedanför och flämtade efter luft och försökte få magsäcken på plats igen.
Tredje attraktionen, Polypen, var en raffinerad karusell som gjorde att man helt tappade orienteringen i de koordinater man mestadels rör sig i. En resa var vad jag mäktade med innan jag vacklade ner på fast mark igen.
Gudbarnet gjorde glatt fyra resor till.
Och hoppades att vi snart ska återvända till Bakken.
Jah Hollis
Andra bloggar om: semester, Danmark, Bakken, nöjesfält, berg- och dalbana, gudfadern, nöjesfält
Som jag berättat tidigare var gudbarnet och jag i Danmark tidigare i veckan och då bland annat på Köpenhamns nöjesfält numero uno, Tivoli. På barnets begäran höll vi oss till endast två av attraktionerna som finns där inne (och jämfört med de stora nöjesfälten ute i världen är det väl inte så många).
Vi åkte med radiobilarna ett par gånger och vi åkte den gamla berg- och dalbanan, Rutschebanen kallad på infödingarnas ibland svårbegripliga språk. Den senare lockades jag själv upp i fyra gånger medan gudbarnet åkte dubbelt så många gånger.
Och hon tyckte det var lika roligt varje gång. Själv hade jag inte direkt tråkigt heller: det är med någon sorts blandning av ångest och glädje man låtar sig kastas runt längs med banan.
Men det finns andra, i mitt tycke, betydligt värre attraktioner på Tivoli.
Den modernare varianten av berg- och dalbana, Demonen, verkade få alla som åkte den att skrika i dödångest. Rätt ljudligt lät det också från en en annan variant på sådan bana, Odinexpressen.
Men priset tar nog Himmelskibet, som ska vara världens högsta slänggunga (se bilden). Man kommer upp på 80 meters höjd och kastas runt i gungorna med en hastighet av 70 kilometer i timmen.
Varken gudbarnet eller jag hade en tanke på att ge oss upp i den, men det var inte långt ifrån att vi satsade på Odinexpressen.
Det kommer.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på vad det är som lockar upp oss i dessa anordningar. Vi vet att det kan inträffa mycket svåra olyckor (och jag menar inte bara att man kan fastna och bli hängande upp och ner och liknande), och att det gör det också.
Är det kanske så att vi alla, mer eller mindre, kittlas av att leka med döden?
Att vetskapen om att det faktiskt kan gå riktigt illa, fast risken är mycket, mycket liten, ger en extra dimension till de här attraktionerna.
Eller vill vi bara se om vi fixar det utan att lunchen kommer upp?
Jah Hollis
Jag har varit inne på det tidigare i sommar, det här med våra stora nöjesfält och den eventuella faran med att ge sig upp i berg- och dalbanor, karuseller och andra attraktioner.
