Ananas i maten är ingen höjdare

Det börjar bli dag att gå hem till övernattningslägenheten som jag snart ska lämna för gott. Jay Leno och någon figur som ingår i dessa horder av kockar som lagar mat i tv håller på att gegga med något i Lenos show.
Förmodligen är han någon kändiskkock av den där elaka typen. Eftersom jag inte är speciellt förtjust i matlagningsprogram kan jag inte identifiera karlen.
Men han håller i alla fall på att fixa till någon slags pannkakor där det ska ingå ananas. Ananas är en av de saker jag har väldigt svårt för i lagad mat.
Jag har egentligen inget emot smaken som sådan; färsk ananas kan vara riktigt gott vid rätt tillfälle. Men mixat i någon maträtt tycker jag mest det är ett rent störigt inslag och jag undviker maträtter med ananas i.
En förklaring kan ligga i det år jag gick på en skånsk folkhögskola och delade en lägenhet med tre andra manliga elever. Vi försökte med varierande framgång laga mat och i tur och ordning bjuda varandra på.
En kille gjorde någon risgryta där bland annat bacon och ananas ingick i riklig mängd. Baconet var så lättstekt att det var närmast rått och ananasen var sötsliskig burkananas.
Där någonstans tog det definitivt stopp för mig när det gäller ananas som ingrediens i mat. Jag ryser fortfarande av obehag när jag tänker på den där grytan, på kombinationen av sladdrigt, halvrått bacon och sirapssöt ananas.
Och pizza hawaii? No way José!

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, matlagning, ananas, pizza, pizza hawaii, jay leno, kockar, matlagning, tv-kockar

Är det som att röra vid Jesus, kanske?

Som så ofta när jag sitter här och rundar av lite efter jobbet går Jay Leno Show på tv:n. I natt såg jag det från början, med inledningsvinjetten och när Jay Leno hälsar på publiken och tar folk framme vid scenkanten i hand.
Inslaget på Yuotube är lite långt, men man ser i alla fall hur den traditionella entrén går till. Folk rusar fram till scenkanten när Leno kommer in, och så hälsar han mer eller mindre hastigt på den utvalda skaran.
Och i kväll var det en ung tjej som var så förbannat lycklig för att ha fått röra vid denna tv-kändis så hon hoppade. Kanske är det den stora lyckan för många i tv-landet USA (och säker för väldigt många här i Europa med) att få röra vid en tv-kändis.
Lite grann som att röra vid Jesus. Man har fått del av något som är ouppnåeligt för många och som man kan ha med sig för att sprida lite glans över ens egna jag.
Ja, jag vet inte, men det är väl inte för inte vi har en kult kring folk som är (OBS, känsliga varnas för länken som följer!) med i tv.

Jah Hollis

Någon som vill rekommendera John Mayer?

Snart dags att gå hem till övernattningskvarten. Sedan är det en jobbdag kvar till en något längre ledighet än normalt. Ett gammalt Simpsons-avsnitt går på burken, det där Homer & familj får George (den äldre och före detta presidenten) och Barbara Bush som grannar i Springfield.
Faktiskt ett höjdaravsnitt som jag sett tidgare. Flera kändisar dyker upp.
Nyss var det Jay Leno som hade gitarristen och sångaren John Mayer som gäsp, förlåt, gäst ska det ju vara. John Mayer lär ha sålt miljoner plattor, men efter att jag hört en låt har jag svårt att förstå varför.
En hygglig gitarrist och sångare som gjorde det många, många gjort före honom. Men han är ung, såg bra ut och verkade locka många unga tjejer till Lenos utomhusscen.
Och visst, det var ingen fjantpop han spelade, men originellt?
Knappast.
Får mig att tänka på andra sådana amerikanska musikfenomen som Spin Doctors, Hootie & The Blowfish, Phish och andra som blommar upp, säljer miljoner skivor och sedan faller undan i skuggan.
Någon som har lust att rekommendera att jag lyssnar på en hel platta med John Mayer?

Jah Hollis

Amerikansk tv-publik är väldigt lättroad

Sitter som vanligt efter veckans första arbetsdag och varvar ner medan Jay Leno och hans gäster håller låda. Just nu är det en jurymedlem i American Idol, Simon Cowell som sitter i en fåtölj och hasplar ur sig diverse kallprat.
Och publiken skrattar och tjoar som om de upplever något fantastiskt. Fast egentligen är det, enligt min åsikt, inte roligt alls. Roligare är då Leno själv när han presenterar Headlines, ett enkelt koncept med artiklar, rubriker och annonser och annat tryckt där det blivit fel, eller något är konstigt, på något vis.
Och publiken skrattar och tjoar då med.
Jag antar att de som är med i studion får skratta en hel del på beställning. Men märkligast är de här illtjuten och ylande lätena som hörs titt som tätt.
Min teori är, att i det tv-frälsta USA försöker man på något vis att märkas när man lyckat komma med i publiken till någon känd show. Så spelar man in programmet när man är med och sedan kan man säga: Hör, det där var jag!
Ett yl in i rampljuset är säkert ren lycka för somliga.

Jah Hollis