Schulman har många likheter med en gås

Egentligen borde man inte låtsas om det, men det är svårt att inte låtsas om idiotifieringen inom den svenska mediebranschen.
Aftonbladet marscherar (tillsammans med Punkt se) i spetsen för att minska journalistkårens anseende och trovärdighet genom att anlita halvfigurer som Alex Schulman för att de ska spela pajas i tidningarna.
Nu har det visat sig att detta skämt till krönikör har snott en krönika rakt av genom att kopiera den från Aftonbladets arkiv och publicera den under sitt namn (och sedan säga att det är ett helt OK sätt att "jobba").
Killen vet ju hur han ska få uppmärksamhet (för när han skriver själv, skriver han ju inget vidare vasst, bara dumt och elakt, och det räcker ju inte alltid så långt), men det är lite trist när man gör stöld till sitt journalistiska adelsmärke.
Men Schulman har många likheter med en gås, förutom ansiktsuttrycket. Jag tror all kritik rinner av honom som vatten rinner av en gås. Och hans intelligens verkar vara någonstans på denna fågels nivå.
Och likt gåsen lämnar han mycket skit efter sig där han går fram.

Jah Hollis

Var det Scorpions som vann Schlager-EM?

Jag ska egentligen inte orda mer om finalen i Schlager-EM i går, men jag måste komma med en sista fundering. Redan när jag första gången hörde Serbiens vinnande bidrag tyckte jag mig kunna nynna med i en helt annan låt.
Nu är det ju i och för sig inte ovanligt. The Arks loserlåt byggde till en stor del på Edison Lighthouses gamla Love Grows. (Fast originalet är ju hundra gånger roligare än efterapningen).
Så när jag kollade den här videon, gick det upp ett ljus. Visst finns det ganska många likheter med den här låten – inte bara refrängraden som är tagen rakt av?
Ett litet tack till Scorpions hade kanske varit på sin plats.

Jah Hollis

Musiken i livsmedelsbutiken: 5

Lite trött i fötterna steg jag in i butiken efter att ha vandrar runt på stan en lång stund och lyckats uträtta diverse ärenden. Ännu en gång var det ingen tvekan om vad som hördes ur högtalarna, och ännu en gång var det en låt som inte riktigt passade in i omgivningarna.
Som om inte det var nog var det ännu en gång en av medlemmarna i Beatles vi kunde höra medan vi fyllde våra korgar och vagnar med varor. George Harrison, ”The Silent One”, sjöng sin stora hit My Sweet Lord, en låt som kom att orsaka honom mycket bekymmer.
Det är en rätt enkel popmelodi som snabbt fastnar i skallen och med en text som har ett andligt budskap (han lär ha fått idén efter en konsert i Danmark).
George Harrison sjunger att han vill se sin ”Sweet Lord” och han lyckas sjunga både Hallelujah och Hare Krishna, det senare kom väl helt enkelt från hans stora intresse för Indien och indisk andlighet.
Låten blev etta på listorna världen över när den gavs ut 1970. Problemet var bara det att redan 1962 hade Ronald ”Ronnie” Mack skrivit låten He’s So Fine som 1963 blev en hit med The Chiffons både i USA och i England.
Låtarna var mycket lika varandra i melodi och uppbyggnad och George Harrison blev stämd för att ha plagierat He’s So Fine. Han försvarade sig med näbbar och klor med förlorade till slut och åkte på att betala en massa royalties.
Pikant i hela historien är bland annat att The Chiffons så småningom spelade in en cover på My Sweet Lord och att George Harrison köpte in rättigheterna till He’s So Fine från bolaget som stämt honom.
Men en fin låt är det. Båda versionerna, eller ska vi säga varianterna, av den.

Jah Hollis