Rekordmånga betalar för ännu mer skräp

Trots att ett par tilltänkta ministrar i den första Alliansregeringen kunde skapat lite trend genom att inte betala tv-licens, verkar det som om trenden i stället nu går åt andra hållet.
Enligt de senaste statistikuppgifterna är det nu rekordmånga i Sverige som betalar tv-licensen, närmare 3,5 miljoner hushåll. Det är den högsta siffran sedan Radiotjänst tog äver ansvaret för indrivningen av avgiften för 20 år sedan.
Själv har jag ju sedan, ja ett par år minst i alla fall, ingen tv. Och jag lider inte av någon abstinens.
För att testa det eventuella suget passade jag i går kväll på att bänka mig framför burken i vännen BT:s lägenhet där jag tar hand om post och vattnar växter medan han är ute på sjön och jobbar.
Beväpnad med fjärrkontrollen och en stadig Glenmorangie började jag surfa igenom utbudet så där kvällen före nyårsafton. Hittade först Rapports årskrönika på statstelevisionen. Visst, sådana återblickar och sammanfattningar kan vara trevliga, men jag fastnade mest för att Lisbeth Åkerman ju är snygg som en ängel och att hennes inkallade kommentator Mats Knutson alltid ser ut som om han står i motvind när han ska säga något.
Största konkurrenten, TV4, visade en av alla dessa galor som tv numera verkar vara nerlusat med. Folk som satt och spelade bingo och en oändlig radda nummer som lästes upp medan inget annat hände, på bästa sändningstid.
Där emellan mestadels mediokra artister och alltihopa lett av Lotta Engberg (någon borde kanske sagt åt henne att inte satsa på italienssa gatflicke-looken) och den allerstädes närvarande (och ovanligt bleke för att vara tv-programledare) Peter Jihde.
Urgh! Jag ligger hellre hemma på slafen och stirrar upp i taket än tittar på sådant.
Det som visades på övriga kanaler ska vi förbigå med tystnad: kassa filmer och amerikanska serier och en väldig massa "talking heads" som tydligen trodde att deras problem och åsikter om ditten och datten skulle intressera mig.
Inget ont om den som gillar tv: det är ett fritt val och jag ser inte ner på den som väljer tv:n.
Själv har jag valt bort den och slipper brottas med frågan om att betala, eller inte betala, licens för att ha tillgång till så mycket skräp.

Jah Hollis

Andra bloggar om: TV, TV4, SVT, Galor, Lotta Engberg, Lisbeth Åkerman, Mats Knutson, Peter Jihde, Bingo

Det finns alltid några som går på allt

För varje modeskapare som har en idiotisk idé att lansera i brist på någon vettigare, tycks det stå en skock får redo att anamma den.
Jag vet inte om de här jeansen är designade för att lite till åren komna gubbs (som jag kanske?) ska få något extra att dregla över i sommar, eller vad som är tanken.
Någonslags pornografisering av unga tjejers mode, kanske.
Men man behöver inte titta så många år tillbaka i tiden för att inse att det verkar som om det varje år dyker upp trender som man inte kan annat än skratta åt när en lagom lång tid har gått.
Märkligt är väl också att de vidrigaste modetrenderna sedan kan falla i glömska för att senare dyka upp i nya versioner som kan luras på nya generationer (ofta då lite omdöpta till något ännu trendigare, gärna engelskklingande namn).
Ett typiskt exempel på detta är en trend på den gamla proggtiden som jag själv hade, har och alltid kommer att ha svårt för: näbbstövlar (definitivt ingen pornografisering där!).
De må vara praktiska på många vis, men estetiskt tilltalande: nix!
Men visst finns de på repertoaren nu igen, fast de tydligen kallas beak boots.
Vore också intressant att höra om någon annan har någon speciell modetrend ni har åsikter om.
Hockeyfrillan?
Nja, bättre kan ni nog.

Jah Hollis

Andra bloggar om: mode, modeskapare, trend, trender, 80-tal, axelvaddar, benvärmare, näbbstövlar, beak boots

Går det att producera mat i en radio?

Ibland är jag helt enkelt desperat efter något att läsa, speciellt när jag ska sätta mig ner vid köksbordet för att äta i ensamhet. Av den anledningen slet jag med mig Aftonbladets bilaga Mat & Vin hem från jobbet häromkvällen.
Där fastnade jag på sidan fyra för rubriken "Hur locavore är du?", en mycket kort artikel om vad "trendexperterna" tror ska bli hett inom matvärlden under det 2008 som nyss inletts.
Själv är jag numera ingen större vän vare sig av trender eller experter, och det av skäl som jag inte tänker gå in på här.
Dock var jag väl tillräckligt nyfiken på att få veta vad "locavore" är för att jag skulle läsa igenom artikeln. Och "locavore" kallas den som äter mat som är ekologiskt och lokalt producerat (ja det stod mat som är producerat) - helst inom en radio på 16 mil.
Producerat inom en r-a-d-i-o på 16 mil, jepp!
Antingen är den som skrivit detta okunnig om skillnaden på radie och radio, eller så har väl även Aftonbladet kastat sin korrekturläsning överbord.
Milda makaroner!

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, tidningar, radio, aftonbladet, korrekturläsning, trender, experter, 2008

Det kanske jämnar ut sig för min del

Inga populära trender utan att det tycks vara någon baksida med dem, verkar det som. Det är väl något med att "aldrig får man vara riktigt glad" utan allt ska vara behäftat med en risk för dåligt samvete, ofta via påverkan av hälsa och miljö.
Att till exempel vara rökare tycks vara mer och mer rökt även om rökaren själv tycker det är ok att ta ett bloss.
Den som gillar ett glas öl eller vin och tycker det är trevligt att träffa vänner ute på puben eller krogen ska nog se upp med den trenden.
Och nu är det kaffedrickarna som är i skottgluggen, främst då trenden, att köpa med sig en mugg kaffe från kaffebaren, som tydligen genererar mängder av sopor.
Jag bidrog själv till eländet så länge jag åkte kollektivt till jobbet. Det var uppiggande att ha med en mugg varmt kaffe när man skulle sitta närmare en timme och trängas med folk på ett nerslitet pågatåg.
Men visst, även jag fick ett sting i samvetet när pappmuggen och plastlocket gick i soptunnan vid resmålet.
Det slipper jag nu när jag gått över till att köra bil till jobbet i stället. Jag bränner bensin i stället för kaffemuggar och plastlock.
Och jag brygger mitt kaffe här hemma i köket i stället, svart och gott.
Så lite kanske det jämnar ut sig i alla fall.
Nej, så bra kan det väl inte vara!?

Den unge mannen som sjunger Black Coffee tillsammans med The Blackberries och Humble Pie här ovan är för övrigt Steve Marriott (gissa var The Jam hittade sin stil), en av de största små soulsångare England haft.
Han skulle fyllt 60 år förra året om han inte blivit innebränd i sitt hus 1991.
En sångare jag verkligen saknar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: kaffe, cigaretter, alkohol, vin, öl, miljö, sopor, hälsa, trender, bensin, bilar, steve marriott, the jam