När blir egentligen musiken man gillar nostalgi?

Att vara nostalgisk står inte högt i kurs, och från början lär uttrycket nostalgi ha stått för sjuklig hemlängtan, ja ett sjukdomstillstånd.
Jag kom att tänka på detta när jag i förra veckan, tillsammans med ett par vänner, gick ock såg det legendariska nordirländska punkbandet Stiff Little Fingers (SLF) på Debaser i Malmö.
SLF slog igenom med den fantastiska plattan Inflammable Material (i mitt tycke den kanske allra bästa punkplattan) och de var som störst i övergången till 80-talet för att sedan försvinna och återuppstå igen på 90-talet.
Debaser var välfyllt, många gamla punkare med klassiska bandtröjor och nitjackor; nostalgiker? Nja jag skulle nog inte vilja säga det.
OK, jag såg bandet i början på 80-talet, innan de lade av, och energin (och inte minst ljudvolymen) var starkare då.
Helt klart är det de klassiska låtarna från den tiden som ännu är de mest hörvärda, de som SLF vet att publiken vill höra, men det innebär ju inte att det är nostalgi.
Tvärtom tycker jag att det är kul att man fortfarande kan gå och se de gamla banden och artisterna samtidigt som man kan se det som är nytt (och definitivt inte riskerar att kallas nostalgi) någon annanstans.
Nostalgi skulle det vara om man bara vill höra det man tyckte var bra för länge sedan och att man tycker att det som gjorts sedan dess inte är värt att lyssna på.
En sjuklig längtan tillbaka till något som varit och förnekelse av allt annat.
Det roliga är ju att det nu existerar så mycket musik sida vid sida och att man har så mycket nytt och gammalt att välja på.
Sedan är det väl ofta så att man sätter den musik man växt upp med högt på lyssningslistan.
Det är väl rätt naturligt.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Punk, Stiff Little Fingers, SLF, Debaser, Malmö, Nostalgi, Inflammable Material