Äntligen dags för The Wall i Köpenhamn

Ledig helg, kanonväder och äntligen dags att åka över till Köpenhamn för att se Roger Waters och hans musiker framföra klassiska Pink Floyd-albumet The Wall i sin helhet.
Mannen som ligger bakom såväl konceptet som större delen av musiken till The Wall beslutade ju i slutet av 2009 att blåsa nytt liv i den liveuppsättning som hans band Pink Floyd turnerade med i början av 1980-talet och som nu uppdaterats.
Vi är sex stycken (i åldrarna 16-63 år) som ska över och se förställningen i Köpenhamn i kväll den 7 maj. Biljetterna har vi haft sedan de släpptes i slutet av sommaren förra året och Parken lär vara utsåld sedan länge (inklusive biljetter som som i vanlig ordning köpts på spekulation och nu bjuds ut på Blocket för dubbla priset).
Man kan tycka vad man vill om Pink Floyd och Roger Waters och The Wall (själv är jag förtjust i alla tre, precis som jag är förtjust i Little Richard och Low och i all bra musik), men ingen kan förneka att detta är en klassiker.
Fast jag misstänker att en och annan gör just det bara för att de har fastnat någonstans på vägen när det gäller musik.
Mot Köpenhamn!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Pink Floyd, Roger Waters, The Wall, Parken, Köpenhamn, Sol, Little Richard, Low

Jah Hollis tar en snabbtur i universum

Sista dagen på ett decennium är det kanske läge för att tänka lite djupa tankar: om livet och om universum och allt det där ni vet.
Själv fick jag en kick in på de här tankegångarna via veckans nyhetsbrev från favoritmagasinet The Word. En video de tipsar om.
Jag vet att symfonirock inte går hem i alla läger, men jag (gammal Pink Floyd-fan som jag är) kan inte låta bli att tycka att musiken av brittiska nysymfonirockarna Muse och denna videosammanfattning av vårt kända universum bildar en smått magisk enhet.
För att tala med Big Audio Dynamite: This is the Universe. Big isn´t it?
Eller kanske Hawkwind: Space is deep!

Jah "Space Cowboy" Hollis

Andra bloggar om: Musik, Muse, The Word, Symfonirock, Pink Floyd, Big Audio Dynamite, Hawkwind, Universum

Richard Wrights klaviaturer har tystnat

Jag läste precis de sorgliga nyheterna att Richard Wright, klaviaturspelare i Pink Floyd och en av bandets originalmedlemmar, dog på måndagen vid 65 års ålder.
I cancer förstås, denna djävla sjukdom som tar en och en av dem vi gillar ifrån oss och som orsakar så mycket lidande.
Richard Wright var Pink Floyds motsvarighet till Beatles George Harrison, The Silent One. Han gjorde inte mycket väsen av sig som person, utan lät musiken han skapade tala för sig själv.
Med åren blev hans insatser i bandet under Roger Waters ledning allt mer försvinnande. Men utan Richard Wright hade Pink Floyd aldrig blivit vad det varit och med hans död läggs väl alla spekulationer om ännu en återförening av bandet åt sidan för gott.
Richard Wright bidrog med många låtar till Pink Floyds skivor och det var väl på megaframgången The Dark Side of the Moon (som jag för övrigt lyssnade på i bilen på väg hem från jobbet i natt) hans bidrag var som störst och mest minnesvärda.
På den orgasmiska The Great Gig in the Sky, ovan, står han som ensam kompositör.
Och om någon ska vara med vid The Great Gig in the Sky så är det väl Richard Wright.
Så klart.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, död, cancer, pink floyd, roger waters, richard wright, klaviaturer, keyboards, synthar, Dark side of the moon, The Great Gig in the Sky

Ja, Mors dag går redan mot sitt slut

En sak har vi alla gemensamt, hög som låg, gammal som ung, kvinna som man: vi har, eller har haft, en mamma. Min egen mamma lever än och när jag pratade med henne i telefon tidigare i dag påminde hon mig om det är Mors dag i dag.
Inte för att hon väntar sig någon speciell uppvaktning för det, utan mest för att få säga att hon tycker det är "ett påhitt av affärsmännen".
Och det har hon ju på sätt och vis rätt i, även om säkert en och annan kan behöva en dag där de påminns om alla morsors betydelse. Morsor figurerar ju överallt i livet och konsten och här hittar ni ett par låtar som var och en på sitt sätt är tillägnade mammor.
Spice Girls (vart tog de vägen efter den omtalade återföreningen?) är väl den mer gulliga, kärleksfulla sorten, medan Polarpristagarna Pink Floyd gör en något mörkare variant på temat.
Går ni hit, så hittar en kille som verkligen gillar mamma.


Jah Hollis

Andra bloggar om: mamma, mor, morsan, mödrar, mors dag, musik, litteratur, konst, teater, spice girls, pink floyd, polarpriset, italien, sopranos

Vilka Pink Floyd är det som får priset?

Det är väl inte så att man sitter i spänd förväntan varje år och väntar på tillkännagivandet av vem som ska få Polarpriset. Snarare kom det väl som en liten överraskning att det var dags igen.
Om vinnaren i den klassiska kategorin, sopranen Renée Fleming, vet jag noll och intet.
Om vinnarna i den mer populärmusikorienterade kategorin, Pink Floyd, vet jag desto mer.
Frågan är väl bara vilket Pink Floyd det är som får Polarpriset.
Är det ur-Floyd med Syd Barrett, eller är det det Pink Floyd som gjorde Meddle, Dark Side of the Moon och The Wall? Eller är det det Pink Floyd som harvade på sedan Roger Waters lämnat bandet?
Det intressantaste kan väl bli att se vem som ska komma och hämta priset, eftersom det inte existerar något Pink Floyd just nu.
Ska de kvarvarande medlemmarna kunna sätta sig över alla motsättninarna som de gjorde på Live 8 och komma till Stockholm hela bandet, eller är inte priset lockande och prestigefyllt nog för det?
Lite delikat är det allt.
Vi får väl se så småningom.
Till och med Dylan kom till Stockholm för att hämta sitt pris när det begav sig.

Nu är det i alla fall onsdag, jag är ledig, och jag hade tre valmöjligheter:
• Quiz på Pickwick
• Champions League-final på burken mellan Manchester U och Chelsea
• Speedway på Malmö motorstadion där hemmalaget Gnistorna tar emot Njudungarna
Quiz och speedway var väl det som lockade mig allra mest, och en liten sms-runda avgjorde det hela.
Det blir quiz, med ett på papperet starkt lag.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, polarpriset, bob dylan, pink floyd, roger waters, syd barrett, quiz, pickwick pub, malmö, speedway, gnistorna, champions league

Lägg ett bud på Syd Barretts poesi

Har du en massa pengar du inte vet vad du ska göra av? Är du hängivet förtjust i Pink Floyd och allt vad som hör det bandet till?
Ta då en tur till Cheffins auktionshallar i Cambridge, England, den 27 juni och bjud på ett handskrivet poem av Pink Floyds originalgitarrist Syd Barrett.
I nya numret av Mojo kan man läsa om poemet som bjuds ut på auktion: Little Twig Isn´t Big.
Handskrivet och med tillhörande teckning kommer det faktiskt från tiden före Pink Floyd (som för övrigt tydligen hette Sigma 6 innan de blev Pink Floyd). Troligtvis kommer man att få lägga upp en hacka för att få den här papperslappen med sig hem.
Jag är själv lite svag för sådna saker.
Jag äger en handskriven text till en av låtarna John Lennon skrev på äldre dagar. Ja, inte i original utan i form av ett grafiskt blad.
Och jag äger ett foto av Chuck Berry, taget av den brittiska fotografen Valerie Wilmer under en av Chuckens tidiga turnéer i England.
Det är poesi och konst för mig.

Jah Hollis

Veckans skivfynd: Aswad för 29 spänn

Eftersom jag sedan Roger Waters konsert i Globen fått Pink Floyds Vera, från The Wall, på hjärnan, var jag tvungen att får höra låten "på riktigt" igen.
Jag borde väl beställt den på nätet (eller letat fram den gamla stenålderskassetten där jag har den inspelad), men jag ville ha den direkt och gav mig ut på jakt i de utrotningshotade skivaffärerna i Malmö (artikeln i denna länk är ju några år, men tiderna förändras snabbt).
Nu är det så, att det finns affärer och affärer. De små specialisterna lagerför knappast ens Pink Floyd längre.
Men Pink Floyd skulle jag ha och hittade den (till överpris förstås) i en av de lite större butikerna. Tänkte jag skulle passa på att hitta något nytt och fräscht också, men det nya i de butikerna är nästan bara de säkra säljarna.
Så jag gick hem med The Wall och Neil Youngs nygamla Live at Massey Hall.
Och i sista sekunden gjorde jag ett fynd på bordet med rea-skivor.
En samling med brittiska reggaeveteranerna Aswad för bara 29 spänn. Aswad var föregångare på den brittiska reggaescenen (dök upp ungefär samtidigt med punken) och har gett ut en radda plattor, allt från roots och dub till pophits som Don´t Turn Around.
Blandningen speglas också på samlingsskivan, det finns en del smet, men vad f-n?
29 spänn!

Jah Hollis

PS. Jag är faktiskt innehavare av en Aswad-t-shirt. Men den har på något mystiskt vis krympt sedan de dagarna då jag använde den flitigt. DS.

Roger Waters gillar inte George Bush

Så är den då över, Roger Waters Pink Floyd-konsert i Globen i Stockhom, och jag är helt nöjd. Visst, gillar man inte RW, eller Pink Floyd, eller sådana här megakonserter, kanske man inte blivit omvänd av detta.
Det var pompöst och psykedeliskt, laserljus och flygande grisar och rätt bokstavstrogna tolkningar av ett antal välkända Pink Floyd-klassiker.
Höjdpunkten var Dark Side of the Moon i sin grandiosa helhet.
(Dessutom generöst med extranummer från The Wall).
Och av snacket bland folk som var där att döma var de flesta helt tillfreds med det de fick uppleva. En enda ny låt fick vi höra, den omdiskuterade Leaving Beirut: ett klart uttalat politiskt ställningstagande (musikaliskt nästan en schlagdänga, lite som Frank Zappa kunde få till det) där USA och främst George Bush fick sina fiskar varma.
Att Roger Waters inte gillar George Bush och hans politik och moral framgick med all tydlighet under kvällen.
Ett enkelt mål? Må det.
Men ändå rätt befriande att en artist som Roger Waters så klart tar ställning.
Han har fått fan för det, i USA mest förstås, men han står fast vid det.
Hur många artister gör över huvud taget något sådant i dag?

Jah Hollis