Så är den då över, Roger Waters Pink Floyd-konsert i Globen i Stockhom, och jag är helt nöjd. Visst, gillar man inte RW, eller Pink Floyd, eller sådana här megakonserter, kanske man inte blivit omvänd av detta.
Det var pompöst och psykedeliskt, laserljus och flygande grisar och rätt bokstavstrogna tolkningar av ett antal välkända Pink Floyd-klassiker.
Höjdpunkten var Dark Side of the Moon i sin grandiosa helhet.
(Dessutom generöst med extranummer från The Wall).
Och av snacket bland folk som var där att döma var de flesta helt tillfreds med det de fick uppleva. En enda ny låt fick vi höra, den omdiskuterade Leaving Beirut: ett klart uttalat politiskt ställningstagande (musikaliskt nästan en schlagdänga, lite som Frank Zappa kunde få till det) där USA och främst George Bush fick sina fiskar varma.
Att Roger Waters inte gillar George Bush och hans politik och moral framgick med all tydlighet under kvällen.
Ett enkelt mål? Må det.
Men ändå rätt befriande att en artist som Roger Waters så klart tar ställning.
Han har fått fan för det, i USA mest förstås, men han står fast vid det.
Hur många artister gör över huvud taget något sådant i dag?
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar