Hurra för vännerna Hasse och Monika

I dag, den 28 juni, fyller två personer jag haft en lång vänskap och bekantskap med år.
Märkligt nog har jag inte kommit att tänka på att de delar födelsedag (till datumet, inte året) förrän i år då en av dem blir 80 år.
Hasse är förstås, Hans, Hasse, Alfredson som, enligt vad han själv säger, högst motvilligt blir 80 år i dag.
Han har med sin blandning av humor och allvar och sina många kunskaper inom konsterna, och om livet, följt mig sedan jag var barn (då Knäppuppsketchen Guben i låddan, med Martin Ljung som den då stora stjärnan, var en favorit) fram till nu.
Jag är en av de där som kan en radda Lindemancitat, som tycker att Den enfaldige mördaren är ett mästerverk och som ännu kan hämta visdomsord ur Ernst Semmelmans minnen.
Men jag ska inte dra hela historien, det gör andra bättre. Jag vill bara lyfta på (den imaginära) hatten för 80-åringen, som väl är något av en idol och som jag en gång med vördnad haft äran att hälsa på personligen.
Monika däremot träffar jag ganska ofta (senast på midsommaraftonen), och med säkerhet när det är quiz på onsdagarna. Hon har hängt med i mitt liv sedan 33 år tillbaka då vi hamnade på samma folkhögskola och hon har också berikat detta mitt liv på många sätt, precis som Hasse A.
Så grattis till dig med Monika!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Födelsedag, Monika, Hasse Alfredson, Hans Alfredson, Humor, Allvar, Konst, Böcker, Film, Lindeman

Ibland hittar man en pärla i musikfloden

Jag befinner mig i en period i livet där väldigt mycket är belagt med en grå hinna av tristess och en känsla av det inte kommer att hända något speciellt uppmuntrande.
Det låter kanske dystert, men alla går vi väl igenom en massa olika faser i våra liv. Ibland känner man sig (jag kan ju bara tala för min själv, men det vore märkligt om inte fler känt av detta) som om man tappat geisten, gnistan och som om allt man hör och ser mest är urblekt till max.
Själv har jag ju så länge jag kan minnas varit intresserad av musik och lyssnat aktivt på musik; valt vad jag själv vill höra och inte bara låtit mig följa med i den breda flodfåran.
Men även när det gäller musik har intresset mattats och jag har varit farligt nära att sluta att bry mig om ny musik (däremot läser jag mycket om både ny och gammal musik). Jag har oroat mig för att jag, som så många andra, ska stanna upp och inte ens längre orka bry mig om musik på det vis som jag alltid gjort.
Tack då till brittiska tidningen The Word och den skiva med smakprov på ny musik man får med varje nummer.
På senaste skivan fastnade jag för flera låtar, men det var en som trängde klarare igenom än någon av de andra, med ett band jag bara kände till namnet tidigare.
Lyssna på brittiska duon Unkle (förstärkta av sångaren Joel Cadbury) och deras låt Ever Rest från senaste skivan Where Did the Night Fall.
Detta gillar jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Tristess. Livet, Musik, The Word, Unkle, Joel Cadbury, Nytt, Gammalt

Sju låtar som förändrade mitt liv

Så, nu är det dags.
Nu ska jag svara på uppropet, utmaningen från den här mannen.
Låt mig först dra en liten prolog.
De första upplevelserna av att få lyssna på musik på grammofon var när min äldre bror spelade skivor med Bill Haley och Elvis hemma.
Jag hade också en kusin som brukade spela Frank Sinatra, och andra släktingar som spelade Povel Ramel när vi samlades till någon släkthögtid.
Den första egna skiva jag fick, var en historia om Kalle Stropp och Grodan Boll som Thomas Funck spelat in.
Den första skiva jag köpte för egna pengar var signaturen till Bröderna Cartwright. Fast jag upptäckte sedan att det var inte originalmusiken utan en cover, fastän Little Joe och Hoss och dom andra var på omslaget.
De övriga tre låtarna på EP:n var också rätt kassa och jag tror att jag där fick en nyttig grundkurs i hur skivindustrin funkar.
Men nu ska det handla om låtarna som verkligen tog tag i mig och mitt liv.

1. She Loves You, The Beatles
Att höra och se The Beatles var som en uppenbarelse, och det var den här låten som var inledningen till en livslång förälskelse. Den fick mig, ung som jag var, att byta stil, att låta håret växa och att försöka klä mig som Beatles. Det försatte mig också i en rebellposition, för det beslutet orsakade trubbel hemma, i skolan och ute på stan. Än värre blev det när jag hörde Not Fade Away med Rolling Stones och Don´t Bring me Down med The Pretty Things. Men det fanns ingen återvändo, hur mycket stryk man än fick ta.

2. Time Is On My Side, The Rolling Stones
Den första låt jag repeterade in med det allra första band jag spelade med, nere i Mopps källare. Say no more! Att det var en cover på en rhythm´n´blues-låt fattade jag först långt senare.

3. The Times They Are A-Changin´, Bob Dylan
Jag köpte singeln och insåg att det fanns tänkare inom musiken. Fick mig att leta upp annan musik och litteratur som ledde mitt eget tänkande in på nya och intressanta banor.

4. Light My Fire, The Doors
Well, det är här drogerna kommer in. Jag minns exakt första gången jag hörde den här låten och jag minns också att jag något senare hörde just den samtidigt som jag för första gången kände hur jag blev hög på hasch. Det gick inte obemärkt förbi. Jag njuter fortfarande av Doors, nu även spik nykter.

5. Who Are The Brain Police?, Mothers Of Invention
Ytterligare ett band som öppnade nya dörrar, musikaliskt och i sättet att tänka. Jag klev in och jag minns exakt när jag hörde låten första gången.

6. The Israelites, Desmond Dekker and The Aces
Första låten med en rytm vi i olika former kallat ska, rock steady, reggae. You name it! Jag hade hört andra låtar i genren förut, en och annan ska-låt hade väl hörts i radion, men det var här jag fattade galoppen om man kan kalla det så. Ledde vidare fram till Bob Marley och en mängd reggaeplattor jag inskaffade under 1970-talet. Fick mig också att resa runt i världen för att kolla in Bob, Culture, Burning Spear, Black Uhuru, U-Roy...

7. God Save The Queen, Sex Pistols
Den överbryggade för mej den generationsklyfta som öppnade sig i slutet av 70-talet och som många av mina vänner föll ner i. Jag snodde den här singeln i en affär, bandade den och plågade folk på en fest med att spela den på repeat tills någon tog bandaren från mig. Men med dem som kallades punkare byggde jag upp en ömsesidig förståelse, och där öppnades ännu en ny värld.

Ja, det var det hele, som dansken säger. Det finns fler låtar som ska ha hedersomnämnande, och det är väl tråkigt att det inte finns en enda kvinna på listan och bara ett band med icke vita män.
Men så är det bara.

Jah Hollis

Hela skiten är utan mening

Jag vet inte om det är tillfälligt eller om det är verkligheten. Förmodligen är jag bara skitfull efter att ha umgåtts med mina vänner.
Det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig direkt, utan att något av värde skulle gå mig förbi. Så illa är det.
Man borde ha andra droger än alkohol till hands
Bara ifall.

Jah Hollis

Kärt att få en önskelista

Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?”
Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är.
Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet.
Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.

Jah Hollis