Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?”
Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är.
Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet.
Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar