Skivaffärernas egen dag firas i morgon, lördag

Hur står det till med skivlyssnandet och skivaffärerna egentligen?
Länge har det ju talats om såväl skivornas, som alla butikers som säljer skivor, död.
Först var det den illegala nerladdningen som skulle sätta spiken i kistan, och nu är det legalt nedladdad musik och strömmad musik som ska ta över från de rent fysiska musikinspelningarna.
Men de som spelar in skivorna, skivaffärena och alla som köper skivor vägrar att gå med på detta.
Kolla något rock- eller musikmagasin och slå upp deras recensionssektion; det kommer ut massor av LP/album varje månad.
Cd är väl det vanligaste fysiska formatet som finns nu, men vinylen verkar komma tillbaka stort.
Och i morgon, lördag den 20 april, är det Record Store Day på många platser världen över. En hyllning till och ett försvar för den inspelade skivan och en dag för alla oss som fortfarande håller våra skivor högt.
På flera platser i Sverige firas Record Store Day och det kommer att finnas specialutgåvor av vinylskivor att fynda på dessa ställen. Här kan man se var dagen uppmärksammas.
Själv beger jag mig till Folk å Rock i Malmö för att förhoppningsvis köpa ett nypressat exemplar av John Holms klassiker Sordin och få det signerat av denne legendariske låtskrivare och musiker i egen hög person.
Det känns smått sensationellt.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Skivor, Skivaffärer, Vinyl, CD, nerladdning, Record Store Day, LP, John Holm, Folk Å Rock, Malmö

Ännu en lista: Skivor som inte återutgivits

Tillbringade två timmar med min coach i dag, mannen som jag går och pratar med då och då om mitt jobb (eftersom vår företagsledning bestämt att alla som har någon form av chefsjobb ska göra det).
Efteråt var jag för första gången på väldigt länge uppe i Malmö city (området kring Gustav Adolfs torg och kollade efter något läsbart i Pressbyrån.
Jag hittade en ny Uncut och tvingades sedan cykla hem i isande hällregn.
Vart blev det av våren? Är vi inte inne i maj snart?
Hemma i värmen läste jag med stort intresse listan (brittiska musikmagasin är experter på att hitta på listor för oss lite åldrade rockfreaks): The 50 Greatest Lost Albums.
Det handlar om skivor som getts ut under åren (runt de senaste 40), skivor som mer eller mindre kända artister gjort, skivor med ett musikaliskt värde som håller än men som av någon anledning aldrig återutgetts och som nu är omöjliga att få tag i (om man inte snokar upp begagnade).
Ganska märkligt med tanke på alla musikformat som finns tillgängliga nu (och här räknar vi inte in illegal nerladdning eller streamad musik) och hur mycket som ges ut om och om igen.
Bland artisterna på listan finns till exempel Frank Zappa, The Who, Van Morrison, David Bowie (som medlem i Tin Machine), Pauline Murray, John Cale, Kraftwerk, Tom Waits och - japp - The Beatles.
Nummer ett på listan är Neil Youngs "Time Fades Away" som undertecknad äger i ett mycket spelat men välbehållet vinyl-ex. Historien bakom skivan säger rätt mycket om Neil Young.
Han hade just haft en världssuccé med skivan Harvest (Heart of Gold är med där) runt 1970 och när han skulle göra en uppföljare gav han sig ut, i ett bedrövligt fysiskt och psykiskt tillstånd, på turné med ett band där han spelade mest nya låtar för en publik som ville höra Harvest rakt igenom.
Så spelade han in alla konserter och gav ut liveskivan Time Fades Away som bara innehåller nya, rätt tungsinta, låtar.
Skivbolaget gnisslade tänder och skivan blev ingen megasuccé, även om många nu anser att den innehåller ett antal guldkorn. Själv lyssnade jag ett tag på den dagligen, men eftersom jag inte har någon fungerande vinylspelare nu är det slut med det.
Och Neil Young vägrar att låta skivan komma ut på cd eller mp3.
Precis som Van Morrisson inte vill ha någon återutgivning av sin bitvis utmärkta "St Dominic´s Preview".
Surgubbar!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, LP, CD, mp3, Återutgivningar, Uncut, Neil Young, Van Morrison, The Who, Kraftwerk, Beatles, Tom Waits

Ryktet om skivaffärernas död är överdrivet

Visst, jag är lite sent ute, men jag ville i alla fall tala om att i dag, lördag den 17 april, har det varit Skivaffärernas dag.
Internationellt heter det förstås Record Store Day, eftersom det bygger på en amerikansk idé.
Men det finns också en svensk gren av det hela och enligt de svenska arrangörerna kommer svenska Record Store Day att pågå hela den närmsta veckan.
De senaste åren är det ju en del, ofta rätt onyanserade figurer (som trott sig sitta på någon oemotsägelig sanning), som förutspått skivaffärernas snabba död. Och visst har många butiker dukat under i nedladdningens tidevarv.
Men det finns fortfarande gott om folk som vill köpa skivor (till skillnad från enbart musiken på skivorna) och det finns fortfarande skivaffärer (ofta fristående sådana) världen runt som kan erbjuda en fristad för skivköparna.
Så kanske det är läge för att titta in i en bra skivaffär den här veckan och upptäcka att det är kul att botanisera bland riktiga skivor.
Och kanske kan man som i Rough Trade Easts butik i London (på videon här ovan) få höra ett bra band som kanadensiska Holy Fuck spela live.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, Skivaffärer, CD, Vinyl, Record Store Day, Holy Fuck, Rough Trade, London

Det är mycket med The Beatles nu

I dag är det den nionde september 2009 i vår västerländska tideräkning. Alltså 090909, en nummerkombination som många säkert tolkar in både det ena och det andra i.
I dag släpps också årets kanske mest omtalade skivutgåva: The Beatles hela skivkatalog i en studiotvättad och remastrad cd-återutgivning med exakta återgivningar av alla deras LP och en dubbel-cd med singlar och andra spår som inte finns på originalalbumen.
Snacket har gått länge om den här storsatsningen på Beatles musik och de engelska rockmagasinen har skrivit spaltkilometer om gruppen som de vet höjer upplagorna bara de är med på tidningsomslagen.
De svenska dagstidningarna har förstås hakat på och vi har fått genomgångar av Beatles musik tillsammans med rent teknisk information om proceduren med att anpassa ljudet på skivorna för att vara det bästa möjliga, och om monoutgivningarnas (som kommer separat och samtidigt) eventuella för- och nackdelar.
Och recensioner av skivorna från Please Please Me 1963 till sista utgåvan, Let It be 1970.
The Beatles är fortfarande megastora och det är inte utan anledning.
Visst försöker en kille som Andres Lokko, som var knappt tre år när Beatles tackade för sig som grupp, att ta ner bandet på jorden när de nu är så uppmärksammade igen.
Det gör han i en mer än lovligt ansträngd krönika där han kommer till slutsatsen att Beatles är "ett klassiskt band bland tusentals andra klassiska band".
Ack så fel han har den här gången.
Sorry, Andres, The Beatles är och förblir ett unikt band, vad du än tycker och tror.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, September, cd, The Beatles, Beatles, remasters, återutgivningar, Andres Lokko

Bob Dylans nya skiva är en höjdare

Plötsligt bara stod den där, när jag hade ett ärende in i en av våra utrotningshotade skivbutiker i helgen: Bob Dylans nya skiva Together Through Life.
Jag slog till direkt, utan att ha hört en låt (jag är ju en rätt välbetald medelålders man som har råd med sådana utsvävningar, till skillnad från alla fattiga fildelare) och efter att jag har lyssnat igenom den några gånger nu känns den som en höjdare.
Direkt från start får man klart för sig att Bob Dylan lutar sig mot bluesharmonierna och ett sound som lånar mycket från tex-mexmusiken.
Blanda Otis Rush med Calexico (som ju hade mer än ett finger med i soundtracket till I´m Not There) och ni får en aning om hur det låter.
Bland musikerna på skivan finns, förutom bland andra basisten Tony Garnier från Dylans band, Mike Campbell från Tom Pettys Heartbreakers och David Hidalgo från Los Lobos (faktiskt kallad Hildago i skivomslaget).
Det är tätt, samspelt och det svänger rejält när det ska det och det är helt enkelt väldigt bra musik (skivan är producerad av Jack Frost, Dylans producent-alter ego). Texterna har Dylan till största delen skrivit tillsammans med Grateful Deads textskrivare Robert Hunter och även om de kanske inte orsakar förundran och tillskrynklade pannor finns det onekligen ett och annat att fundera över att hitta i dem.
Lyssnar man på de allra tidigaste inspelningarna med Dylan, innan han gjort några skivor, sjunger han en och annan blueslåt och försöker att låta som en ärrad bluesman.
Nu behöver han inte anstränga sig för det längre: rösten är skrovlig som ett femmans sandpapper (om någon minns det från träslöjden) och han har den erfarenhet som är bluesmannens adelsmärke.
Man skulle kunna säga att han gått hela varvet runt.
Men han visar inga tendenser till att stanna av för det.
Det visar Together Through Life.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, CD, Skivaffärer, Bob Dylan, Together Through Life, Robert Hunter, Calexico, Otis Rush, Blues, Tex Mex

Det blev ett riktigt Neil Young-maraton

Jag lovade att bränna Neil Youngs nya platta, Chrome Dreams II, till min vän BV som ska med och kolla gamle Neil när han spelar i Köpenhamn om fyra veckor. Och när jag nu ändå var igång tog jag nygamla liveinspelningen Live at Massey Hall 1971 samtidigt.
Och så kände jag att det var bäst att lyssna igenom bränningarna så att de är OK.
Det var de, och de är ju båda fantastiskt bra plattor.
Det är även Neil Youngs On the Beach som jag hittade när jag grävde runt i högarna av skivor som tar allt större utrymme i mitt vardagsrum (tänk om man haft råd med lyxen att hålla sig med ett extrarum där man kan förvara en massa saker) och den får väl avsluta dagens Neil Young-maraton.
Ett arkeologiskt fynd gjorde jag även på Youtube när jag letade efter en passande Neil Young-låt att illustrera detta med.
Det fick bli Crosby, Stills, Nash & Young spelandes Neils Down by the River. Den är från 1969 och kolla hur publiken applåderar efter gitarrsolot.
Märkligt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, neil young, skivor, cd, bränna, arkeologi, youtube, trångboddhet, städning

Den som missar Emma får skylla sig själv...

Hämtade, i en dålig ursäkt för ett postkontor, ett paket från cd on när jag var på väg till jobbet i eftermiddags. Ringde till och med och förvarnade att jag skulle bli sen eftersom jag ville ha Donald Fagen-boxen och Emma Pollock-plattan med mig hem i natt.
Jag fick upp en Donald Fagen-dvd som spelaren i bilen naturligtvis inte fixade.
Så jag tog Emma Pollocks solodebut i stället, och det var minst lika bra som The Nightfly.
Missar man Emma Pollock, som var med i The Delgados, gör man det på egen risk. Kolla bara på videon här ovan, Adrenaline, en låt på Watch the Fireworks som plattan heter.
Jag får återkomma till denna platta
Av olika anledningar. :-)

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, emma pollock, cd, steely dan, donald fagen, , posten, postkontor

1977 var ett fantastiskt musikår, eller?

Jag fick just e-post från Ginza, nätbutiken där jag då och då när andan faller på beställer skivor jag tycker jag behöver i min samling, gamla och nya. Ginza har specialerbjudande på ett antal skivor från 1977.
Och när man ser det urval de gjort, tycker man att 1977 måste ha varit ett helt fantastiskt musikår. Eller var det så att det här bara är några av russinen i den mer smaklösa kakan som man har plockat ut?
Men kolla detta.
Först de rena klassikerna (utan någon speciell bästaordning eller så): David Bowie: Heroes och Low, Ramones: Rocket to Russia, Sex Pistols: Never Mind the Bollocks…, Clash: The Clash, Muddy Waters (med Johnny Winter): Hard Again, Steely Dan: Aja, Bob Marley & The Wailers: Exodus, Iggy Pop: Lust for Life, Talking Heads: 77, Ian Dury: New Boots and Panties!, Television: Marquee Moon, Elvis Costello: My Aim is True, Weather Report: Heavy Weather, Kraftwerk: Trans-Europe Express, Brian Eno: Before and After Science.
Och om man är på det humöret: ELO; Out of the Blue, Fleetwood Mac: Rumours, Meat Loaf: Bat out of Hell, Soundtrack: Saturday Night Fever.
Och hur mycket bubblar det då inte under dessa, där nere i underjorden.
Jag säger bara en sak: WOW!!!!!

Jah Hollis

Pingat på: http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: musik, skivor, 1977, ginza, david bowie, sex pistols, ramones, the clash, bob marley, muddy waters, steely dan

Är Let it Bleed Rolling Stones bästa platta?

"Ooh, see the fire is sweepin
Our very street today
Burns like a red coal carpet
Mad bull lost its way..."

Rolling Stones första lp som kom 1964 (i en design som var före sin tid, skivan hade ingen titel och det fanns ingen text på framsidan, utom på den amerikanska utgåvan) och det var den första fullängdsskivan jag ägde.
Det var en julklapp, en av de bästa julklappar jag fått.
Den uppfyllde verkligen alla de löften man fått via singlar och ep-plattor och trots att det i stort sett bara var coverlåtar på den, tyckte jag (och tycker än) att det var en Stonesskiva, det var deras musik på plattan.
Och jag fortsatte att köpa Stones plattor, helst så fort som de kommit från skivpressen.
Men någonstans runt Goats Head Soup började det kännas som om Stones skivor inte var lika helgjutna längre. Det fanns ofta låtar på skivorna som kändes som ren utfyllnad.
De lysande undantagen i utgivningen efter Exile on Main Street, som de flesta anser som Stones mästerverk, är Some Girls, Tattoo You och Stripped.
Själv har jag varit rätt dålig på att uppdatera min Stonessamling till den cd-ålder som snart tycks vara över.
Men när skivaffären Jukebox började sälja ut sitt lager häromdagen kom jag över Let it Bleed och den har gått varm här hemma nu. En fantastisk skiva och jag är nog beredd att sticka ut hakan och säga att det är Stones bästa skiva, alla kategorier.
Den innehåller den blandning av stilar och stämningar som Stones alltid varit mästare på att få ihop till en enhet som är typisk Stonesmusik.
Och så innehåller den Gimme Shelter, en av de bästa rocklåtar som någonsin skrivits och spelats. Fråga till exempel Bobby Gillespie, för att ta en ur högen av musiker som försökt att skapa sin egen Gimme Shelter.

Jah Hollis

PS. Lite kuriosa i sammanhanget är att Let it Bleed är sista Stonesskivan som Brian Jones bidrog till (om än ett mycket litet bidrag) och att Ry Cooder, som var på gång att ersätta Brian Jones, och Mick Taylor, som senare gjorde det, är med och spelar på skivan. DS.

Andra bloggar om: musik, rolling stones, skivor, cd, exile on main street, gimme shelter, bobby gillespie, primal scream

Pingat på:intressant.se/intressant

Omöjligt att samla Dylan på en enda platta

I går trängde jag mig in i skivaffären Jukebox som inför stundanade nerläggning började sälja ut hela (ja, det fanns ett och annat undantag faktiskt) sitt lager till halva priset. Det var trängsel värre än i Tokyos tunnelbana i rusningstid, men jag lyckades plocka åt mig en skiva här och en skiva där och efter 45 minuter i kö vid disken (där fyra man sålde för brinnande livet) i denna butik som är stor som ett ordinärt vardagsrum kom jag ut med följande:
• Rolling Stones: Let it Bleed, som jag faktiskt inte hade på cd tidigare.
• Super Furry Animals: Hey Venus! som saknades i min uppsättning av de här waelsarnas fantasifulla produktion.
• Jeff Buckley: Grace, en lyxutgåva med två cd och en dvd från inspelningarna av plattan. Ni som tyckte Idol-Amanda sjöng Leonard Cohens Hallelujah bra, kan höra här hur den ska låta.
• Bob Dylan: Dylan, som är den senaste i raden av samlingsplattor med Den Störstes låtar. Den har fått kritik, inte för musiken (naturligtvis) utan för att det är en omöjlighet att samla Dylan på en skiva.
Må dä!
Men det känns som om den är som gjord för att ha med i bilen eller för att ge bort till någon som inte upptäckt Dylans musikaliska och lyriska värld.
För min del var det länge sedan jag hörde flera av låtarna på skivan, som Positively 4th Street, som måste vara en av alla tiders grymmaste uppgörelse med någon eller något.
Dylan var inte snäll när han lade den sidan till:

”Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is To see you”

Jag tror inte man ville bli ovän med honom, med risken att dyka upp i någon vitriol-doftande låttext.
Nej, nu ska jag skriva årets försändelse av julkort.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, cd, rea, jukebox, malmö, skivor, skivaffärer, bob dylan, Rolling Stones, Super Furry Amimals, Jeff Buckley, Idol, Amanda Jenssen

Så besannades då min Jukebox-profetia

Jag var väldigt tidigt ute, men tyvärr inte helt fel på det. Nu är det helt klart att Värnhems skiv-
butiks-
pärla, Jukebox, ska lägga ner.
Det är väl bara att inse att det ska fan vara skivaffärsinnehavare i dag. Jag tänker inte ge mig in på någon diskussion om fildelning och så vidare, utan jag överlåter den diskussionen till folk som har mer insikt än jag.
Synd bara att man inte kan ha det bästa av två världar.
Jag köper fortfarande skivor och har länge sett skivbutiker som Jukebox, och till exempel Musik & Konst (också i Malmö), som kunskapsbanker och platser för upptäckter av musik mer än som rena handelsplatser. Och en skiva är för mig fortfarande så mycket mer än själva musiken.
Jag ska bara dra en ganska enkel vardaglig anekdot om Jukbox, och det utspelade sig för några år sedan, innan näthandlen blivit stor.
Jag sökte efter Rod Stewarts box Storyteller (ja, Rod Stewart gjorde meningsfull musik en gång i tiden, tro det eller ej).
Jag sökte i alla de stora butikerna som fanns då, och hade närmast gett upp hoppet när jag prövade Jukebox.
"Jodå", sade Hasse som för dagen hade hand om affären, "den står här".
"Och priset är detsamma som när vi tog hem den".
Sedan dess började jag alltid mina inköp i Jukebox.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, skivor, cd, vinyl, skivaffärer, värnhem, värnhemstorget, malmö, jukebox, rod stewart

Sju plattor jag inte vill leva utan

Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag.
Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem.
Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor.
Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista.
OK, då kör vi:

1. The Beatles - The Beatles, 1968
Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.

2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979
Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.

3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992
Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.

4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964
Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.

5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982
Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.

6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976
Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.

7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969
Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.

Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.

Jah Hollis

PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.

Andra bloggar om: musik, listor, the beatles, skivor, lp, cd, rolling stones, steely dan, emmylou harris, van morrison

En utmaning till alla som gillar musik

Hallå alla som gillar musik, som gillar det på det där lite gammalmodiga sättet då man lyssnar på skivor, LP, cd, plattor. Ja kalla det vad ni vill, det verkar som om det är ett begrepp som riskerar att dö ut med nästa (kanske med denna) musiklyssnande generation.
I brist på egna idéer att blogga om, för jag andras, goda idéer vidare i stället.
Här kan du gå in och rannsaka ditt musikaliska samvete. Vilka är dom där skivorna du inte vill leva utan, ja dom där som livet vore bra mycket fattigare utan.
Själv har jag redan börjat fundera och jag är rädd att jag kommer att bli tvungen att sålla friskt, att jag kommer att tvingas överge många älsklingar för att komma ner till de där sju skivorna.
Ta dig en funderare du med.

Jah Hollis

PS. Jag tror skivan med studioversionen av Neil Young-låten här ovan är en som kommer att vara med och fajtas om en plats bland de sju utvalda. DS.

Musikfynd av klass vid cd-sorteringen

Att försöka få ordning på sina ägodelar tycks vara ett livslångt projekt, åtminstone för mig. Jag hade ju en vag förhoppning om att ta tag i saker och ting under den nyss avslutade semestern.
Men det blev en sorts omvändelse under galgen, de absolut sista semesterdagarna började jag på allvar riva i högarna av böcker och skivor som tar allt större plats.
För att göra en lång historia kort: i högarna av skivor hittade jag en samlingsplatta från Ace Records.
Jag tror den följde med Mojo för ett antal år sedan, och jag har tänkt skriva ett inlägg om den längre fram. Men i väntan kan ni ju höra en av låtarna som är med på skivan.
She´s About a Mover var en stor hit för Sir Douglas Quintet från Austin, Texas, en gång i mitten av 1960-talet.
Betänk att det minimalistiska orgelriffet spelas av Augie Meyers som långt senare dök upp på Bob Dylans Time out of Mind.
Och fundera över vad de som gjorde scenografin till programmet Hullaballo (där Sir Douglas och hans mannar mimar sin hit) egentligen gick på för något.

Jah Hollis

PS. Sfnb! Om du ser detta, så observera att jag fixat problemet med den ihoptryckta texten. Jag ska vidarebefordra all information i en kommentar på din blogg, men hinner inte just nu. DS.

Ännu en cd-butik i Malmö biter i gräset

Jag såg i bladet att ännu en av de stora skiv-
butikerna i Malmö, Lazer som under många år har huserat i flotta Hansacompagniet, har bitit i gräset. De lägger ner hela försäljningen av cd och dvd, och ska så småningom tydligen satsa på att sälja enbart klassisk musik. Lazer var en av de stora en gång med en jättelokal i Hansakompagniet och med en stor och kunnig personal. Men med utvecklingen av nerladdning och så vidare började det väl bli mindre lönsamt, och när de flyttade (inom huset) och slogs ihop med Bokia fattade man att det nog inte skulle vara så väldigt länge.
Nej, att vara skivhandlare i dag är nog inte lätt. Men det verkar som om det små specialisterna (Mellotronen i Gamla stan i Stockholm på bilden ovan är ett lysande exempel) klarar sig bäst.
Så Jukebox i Malmö lever till exempel fortfarande, trots vad jag skrev tidigare (efter uppgifter från väldigt initierade källor) och det får man ju vara glad för.
Nu får jag väl ta en tur till Lazer eftersom de ha en superrea på hela sortimentet och jag vet att man kan fynda där.
Och så ligger ju fullsortimentsbolaget vägg i vägg, så man får väl kolla efter dessa också.

Jah Hollis

Försvunna skivor åter vid städningen

Min gamla krånglande skrivare har blivit utbytt genom garantin och i dag kom det en snubbe från budfirman och bar iväg med den gamla. När den nya nu ska på plats tänkte jag ta ett rejält städtag vid datorplatsen för att se vad som döljer sig i högarna där.
Jodå, det har redan lönat sig.
Tre saknade cd-plattor dök upp under någon gammal muskartong: Marvin Gayes "What´s Going On", Kelly Willis "What I Deserve" och The Mendoza Lines "Full of Light and Full of Fire".
Inte för att jag saknar musik att lyssna på, men dessa har jag nu uppenbarligen inte hört på länge.
BT ringde tidigare och lockade med att gå ut och ta en bärs eller två. Frestande, eftersom solen skiner för en gångs skull. Men jag väntar till i morgon då det är quiz.
Nu ska skrivaren igång.

Jah Hollis

Någon som vill rekommendera John Mayer?

Snart dags att gå hem till övernattningskvarten. Sedan är det en jobbdag kvar till en något längre ledighet än normalt. Ett gammalt Simpsons-avsnitt går på burken, det där Homer & familj får George (den äldre och före detta presidenten) och Barbara Bush som grannar i Springfield.
Faktiskt ett höjdaravsnitt som jag sett tidgare. Flera kändisar dyker upp.
Nyss var det Jay Leno som hade gitarristen och sångaren John Mayer som gäsp, förlåt, gäst ska det ju vara. John Mayer lär ha sålt miljoner plattor, men efter att jag hört en låt har jag svårt att förstå varför.
En hygglig gitarrist och sångare som gjorde det många, många gjort före honom. Men han är ung, såg bra ut och verkade locka många unga tjejer till Lenos utomhusscen.
Och visst, det var ingen fjantpop han spelade, men originellt?
Knappast.
Får mig att tänka på andra sådana amerikanska musikfenomen som Spin Doctors, Hootie & The Blowfish, Phish och andra som blommar upp, säljer miljoner skivor och sedan faller undan i skuggan.
Någon som har lust att rekommendera att jag lyssnar på en hel platta med John Mayer?

Jah Hollis

Malmös underbaraste skivaffär slår igen

Det har sagts rätt länge nu: handeln med musik inspelad på skivor, som vi känner den, är på väg att dö ut. Inte bara själva skivan utan även skivaffärerna.
Näthandeln håller på att konkurrera ut skivaffärerna och skivindustrin blir mer och mer stordrift. Villkoren för de små, specialiserade butikerna har blivit stenhårda.
Det finns förvisso de som inte tror på den här teorin, men nu slår i alla fall skivaffärsdöden till precis i mitt närområde.
Min gamla favoritbutik, Jukebox (bilden ovan), i Malmö klarar inte längre de ekonomiska realiteterna.
Efter 22 år kommer Pelle och Hasse att överlåta affären till någon annan och det är inte troligt att köparen fortsätter med skivförsäljning.
Därmed blir Värnhemstorget i Malmö en attraktion fattigare, och det torget behöver verkligen alla attraktioner det kan få.
Vi skivköpare förlorar en fast punkt i tillvaron, en plats där man kunde få fantastiska tips om ny (och gammal) musik och där man kunde hamna i livliga diskussioner både med kunder och personal.
Och där man som bonus då och då, på de få kvadratmeterna ledig golvyta, kunde höra band och soloartister som Will Oldham spela live.
Vem ska man prata med när man handlar på nätet?
Vila i frid Jukebox.

Jah Hollis

Var är musiken som greppar tag i mig?

Jag sitter här i natten och lyssnar igenom diverse skivor jag fått med tidningar jag köper och prenumererar på. Det är naturligtvis en massa smakprov från nyutkomna plattor som hyllas i dessa tidningar och som väl ska ge lust att köpa dessa plattor.
Möjligen är jag inte på rätt humör, möjligen har jag inte tålamodet som krävs, men det mesta låter så sövande att man kan gäspa käkarna ur led.
Var finns låtarna som hoppar upp och greppar tag om strupen och säger: här har du något att sätta tänderna i?
Det kan hända att urvalet på de här skivorna inte är det mest spännande de här artisterna har att erbjuda (och det finns undantag som The Hold Steady, Tinariwen och Rilo Kiley för att nämna något positivt i alla fall) men; det är mycket plinkande och plonkande på klaviaturer och tradigt knäppande på gitarrer.
Röster som är så tillbakalutade att man håller på att falla av stolen. The Pierces låt Boring sammanfattar det hela alltför väl. Homer Simpson, som ju gillar världens sämsta låt, We Built This City med Starship, kunde inte sagt det bättre.
Var finns artister som får mig att känna samma sak som när jag först hörde Nirvana, Metallica, Emmylou Harris, Lucinda Williams, The Pogues, Calexico, Augustus Pablo, The Clash, Waterboys, Otis Redding, James Brown och Sex Pistols?
OK, jag får väl sova på saken och hoppas att någon kan ge mig ett svar i morgon. Kanske gillar jag Cat Power då.

Jah Hollis

Är Norah Jones så kul egentligen?

Ravi Shankars dotter, Norah Jones, är ute i rampljuset igen. Med sin tredje platta har hon tydligen gått direkt upp i topp på USA:s försäljningslista (jag trodde annars det bara var jag och några likasinnade som är gammalmodiga nog att köpa plattor. Fast man räknar kanske nedladdning nu också).
Plattan har, vad jag läst i alla fall, fått bra kritik.
Men jag är skeptisk, jag har aldrig fastnat för Norah Jones hur tjusig och skicklig hon än är.
Det kan bero på att min första närkontakt med henne var en tv-sänd livekonsert från New Orleans 2003 (tror jag). Och jag upplevde den konserten som ett sömnpiller av rang.
Skickliga musiker och rätt oprenentiöst, men el gäspo!
Så är det bara ibland, och jag är kanske fel man att komma med kritik mot framgångsrika Norah. Fast det var nog så att jag blev lite avtänd där och har inte lyssnat på Norah sedan tv-konserten.
Och den enda gången under konserten som jag tyckte det tände till lite var, när hon gav sig på The Bands låt Bessie Smith. Men det kanske säger mer om The Band än om Norah Jones. Eller om mig?
Ge mig Tinariwen, när som helst!

Jah Hollis