Ravi Shankars dotter, Norah Jones, är ute i rampljuset igen. Med sin tredje platta har hon tydligen gått direkt upp i topp på USA:s försäljningslista (jag trodde annars det bara var jag och några likasinnade som är gammalmodiga nog att köpa plattor. Fast man räknar kanske nedladdning nu också).
Plattan har, vad jag läst i alla fall, fått bra kritik.
Men jag är skeptisk, jag har aldrig fastnat för Norah Jones hur tjusig och skicklig hon än är.
Det kan bero på att min första närkontakt med henne var en tv-sänd livekonsert från New Orleans 2003 (tror jag). Och jag upplevde den konserten som ett sömnpiller av rang.
Skickliga musiker och rätt oprenentiöst, men el gäspo!
Så är det bara ibland, och jag är kanske fel man att komma med kritik mot framgångsrika Norah. Fast det var nog så att jag blev lite avtänd där och har inte lyssnat på Norah sedan tv-konserten.
Och den enda gången under konserten som jag tyckte det tände till lite var, när hon gav sig på The Bands låt Bessie Smith. Men det kanske säger mer om The Band än om Norah Jones. Eller om mig?
Ge mig Tinariwen, när som helst!
Jah Hollis
2 kommentarer:
Den fungerar att ha i bakgrunden. Men den är inget man minns.
Kan tänka mig det.
Skicka en kommentar