Jag vet inte, det är knappt så att man vågar gå ut och rekom- mendera folk att lyssna på en skiva längre (för än finns det väl folk som lyssnar på skivor, eller?). Med all respekt för Opassande, en bloggare jag har stor respekt för, ska jag nu i alla fall gå ut och göra det trots att hon tycker att "upplevelseindustrin" kan dra till ett varmare ställe. Det här är just en sådan skiva som gör att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den där upplevelseindustrin som förpackat och distribuerat Walter Beckers musik till mig. Nämnde Becker är Donald Fagens kollega i Steely Dan, bandet som gjort musiken jag skulle välja i en öde ö-situation. Circus Money är Walter Beckers andra soloskiva (på 14 år) och den är perfekt sällskap nu när vi säger ajöss till vintern för den här gången. Skivan har gått varm i det jah hollisska hemmet och i den jah hollisska bilen några veckor nu. Och den har gått ifrån att vara lite lätt tillbakalutad, cool musik till en best som greppat tag och inte vill släppa det där greppet om mig. Det är som om den ger liv åt uttrycket att "den växer för varje lyssning". Det låter tydligt Steely Dan om låtarna, men ändå inte: Walter Becker har (inte oväntat på något vis egentligen) snöat in på reggae, den tungt pumpande 70-talsvarianten jag själv är så förtjust i, med dub och rubb och stubb. Becker, som ju är en strålande basist, sköter med glädje de flesta basgångarna och sjunger med sin inte så märkvärdiga, men lite säregna röst. En skiva som jag verkligen kan rekommendera för den som letar efter något utanför de småtrista megafårorna och storsäljarna och de rutinmässiga återutgivningarna. Sorry Emma, men så är det.
När punkvågen drog igång under andra halvan av 70-talet var det till en del som en reaktion på att vi fått en binge dinosaurieband som dominerade pop- och rockscenen. De här banden inte bara tog plats, de var ofta utstuderat skickliga musiker också. Så punkens budskap blev då rätt mycket att alla som kände för det skulle kunna ställa sig på en scen och spela, oavsett hur bra man behärskade instrument och sång. En helt vettig tanke tycker jag själv, men jag ser inget motsättning i den tanken och det faktum att det finns band, musiker, artister som är väldigt skickliga på det dom gör och att dom av det skälet ska få stå på en scen och spela. Jag har aldrig trott på det där snacket att skickliga musiker med automatik blir trista och tekniska och saknar genuin spelglädje. Mitt bevis för det är Steely Dan, ett av mina absoluta favoritband. Kolla in videon här ovan, Kid Charlemagne. Snygg musik, en enormt bra text (om en man som levt på att tillverka och sälja droger men nu råkat i onåd) och suveräna musiker som tycks njuta av varje sekund på scenen.
Min gamle vän från Steely Dan, Donald Fagen, har parallellt med sin insats i det bandet också genom åren åstad- kommit tre stycken soloplattor. Alla tre har varit kritikerframgångar och i alla fall den första, The Nightfly har med tiden blivit en kommersiell framgång. Nu har Donald Fagen samlat den här skivtrilogin, tillsammans med diverse extramaterial i en elegant box. Och den kunde jag ju inte motstå. Det är bara att konstatera att den lever upp till förväntningarna, även om jag knappt nuddat vid något extramaterial än. Därtill äger jag redan de båda första skivorna, men vad f-n. Man kan inte få för mycket av Donald Fagens musikaliska och lyriska världsbild.
Hämtade, i en dålig ursäkt för ett postkontor, ett paket från cd on när jag var på väg till jobbet i eftermiddags. Ringde till och med och förvarnade att jag skulle bli sen eftersom jag ville ha Donald Fagen-boxen och Emma Pollock-plattan med mig hem i natt. Jag fick upp en Donald Fagen-dvd som spelaren i bilen naturligtvis inte fixade. Så jag tog Emma Pollocks solodebut i stället, och det var minst lika bra som The Nightfly. Missar man Emma Pollock, som var med i The Delgados, gör man det på egen risk. Kolla bara på videon här ovan, Adrenaline, en låt på Watch the Fireworks som plattan heter. Jag får återkomma till denna platta Av olika anledningar. :-)
I och med att jag har börjat köra bil till och från jobbet måste jag ha någon form av underhållning på vägen. Ibland skjutsar jag någon av mina arbetskamrater hem och då blir det ju oftast underhållande konversation (och kanske lite musik också). Men oftast är jag utlämnad till det som spelas på radion; jag låter mig utlämnas för att höra vad det är som folk lyssnar på. Efter en kväll i bilen och fortsatt lyssnade hemma, hörde jag endast i gröten ovan visade pärla. Steely Dan: Babylon Sisters. I övrigt var det mest mög som folk önskade och så vidare. Radio: Det verkar vara allt som jag inte önskar mig. Eller finns det någon som vet en kanal man kan lyssna på mer än fem minuter?
Jag sitter och laddar inför den planerade turen till Småland. Det känns som om jag har läget under kontroll och hinner slänga in ett litet blogginlägg i förbifarten. Medan jag packar ner de få saker jag behöver ha med mig lyssnar jag på Steely Dan, boxen jag skulle ta med till en öde ö (det finns väl spelare och el på de där öde öarna man alltid pratar om i de här sammanhangen?): Citizen Steely Dan. Med sommarens konserter i Stockholm och Köpenhamn i färskt minne vill jag höra Peg och drar igång skiva tre i boxen. Helt plötsligt hör jag det, bakom gitarrsolot i slutet av Haitian Divorce: några himmelska ackord på det elektriska pianot som upprepas om och om igen. Tänk att det finns nya saker att upptäcka i musik man har lyssnat på så många gånger redan. Det är musik med klass, det! Och nu måste jag välja ut ett gäng plattor att ha att spela i bilen. Bra bilåkarmusik, som S sade om The Hold Steady.
Jag vill inte ta ifrån er som såg Steely Dan på Skeppsholmen i Stockholm glädjen över att ha varit där. Men jag säger bara: Ni skulle varit med i Falkonerteatern i Köpenhamn i går kväll. I denna konsertsal kom bandet verkligen till sin rätt, till skillnad från i Stockholm där mycket av finesserna spreds för vinden. Och jag tror bandet var mer hemma i en sådan omgivning, för nog kändes det som om Becker & Fagen lyfte sig ytterligare några snäpp den här gången. Och så är det f-n så mycket skönare som publik att kunna sitta ner i en stol med fri sikt över scenen (och ändå ha baren på gångavstånd - det var ju i Danmark) och bara kunna njuta av musiken. I Stockholm fick man dessvärre fajtas med folk som envisades med att fälla upp paraplyer och att ställa sig upp på bänkarna. Steely Dan i Köpenhamn måndag den 23 juli 2007: Det var så nära en fullpoängare man kan komma.
Ja, då var det jag kom hit (Stockholm) för att göra avklarat; i går kväll var PF och jag på Skeppsholmen och kollade Steely Dan tillsammans med närmare 10 000 andra. Det var ömsom vin, ömsom vatten (det mesta kom uppifrån) och jag tycker nog inte de kom riktigt till sin rätt i det här festivalformatet. OK vi kom till Skeppsholmen i sista sekunden, vi hade tagit ett par öl hemma hos PF och avsmakat hans nyinköpta whisky, och där var väldigt mycket folk. Mer folk kanske än vad arrangörerna förväntat sig, för det blir inte kul för alla att tränga ihop sig framför stora scenen på Jazzfestivalen. När man sedan stått i korvkö 20 minuter och trängt sig fram genom folk som verkar vandra planlöst fram och tillbaka och hitta de människor man bestämt träff med, ja då hamnar man vid sidan i folkmassan. Hela blåssektionen plus gitarristen Jon Herington blir för den skull osynliga för oss under hela konserten. Dessutom är det en massa råddande med folk som fäller upp paraplyer för att det regnar lite och som ställer sig upp på sittplatsbänkrna (och skymmer sikten för folk som betalt dyrt för biljetter och kanske åkt långt för att även SE Steely Dan). Dessutom hittar inte PF, som vi skickat i väg för att handla dricka, tillbaka till oss när bandet börjar spela tio minuter före utsatt tid, utan när vi träffar honom efteråt har han satt i sig det som skulle räcka till fyra personer. Men ålrajt, Steely Dan har svårt att misslyckas. Dom är för duktiga och har för bra låtkatalog för att inte fixa det. Men ljudet var lite lågt (ibland lyckades dom inte överrösta den andra sortens festivalplågor, folk som står och babblar högljutt när andra vill lyssna) och jag ger väl konserten en stark trea. De i mitt sällskap som åkt runt 35 mil enbart för att uppleva Fagen och Becker och kompani tyckte det var värt resan. Det tycker jag med, men nu står det annat på programmet. Steely Dan ser jag igen på måndag, i Köpenhamn, på Falkonerteatern. Omgivningar som borde vara som gjorda för bandet.
Jag gillar ju inte att blanda engelska och svenska i mina skriverier, men här måste jag på något vis anknyta till denna låt (som jag använt förr). Jag är på väg till Kungliga Hufvudstaden för en kort visit hos min gode vän PF. Lagom till avfärden har jag lyckats sabba mitt bankkort, så att jag inte kan ta ut några respengar. Så har min jobbmobil pajat, och jag har fått en ny med en manual tjock som en bibel till. Jag lär inte sätta mig in i hur mobilen funkar på resan upp (och tror inte jag kan ladda batteriet). Men Steely Dan väntar på att få spela för oss på Stockholms jazzfestival, och ser jag bara till att ha tågbiljetter och konsertbiljetter med mig, ska det väl ordna sig på något vis. Och så har jag ju inte tid att sitta här och blogga, jag måste ner till stationen. Och förhoppningsvis hinna växla några eurosedlar som ligger här och skräpar, så jag kan få något att äta på vägen. Varför "fukkar jag upp" hela tiden? Nåja, bara jag sitter på tåget ska jag förhoppningsvis kunna slappna av.
Skivomslaget jag frågade om i går eftersom det var så likt en bild jag tagit var natur(!)ligtvis Steely Dans ”Two Against Nature”. Det var en ögonblickets ingivelse denna soliga dag i Björkhagen. Anders heter mannen som väldigt snabbt kunde besvara min fråga, och honom hittar ni på den här länken. Letar ni lite bland de lustiga bokstäverna (i alla fall blir de konstiga på min dator) på hans blogg kan ni hittar länkar till trevlig musik och till några filmsnuttar från Roger Waters konsert i Globen nyligen. Och håll givetvis koll här också! Vem vet, snart kan det bli tävling igen!
Nu är det officiellt, det jag känt på mig ganska länge: Steely Dan kommer till Stockholms Jazzfestival. Programmet är klart, och den 17 juli kommer The Dan att stå på Skeppsholmens scen. Lite komplicerat blir det hela nu, eftersom jag inte har hunnit börja min semester då. Och det har jag inte ens när de kommer till Köpenhamn den 23 samma månad. Men det är i sådana trängda lägen man få anstränga sig. Jag kommer att hitta ett sätt att se dem på ena eller andra stället, eller på båda. Såg nyss Rickie Lee Jones på Jay Leno. Hon kommer till KB i Malmö om en vecka, den 26 april. Att döma av det lilla jag såg på tv:n nyss, kan det vara värt pengarna att gå dit. Det är faktiskt inte utsålt än.
Second life! Bah! Mina absoluta musikfavoriter, Steely Dan, skapade en andra värld för länge sedan. Det är dags för alla er som aldrig varit där att titta in nu. Sedan ska ni ta chansen att se och höra dem i ert första, och (jag hör några sucka nu) enda, liv. De kommer och spelar i Europa i sommar, som jag redan sagt ett par gånger. Börja med att lära känna Doctor Wu, Charlie Freak, Razor Boy med flera, med flera. Ta en tur till Barrytown, testa ett par Bad Sneakers och flyt iväg till The Boston Rag. Ja, nu får ni leta er fram själva. Det finns en hel värld där och den bara väntar på att ni ska stiga in i den. Jag är redan där. See ya!
Som jag skrev för några dagar sedan: Steely Dan, eleganternas eleganter, är på väg till Europa i sommar. Jag spekulerade väl då också i att de skulle kunna komma att spela i Sverige fast någon svensk spelning ännu inte finns med på turnéplanen. Efter att jag skrivit mitt inlägg har det kommit obekräftade uppgifter om att Steely Dan ska spela på Stockholms jazzfestival i juli. Vare sig arrangörerna i Stockholm eller Steely Dan själva har ännu bekräftat ryktena. Men jag känner på mig att det skulle kunna gå vägen. Då får man väl göra en ”dubbel” igen. Senast The Dan var i våra trakter såg jag dem både i Köpenhamn och i Stockholm. Två konserter som båda ligger högt uppe på min alla tiders-topplista för live-upplevelser alla kategorier.
Goda nyheter! Allas våra slick-funk-rock-jazz-favoriter, Steely Dan, låter meddela att deras USA-turné som drar igång i maj kommer att fortsätta till Europa (och Japan). Dock finns ännu inga konserter i Sverige inplanerade. Fast det ser ju ut att finnas lite tid mellan Molde jazzfestival i Norge den 19 juli och (mitt förstaval) Falkonerteatern i Köpenhamn den 23 juli. Det blir förstås fler spelningar i Europa och efterhand lär ännu fler datum läggas till. Så håll ögon och öron öppna. Missa inte tillfället när The Heavy Rollers kommer till stan!
Så var det han sjöng min gamle vän, Tom Waits. Och jag önskar jag vore där i början av maj. För jag fick just brev från mina gamla vänner Steely Dan som berättade att de ska spela där i början av den månaden. Och när man känner sig utsketen och det är svinkallt ute, ja då är Steely Dans inbjudan mycket lockande. Just nu känner jag bara en sur halsbränna som dykt upp efter en stressig arbetskväll. Men på tv börjar en svensk film som tydligen anses lämplig att visa (i Femman dessutom) med start strax efter ett på natten. Blå måndag heter den. En svensk film som börjar på det där tafatta, icke trovärdiga sättet som svenska filmer så ofta gör nuförtiden. Nej när man ser den känns det riktigt lockande att ge sig ut i vinternatten och få lite frisk luft medan man cyklar hem. Halsbränna eller ej.
Har ni ännu inte upptäckt amerikanska bandet Steely Dan har ni en upplevelse framför er. Verksamma från slutet av 1960-talet fortsätter de ännu att ge ut musik och turnera. De båda som är Steely Dan, Walter Becker och Donald Fagen, har genom åren omgett sig med superbakonstellationer av musiker och har också hunnit med att ge ut ett antal mycket lyssningsvärda soloplattor. Deras första, klassiska period finns sammanfattad i boxen Citizen Steely Dan. En bra platta att börja upptäcktsfärden med är The Royal Scam. Men alla Steely Dans plattor är värda att skaffa, de har helt enkelt aldrig släppt ifrån sig en dålig låt. Och om hur många band kan man säga det?
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att höra sin favoritmusik spelas medan man går i livsmedelsbutiken och plockar till sig varor i en korg. I dag fick jag höra följande rader:
Now you swear and kick and beg us That you're not a gamblin' man Then you find you're back in Vegas With a handle in your hand...
Visst är det Steely Dans ”Do it Again” från ”Can’t Buy a Thrill” (det ganska förfärliga omslaget här intill) och samtidigt som jag är förtjust, mest kanske förvånad, över musikvalet kan jag tycka att det är fel att använda Steely Dan som bakgrundsmusik, som något som bara finns för att göra konsumerandet behagligare. Behöver man överhuvudtaget höra musik medan man handlar? Kolla in Steely Dan (som tagit sitt namn från en dildo i William Burroughs ”Naked Lunch”) hemma i lugn och ro i stället. Boxen ”Citizen Steely Dan” är definitivt min öde ö-skiva. Där finns allt från deras första, mest innovativa period. De senare skivorna, fas två i karriären, är bra men känns inte lika fräscha.
Jag vet inte, det är knappt så att man vågar gå ut och rekom-
