Jag tänkte jag skulle ha radion som sällskap medan jag åt lite i kväll och rattade in P1 där jag hamnade mitt i någon dyster radioteaterföreställning.
Bytte till P3, som jag ytterst sällan lyssnar till nuförtiden, och hamnade precis i början av ett program där popkillen Moto Boy (alltså Oskar Humlebo) skulle ha ett eget program och spela sin favoritmusik.
Beträffande hans egen musik är jag inte speciellt inlyssnad på den, men jag har förstått att många musikjournalister, och antagligen många vanliga musiklyssnare med, hyllar honom.
Det lilla jag själv har hört har inte lämnat något bestående intryck, men jag inser att killen i alla fall kan sjunga (även om jag tycker han inte låter speciellt personlig).
Jag vet inte hur vanligt det är att folk som sjunger bra även har det talade ordets gåva, men det hade definitivt inte Moto Boy.
Jag ville ge honom en chans att berätta om och spela sina favoritlåtar, men jag pallade inte med att lyssna på hans snack. Han skulle spela "Väldigt, väldigt underbara låtar som jag lyssnar på i stort sett varje dag".
Och det var "helt fantastiska" låtar och "helt fantastiska" artister i parti och minut.
Det var så oerhört torftiga beskrivningar av favoritmusiken att jag tröttnade redan innan han spelat låtarna. Så efter en stund stängde jag av och åt färdigt under radiotystnad.
Helt klart är, att man inte automatiskt blir en fängslande radiopratare bara för att man kan sjunga pop på en scen, eller står i offentlighetens ljus på något annat sätt.
Det har vi fått bevisat för oss i många Sommarprogram tidigare.
Jah Hollis
Andra bloggar om: Musik, Radio, Tal, Sång, Moto Boy, P1, Radioteater, P3, Sommar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar