Plötsligt bara stod den där, när jag hade ett ärende in i en av våra utrotningshotade skivbutiker i helgen: Bob Dylans nya skiva Together Through Life. Jag slog till direkt, utan att ha hört en låt (jag är ju en rätt välbetald medelålders man som har råd med sådana utsvävningar, till skillnad från alla fattiga fildelare) och efter att jag har lyssnat igenom den några gånger nu känns den som en höjdare. Direkt från start får man klart för sig att Bob Dylan lutar sig mot bluesharmonierna och ett sound som lånar mycket från tex-mexmusiken. Blanda Otis Rush med Calexico (som ju hade mer än ett finger med i soundtracket till I´m Not There) och ni får en aning om hur det låter. Bland musikerna på skivan finns, förutom bland andra basisten Tony Garnier från Dylans band, Mike Campbell från Tom Pettys Heartbreakers och David Hidalgo från Los Lobos (faktiskt kallad Hildago i skivomslaget). Det är tätt, samspelt och det svänger rejält när det ska det och det är helt enkelt väldigt bra musik (skivan är producerad av Jack Frost, Dylans producent-alter ego). Texterna har Dylan till största delen skrivit tillsammans med Grateful Deads textskrivare Robert Hunter och även om de kanske inte orsakar förundran och tillskrynklade pannor finns det onekligen ett och annat att fundera över att hitta i dem. Lyssnar man på de allra tidigaste inspelningarna med Dylan, innan han gjort några skivor, sjunger han en och annan blueslåt och försöker att låta som en ärrad bluesman. Nu behöver han inte anstränga sig för det längre: rösten är skrovlig som ett femmans sandpapper (om någon minns det från träslöjden) och han har den erfarenhet som är bluesmannens adelsmärke. Man skulle kunna säga att han gått hela varvet runt. Men han visar inga tendenser till att stanna av för det. Det visar Together Through Life.
Det har inte blivit så mycket med bloggandet i helgen. Jag hade tänkt skriva något om Calexicos konsert på Vega i Köpenhamn tidigare, men jag har haft lite svårt att formulera något vettigt, och det tog ett tag att komma ner efter den ungefär två timmar långa och upplevelserika musikaliska resan. Jag kan bara kort konstatera att om man tyckte det danska förbandet Our Broken Garden gjorde en habil insats, så förstår man när Calexico öppnar smygande och knock out-artat på en gång att det tar ett tag att spela ihop sig till de här western-rockarnas nivå. Alla jag talade med efter konserten var nöjda med vad de såg (en underbar ljussättning och en krackelerad bakgrundsduk där det hela tiden visades lite smått mystiska filmer) och hörde (oerhört täta och stämningsfulla låtar och musikaliska landskapsbyggen som låter som ingen annan just nu). Jag har försökt hitta några recensioner av konserten, men jag hittar inga i de danska tidningarna och i Sverige var det tydligen bara HD som orkade skicka en recensent (som dessvärre tycks ha en del förutfattade meningar om hur Calexico ska låta). Den "stora" kvällstidningen KvP skriver hellre om en massa skitprogram på tv än om intressant musik nuförtiden och dess Bonnier-ägda morgonsyster, Sydsvenskan, hade tydligen heller ingen att skicka. Dock var Aftonbladet alerta nog att skicka en recensent till Calexicos konsert i Stockholm dagen efter och vad han tyckte kan ni läsa här. I gårkväll blev det en lång (vi backade ju tillbaka en timme från sommartiden mitt i natten) sittning hemma hos nyss hemkomne BT, och vi provade grundligt hans mörkt färgade Macallan 10 Years Cask Strength. Och i morgon ska man tillbaka till verkligheten igen.
Åh, en sådan trist fredag, och då talar jag inte om regnet och kylan. Ibland klarar jag bara inte att konfronteras med människorna och staden runt mig. När jag kommer ut för att ge mig iväg på några ärenden, och trottoaren och vår plantering med buskar utanför huset är fulla av papper och sopor från McDonalds och man med fara för livet får ta sig fram bland fartdårar, blinda cyklister och fotgängare, som tror man kan köra rakt igenom dom, då blir jag bara besviken. Nyheterna utifrån stora världen hjälper heller inte mycket till när det gäller att få upp humöret. Nu står mitt hopp till Calexico. Jag, BV och M ska till Köpenhamn och se detta suveräna band på Vega i kväll (och jag råder alla som har tillfälle att se dem i Stockholm i morgon att ta chansen). Och känner jag mig inte bättre efter att ha hört och sett Calexico, ja då är det något som är helt åt skogen fel.
Ett av mina favoritband, Calexico, meddelar i ett nyhetsbrev att de har en ny platta på gång. Det är naturligtvis en musikalisk händelse av rang. Lagom till Europaturnén som snart inleds, i Utrecht den femte juli, kommer Toolbox som innehåller fjorton instrumentala låtar. Ett smakprov serveras på bandets hemsida och jag tycker det ger mersmak. Men vad som retar mig är, att ingen konsertarrangör i vare sig Sverige eller Danmark har bokat Calexico under den här turnén. Det kommer att kosta på om jag ska ge mig iväg och kolla in dom. Utrecht? Hmmm.. Holland… Det ligger ju faktiskt inom möjligheternas gräns, och jag är ledig just då.
Dags att vakna nu ni som arrangerar konserter och festivaler i landet i sommar. Ett av världens bästa liveband alla kategorier, amerikanska Calexico, har börjat boka in en turné i Europa. Det är väl närmast exakt ett år sedan jag såg bandet på Amager bio i Köpenhamn och fick den absolut sista biljetten till konserten (vilket på ett osedvanligt oturligt sätt drabbade M som skulle ha följt med: stormen efter det har inte riktigt lagt sig än). Sedan är det väl ytterligare minst ett år (kan vara två också) sedan de var på KB i Malmö och bjöd på en konsert av guds nåde. Så inte ska man väl behöva åka till stökiga rockfestivaler i Norge eller Finland nu för att få se dem? Någon i Sverige, eller kanske i Danmark, som nappar? Jag lovar att köpa biljetter, minst två!
Plötsligt bara stod den där, när jag hade ett ärende in i en av våra utrotningshotade skivbutiker i helgen: Bob Dylans nya skiva Together Through Life.
