50 år i dag sedan Stones första spelning

I år är det 50 år sedan rockgruppernas rockgrupp, The Rolling Stones, bildades och i dag, den 12 juli är det exakt 50 år sedan bandet gjorde sin första spelning.

De kallade sig då Rollin’ Stones och vare sig Bill Wyman eller Charlie Watts var ännu med i bandet.

Repertoaren som de som förband på The Marquee i London bjöd på bestod enbart av blues- och rocklåtar av svarta amerikanska musiker, ett stort antal av dem av Jimmy Reed.

Det var exotiskt och fräsch då och många av låtarna bandet spelade skulle sedan bli standards bland de brittiska band som växte fram i Stones spår. Detta i sin tur väckte nytt intresse för en amerikansk musikform som levde ett liv i skuggan av smörig vit schlagermusik.

Berättelsen om The Rolling Stones är väl allmänt känd numera och det tillhör allmänbildningen att någon gång ha sett Stones. Själv har jag, från 1970 och så här långt sett dem ett flertal gånger.

Dock missade jag det ur-Stones vars odiskutable ledare var Brian Jones, denne lille (ungefär samma längd som jag) man som alldeles för tidigt tappade greppet både om musiken och livet.

Här finns i alla fall lite intressant material att kolla in en sådan här märkesdag, eller kanske vilken dag som:

http://www.mojo4music.com/blog/2012/07/brian_jones_the_rolling_stones.html

http://www.rollingstones.com/

http://blogg.sydsvenskan.se/grafikdesken/2012/07/12/50-ar-sedan-idag/

”If you don’t know the blues ... there’s no point in picking up the guitar and playing rock and roll or any other form of popular music.”

Keith Richards.

Jah Hollis (på lånad dator) 

The Belfast blues boy har lämnat scenen

Trista nyheter nådde mig denna afton: En bluesman från Belfast, Gary Moore, dog söndagen den 6 februari, knappt 59 år gammal.
Min första bekantskap med honom var när han som 16-åring började spela med irländska Skid Row (inte att förväxla med det mer kommersiellt framgångsrika bandet med samma namn, som de för övrigt fick köpa loss från Gary Moore). Jag köpte nämligen deras första platta.
I Skid Row fick Gary Moore också bekanta sig med Phil Lynott som sedan fortsatte med att bilda Thin Lizzy. Lynott dog för 25 år sedan, i går dog Gary Moore.
Förra året spelade Gary Moore på Sweden Rock och i sommar kommer en Phil Lynott-lös uppsättning av Thin Lizzy att spela där.
Två musiker, födda på var sin sida av den gräns som delar den Gröna ön.
Båda lär sent glömmas och musiken de skapade kommer att spelas länge än.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Död, Blues, Irland, Belfast, Dublin, Gary Moore, Phil Lynott, Thin Lizzy, Sweden Rock

Kommer jag någonsin att få se Top Topham?

The Yardbirds var ett brittiskt band som stod högt i kurs hos mig och mina kompisar när jag var ung och började greppa det där med musik.
De spelade sin brittiska variant av blues och det som då var rhythm and blues (långt ifrån det man i dag kallar r´n´b) och konkurrerade med band som Rolling Stones.
Yardbirds var en plantskola för en radda sologitarrister som skulle komma att bli arketypiska rockgitarrister och närmast förgudligade av sina miljoner fans och lärjungar.
Först ut var Eric Clapton (som till och med kallades God i en klassisk graffiti i London). När han tyckte Yardbirds började spela för mycket pop hoppade han av och ersattes av Jeff Beck som sedan fick sällskap av Jimmy Page som till slut gjorde om bandet till Led Zeppelin (även om några originalmedlemmar i Yardbirds spelade vidare lite i skymundan under namnet Yardbirds).
Det där vet ju alla som kan sin rockhistoria, men hur många vet att Eric Clapton hade en föregångare i Yardbirds? Anthony "Top" Topham.
Saken är den att jag i och med Stockholmsbesöket i början av veckan kunde pricka av den tredje av de stora Yardbirdsgitarristerna.
I och med att jag såg Jeff Beck och hans band i Solnahallen, har jag nu sett alla tre live i olika konstellationer.
Frågan är nu om jag någonsin kommer att få se Top Topham i aktion?
Och konserten i Solnahallen då?
Jo, det var fyra mästerliga musiker (en av dom givetvis 66-årige Jeff Beck själv) och otrendig musik i en blandning man i teorin inte trodde skulle fungera.
Men inte desto mindre en rätt fantastisk upplevelse.

Jah Hollis

PS: Jag vet att mina båda bilder från konserten inte är några mästerverk. Men det var inte någon fotovänlig miljö och några av de inhyrda vakterna/värdarna i Solnahallen gjorde diverse otidsenliga försök att stoppa folk från att fota och filma det som hände på scenen. Filminspelningen nederst måste ändå vara gjord några platser från där vi satt. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Rhythm and blues, Yardbirds, Eric Clapton, Jimmy Page, Jeff Beck, Stockholm, Solnahallen, Rhonda Smith, Gud

Canned Heat: Bluesens och boogiens krigare

Jag tror aldrig att det amerikanska bandet Canned Heat någonsin spelat musik man kan kalla modern.
När de hade några hitlåtar världen över på 1960- och 1970-talet var det omarbetningar av gamla blueslåtar eller en nyare rocklåt uppbyggd som en bluestolva.
När de spelade på Woodstockfestivalen 1969 var det ingen nyskapande eller psykedelisk musik de bjöd jättepubliken på (även om de anammat en hel del av de rådande freds- och kärleksbudskapen) utan tuff, jordnära blues och boogie; boogie som kom att bli bandets musikaliska adelsmärke.
När de i onsdags landade på KB i Malmö, 41 år efter Woodstock, håller de fast vid denna, nu kanske ännu omodernare, musikaliska blandning. Bandet har genomgått fler medlemsbyten än ett hockeylag gör byten under en match men nu är tre av dem som stod på scenen i Woodstock med, som några bluesens och boogiens stolta krigare.
Det är hyfsat med folk på KB, mest män som är (som jag och mitt sällskap) komna en bit upp i åren.
Efter en kanske lite försiktig start tar det sig och det svänger stundtals rätt bra; jag (som såg Canned Heat ett par gånger i början av 70-talet) känner mig över förväntan nöjd. Det blev mer än bara nostalgi av det hela, mycket mer.
Och när bandet efter extranumret radar upp sig och tackar publiken slutar de med ett unisont: And don´t forget to boogie!
Ett levnadsråd så gott som något.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Woodstock, 1969, Canned Heat, Blues, Boogie, KB, Kulturbolaget, Malmö, Rock

Än lever några av de gamla bluesgudarna

Jag tog en tur ut till Malmöfestivalen i går kväll, söndag alltså.
Samtidigt som Lars Winnerbäck var det stora dragplåstret uppe på stora scenen på Stortorget valde jag bluestältet vid Altonaparken.
Där spelade en av de ännu aktiva gamla bluesgudarna, Eddie Kirkland, som fyllde 87 år den 16 augusti.
Kirkland har ett cv som få, bland annat gitarrist hos Little Richard (ett jobb även Jimi Hendrix haft) och ledare för Otis Reddings turnéband.
Inte fel att det påstå att det var en levande legend som mötte en jublande publik när han, kompad av suveräna finska bluesbandet Wentus Blues Band (en ny bekantskap för mig), gav järnet, elektriskt och volymstarkt, i bluestältet och till och med fick arrangörerna att ge tillåtelse till ett inofficiellt extranummer när tiden gått ut.
En av de där överraskningarna Malmöfestivalen alltid kan bjuda på om man lusläser programmet och inte bara går på det alla andra ska se.
Inget fel på Winnerbäck, han var säkert bra, men honom lär vi få många chanser att se igen, medan Eddie Kirkland vid sin ålder (som han själv sade) får vara glad för varje gång han får en ny chans att möta publiken.
En annan som jag fått för mig skulle sjunga på sista versen är min gamle favorit Johnny Winter, som det ryktats om att han skulle vara svårt sjuk (bland annat på grund av sin albinism, snacka om vit bluesman).
Men nu låter KB i Malmö meddela att 66-årige "Johnny Guitar" (rena ungdomen jämfört med Eddie Kirkland) återvänder och spelar i november.
Det är väl bara att fixa en biljett.

PS. Bilderna från Eddie Kirkland-konserten är lite suddiga och korniga (det går att klicka upp dom i storlek), men tagna på fri hand utan blixt (som vanligt) med Iphone och Canon Ixus. DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Malmöfestivalen, Lars Winnerbäck, Eddie Kirkland, Blues, Musik, Publik, KB, Kulturbolaget, Johnny Winter, Albino

Svårt när någon börjar gråta över ölen

Jag var på quiz på stampuben i går och det gick väl sådär. Vi gjorde våra missar, alltförmånga för att ens vara i närheten av vinnarna som hade fyra eller fem (jag har förträngt resultatet) poäng mer än vi hade.
Men den riktigt stora dramatiken kom inte förrän senare under kvällen då alla fått i sig några öl till. Jag hamnade en stund ensam vid ett bord med en bekant som tävlar för ett annat lag.
Rätt som det var började han gråta så tårarna rann ner i ölen och jag fattade då något som bara antytts för mig tidigare: hans förhållande med sambo och barn var på väg att gå i putten och hela hans värld var i gungning.
Jag försökte trösta lite tafatt, men oj vilken ovan och svår situation det var. Tur i allt eländet var att det kom fler personer till vårt bord och efter en stund verkade sorgen lätta lite.
Kärleken, eller bristen på den, eller förlusten av den måste vara källan till några av både de allra bästa och de allra värsta stunderna i livet. Och ibland verkar det vara en tunn linje som skiljer de båda tillstånden åt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Quiz, Pickwick pub, Malmö, Frågetävling, Kärlek, Sorg, Gråt, Öl, Rolling Stones, Mick Taylor

Varför är det neråt när det skulle vara upp?

Malmö i dag strax före middagstid: 15-20 grader varmt och soligt som en riktig sommardag.
Folk sitter på utserveringarna och fikar och käkar glass.
Själv tar jag ut pengar och handlar det nödvändigaste
Sedan cyklar jag hem igen och käkar och går inte ut mer denna sköna majdag.
Jag stannar hemma och gör i stort sett ingenting. Varför känner man sig ibland så nere när allt talar för att man skulle känna sig som Peps i Oh boy!?
Varför känner man sig i stället som Lightnin´Hopkins i Going down slow?
Jag har tänkt en hel del på det i dag och jag kanske återkommer till ämnet.
Förresten, vilken svenne tror ni skulle våga säga detta offentligt?
Och vad hade man satt för stämpel på denna svenne?
Ganska intressant: beror det man kan tillåta sig att säga på vem man är?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Maj, April, Vår, Sommar, Väder, Malmö, Sol, Peps, Humör, Blues, Rosengård

Bob Dylans nya skiva är en höjdare

Plötsligt bara stod den där, när jag hade ett ärende in i en av våra utrotningshotade skivbutiker i helgen: Bob Dylans nya skiva Together Through Life.
Jag slog till direkt, utan att ha hört en låt (jag är ju en rätt välbetald medelålders man som har råd med sådana utsvävningar, till skillnad från alla fattiga fildelare) och efter att jag har lyssnat igenom den några gånger nu känns den som en höjdare.
Direkt från start får man klart för sig att Bob Dylan lutar sig mot bluesharmonierna och ett sound som lånar mycket från tex-mexmusiken.
Blanda Otis Rush med Calexico (som ju hade mer än ett finger med i soundtracket till I´m Not There) och ni får en aning om hur det låter.
Bland musikerna på skivan finns, förutom bland andra basisten Tony Garnier från Dylans band, Mike Campbell från Tom Pettys Heartbreakers och David Hidalgo från Los Lobos (faktiskt kallad Hildago i skivomslaget).
Det är tätt, samspelt och det svänger rejält när det ska det och det är helt enkelt väldigt bra musik (skivan är producerad av Jack Frost, Dylans producent-alter ego). Texterna har Dylan till största delen skrivit tillsammans med Grateful Deads textskrivare Robert Hunter och även om de kanske inte orsakar förundran och tillskrynklade pannor finns det onekligen ett och annat att fundera över att hitta i dem.
Lyssnar man på de allra tidigaste inspelningarna med Dylan, innan han gjort några skivor, sjunger han en och annan blueslåt och försöker att låta som en ärrad bluesman.
Nu behöver han inte anstränga sig för det längre: rösten är skrovlig som ett femmans sandpapper (om någon minns det från träslöjden) och han har den erfarenhet som är bluesmannens adelsmärke.
Man skulle kunna säga att han gått hela varvet runt.
Men han visar inga tendenser till att stanna av för det.
Det visar Together Through Life.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, CD, Skivaffärer, Bob Dylan, Together Through Life, Robert Hunter, Calexico, Otis Rush, Blues, Tex Mex

Jag finns där ute någonstans i mängden

Efter en arbetsveckas exil i Wallanders stad är jag tillbaka hemma i Malmö. Det nöter på livsandarna att leva detta schizofrena liv, men i dag har jag hittat en bil jag vill ha, en bil som jag hoppas kunna pendla i.
Rent moraliskt är det väl trist att behöva övergå från kollektivåkarnas skara till bensinbilspendlarnas skara, men jag känner att jag inte längre har något val.
Och nu ska jag dessutom hitta en snygg övergång till valet av video härovan. Rory Gallagher, live på Isle of Wight 1970.
Ja, det är helt enkelt så att jag finns därute någonstans i publiken som kollar in Rory. Jag var där och såg honom spela Gambling Blues 1970.
Inte vet jag hur mina tankar kom in på det när jag satte mig och tog en öl efter en veckas jobb och bortavaro från livet i Malmö. Jo, jag kom nog in via detta.
Skit samma, Rory Gallagher (frid över hans minne) är och förblir en gammal musikalisk hjälte. Jag tyckte väl bara jag skulle ge fler en chans att upptäcka honom.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, exil, fritid, musik, blues, pendling, kollektivtrafik

Det var en bra Winter i år...

Man vet inte riktigt vad man kan vänta när Johnny Winter dyker upp på turné i Europa nuförtiden. Det var det väl länge sedan man kunde, om man inte tänker på att det kommer att bli en stor dos blues, för det är rätt säkert.
Albinon Winter måste nu på många vis räknas som en av de stora blueslegendarerna vid sidan av Muddy Waters, Howlin´Wolf och grabbarna. Skillnaden är att han lever, trots att han väl tagit ut svängarna ordentligt här i livet.
Vid förra Malmöbesöket för några år sedan var han i risig form, sjuk och rätt stabbig i sitt sätt att spela.
Roligt då att kunna konstatera att det var en Johnny Winter i bra mycket bättre form, i alla fall musikaliskt, som kom till KB i Malmö den sista dagen i september 2007 (och kul att det kom en bra mycket större publik och såg honom än vad jag vågat tro det skulle).
Han har blivit 63 nu (vilket det nog under perioder av hans liv varit rätt höga odds på att han överhuvudtaget skulle bli) och skador han fått i livet, självförvållade eller olyckor och sjukdom han råkat ut för, han gjort att han är rätt stel i kroppen.
Han har en ledsagare på och av scenen och han sitter ner hela spelningen igenom.
Men det här gången svänger det bättre och han har klart bättre koll på fingrarna, även om rösten inte alltid är lika lejonrytande som under glansdagarna.
Men han lever sig in i musiken, sitt outgrundliga sfinxuttryck i ansiktet till trots och han gjuter liv i låtar som han måste ha spelat hundratals gånger nu.
Black Jack, som han lånat av Ray Charles, låter verkligen som om Johnny Winter just varit på kasinot i Malmö och spelat bort en förmögenhet.
När sedan min gamle gitarrhjälte i extranumren plockade fram sin gamla Gibson Firebird och sliden, ja då gick det definitivt att jämföra med fornstora dar.
Förbandet, Paul Lamb & The King Snakes, är värda ett hedersomnämnande. Förband är ofta någon man tvingas lida sig igenom, men det här brittiska bandet av stadgade bluesmän var en njutning att se och höra.

Jah Hollis

PS. Trevligt att se att i alla fall en Stockholmstidning noterat att Johnny Winter även spelade i Stockholm, och att man gav ett vad jag tror rättvist omdöme (i alla fall av KB-spelningen att döma). DS.

Barndomens förste musikhjälte är borta

Povel Ramel. Det namnet lärde jag mig tidigt känna igen, och det lärde jag mig redan som barn att associera med kul musik. Farsans kusin var stor Povel-fan och hade massor av skivor med honom och med gänget av artister han omgav sig med.
När man samlades till något släktkalas var det givet att man skulle lyssna på skivorna med Povel Ramel och jag måste redan då ha fått någon känsla för vad som är bra musik, och framför allt hur kul musik kan vara.
Det var speciellt en låt, Min fars fabrik, som jag kunde höra hur många gånger som helst på raken. Redan innan jag hade börjat skolan fick jag också följa med på en Knäppupprevy, när Povel Ramel och Brita Borg och Martin Ljung (min specielle favorit då) och alla de andra kom till stan som något slags minstrel show och spelade sin föreställning i ett stort tält.
Sedan dess har Povel Ramel och hans musik alltid funnits där och jag har till och med vid ett tillfälle fått byta några ord med mannen som nu spelar Johanssons boogie-woogie vals och Gräsänkling blues (han fick mig ta mig tusan att upptäcka bluesen innan jag lärt mig att läsa) någon annanstans än här bland oss på jorden.
Ett stort tack ska du ha för allt, Povel!

Jah Hollis

Charlie Parr: Fräsch amerikansk rootsmusik

Kollegan CJ hade gjort en musikalisk upptäckt när han nyligen var på studieresa i USA. Upptäckten heter Charlie Parr och spelar blues med inslag av country och lite ragtime i sann amerikansk rootsanda.
Det låter gammaldags, men med ett modernt sound och där Charlie Parr faktiskt själv står som kompositör till de flesta av låtarna. CJ hade sett Charlie Parr live och sedan satsat sina pengar på två av hans album, Rooster och King Earl (vilka han vänligt nog bränt åt mig).
Det handlar här om akustisk musik med Charlie Parr på sång, gitarr och ibland banjo. Både på skivorna, och då och då live, får han förstärkning av flera musiker, bland annat ett band som heter Trampled by Turtles.
Det finns all anledning att hålla ögonen och öronen öppna för den här killens skull. Tydligen har han en viss kultstatus i England där han spelar då och då.
Någon vaken arrangör kanske borde se till att han hittar till Sverige också.
Det finns mer att berätta om Charlie Parr, en del intressant kuriosa, men jag sparar det till ett separat inlägg.
Man vill ju inte trötta ut sina läsare.

Jah Hollis

Hatten av för Peps Persson, 60 år

Tiden går, men Peps består. Ja Peps har ju nästan alltid funnits och spelat sin blues och reggae och varit så där pålitlig och ärlig och aldrig sålt sig. Och nu fyller mannen 60 år, det är bara att lyfta på hatten och hoppas att han, även om han fått besvär med halsen på senare år, ska fortsätta att spela för oss länge än.
Samtidigt som Peps gått från underground till folkkär (enda gången jag tittat på Allsång på Skansen var när Peps och Robert Gustafsson var med) har han hållt distansen till musikindustrin och framför allt värnat sitt privatliv. Dock har han aldrig gjort någon hemlighet av att han gärna tar sig ett bloss av produkter från växten cannabis sativa. Och samtidigt som han vunnit folks kärlek som den livsbejakande musiker och människa han är, har kollegor och andra ”som vet bättre” då och då hoppat på Peps för detta.
Rent löjligt blev det när kvällspressen försökte göra en stor sak av något sådant i samband med just Allsång på Skansen.
För övrigt kan jag inte undanhålla er omslaget till Peps & Blues Qualitys Sweet Mary Jane från 1969. Sture Johannesson designade omslaget och bland grönsakerna i Uppsala syns bland andra Lasse Wellander som kom att spela med Abba och som prisats av Kungliga svenska musikakademien.
Peps har också fått pris som jag tror han uppskattat. Mest av allt tror jag dock han uppskattar den trogna publik som älskar honom oförbehållsamt.
Grattis Per-Åke!

Jah Hollis