Hur blev galet och sjukt något positivt?

Två omtalade vinnare fick uttala sig i media den gångna helgen: Sångerskan Loreen som vann Schlager-EM i ett demokratiskt tvivelaktigt land någonstans i Långtbortistan. 

Och så Calle Wihlborg, störste delägare till travhästen Commander Crowe som vann Elitloppet på Solvalla.

Wihlborg kommenterar framgången med att det är ”helt sjukt” och Loreen tycker att det var ”helt sjukt” alternativt ”galet” att vinna.

För mig låter det här, om något, sjukt och galet. Alltså att kommentera stora framgångar och glädje med något negativt som just ”sjukt” och ”galet”.

Hade jag varit Calle hade jag nog sagt att det var fantastiskt eller kanske helt suveränt att vinna.

I Loreens kläder (gud förbjude!) hade jag nog tyckt att det var underbart eller gudomligt att vinna.

Jag vet att språket förändras med tiden och att ”det är så här man säger” nu.

Troligen säger det något om tiden vi lever i, jag vet bara inte riktigt vad.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Språk, Galet, Sjukt, Framgång, ESC, Schlager-EM, Trav, Elitloppet, Loreen, Commander Crowe

Kungen av fotboll är hemma i Malmö

Om ett par timmar spelar Malmös fotbollsstoltheter Malmö FF en vänskaps-/träningsmatch här i Malmö mot italienska superlaget Milan.
Matchen som sådan är totalt betydelselös om det inte vore för en sak: i Milan spelar Zlatan Ibrahimovic, tidigare i Malmö FF och tveklöst Malmös kung av fotboll nu.
Matchen lär bli en stor hyllning till Zlatan som åter är i hemstaden och spelar på den nya fotbollsarenan. Själv har jag ingen biljett till den utsålda matchen, men jag vet många som ska dit och se det hela på plats.
Det kan bli en sådan föreställning som det kommer att byggas legender kring, en ”jag var där-upplevelse” som det kommer att refereras till kring bardiskar och andra ställen där fotbollsintresserade möts. Att då Milan inte ställer upp med bästa laget, kanske betyder mindre i sammanhanget.
Zlatan gjorde en kort men intensiv och framgångsrik karriär i MFF och jag har själv sett honom på Malmös gamla stadion för ett tiotal år sedan, först som inhoppare i allsvenska matcher och sedan under året i Superettan 2000.
Kan man bli profet i sin egen hemstad?
Ja, i Malmö, som oftast anses ha en rätt kall inställning till folk med framgångar, har Zlatan blivit det.
Vill ni ha bevis så kolla matchen, SVT visar den både i burken och på nätet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Malmö FF, MFF, Zlatan, Zlatan Ibrahimovic, Malmö, Milan, Karriär, Framgång, SVT

Sådan fader, sådan (musikalisk) son

Det är inte speciellt ovanligt att musikalitet och en karriär inom (populär)musikbranschen går i arv från far eller mor till son eller dotter (eller faktiskt från båda till båda).
Det finns en bra binge bevis på att framgångsrika musiker kan föda nya framgångsrika musiker (precis som det finns musiker vars barns musikaliska karriärer störtdykt, anlagen till trots).
Problemet för barn till riktiga musikaliska superkändisar är väl ofta att de få finna sig i att jämföras med sina framgångsrika föräldrar och att jämförelserna inte sällan utfaller till föräldrarnas fördel.
Släktskapet blir en tung skugga.
Jag har själv tidigare skrivit om Jakob Dylan, den store Bobs son, och om hur han kämpat för att skaffa sig en egen musikalisk karriär. Han tycks för övrigt lyckas allt bättre med det och gav nyligen ut ännu en soloskiva som möttes av fina recensioner.
Här ovan ser och hör ni ett annat musikkändisbarn som hållt på med musik länge, men nu vid 37 års ålder gett ut sin första soloskiva.
Kanske inte så svårt att gissa vem han är, även om han förekommer rätt sparsamt på bild i videon ovan.
Namnet säger väl ändå det mesta.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Arv, Barn, Föräldrar, Musikkarriär, Bob Dylan, Jakob Dylan, Framgång, Harper Simon

Tröttsamma framgångssagor i Sommar

Sommar i P1 tuffar vidare regelbundet, som ett tåg, varje dag med samma avgångstid. Och jag lyssnar när jag kan och även om jag inte sitter klistrad vid radion i en och en halv timme, så brukar radion stå på så jag kan höra om det sägs något som låter intressant.
Jag vet inte hur man väljer ut värdarna för Sommar, men det verkar som om det står högt i kurs att kunna berätta en framgångssaga.
För av de program jag har hört i år har det varit mycket av den varan. Folk av olika kategorier som berättar hur de nått succé och blivit framgångsrika på något i livet.
Kanske är det meningen att det ska vara en positiv grundton i Sommar, men de här framgångssagorna börjar stå mig upp i halsen nu.
Och det är rätt trist att höra samma grundupplägg gång på gång (som en medelmåttig gymnasieuppsats).
I dag kunde vi höra kläddesignern Johan Lindeberg (jag ska erkänna, att modeointresserad som jag blivit med åren kände jag inte till honom alls) orera om vilka fantastiska insatser han gjort för mänskligheten och vilken föregångsman han varit på modets område.
Och om vilka otroligt (det är ordet på modet nu) fantastiska människor och kändisar han har jobbat med och hur otroligt cool han är. Naturligtvis lever han också tillsammans med en helt otroligt fantastisk kvinna och har en dotter som är världens åttonde underverk. (El gäspo grande!)
Allt berättat utan ett spår av humor eller självdistans. "Osvenskt", tycker säkert de som gillade programmet.
Tyck gärna det, men jag har svårt att se denna överdrivna självhävdelse som något positivt.
Gå in på Sommars webb och bilda er en egen uppfattning om ni inte hörde programmet. Där finns de hittills sända programmen kvar att lyssna på.

Jah Hollis

PS. Musiken han spelade var till stora delar helt OK. DS.

Andra bloggar om: Musik, Radio, Sommar, P1, Sommarvärdar, Mode, Johan Lindeberg, Humor, Självdistans