Jag och min gode vän BV hade biljetter till The Blind Boys of Alabamas konsert på Palladium här i Malmö i lördags (där Andi Almqvist var uppvärmare). Med tanke på att plåtarna kostade 400 spänn styck (och att det handlar om en legendarisk grupp med djupa rötter i gospelmusiken) hade jag bestämt mig för att ta mig dit. Detta trots att förkylningen, eller vad det nu är, jag dragit på minst en vecka nu, var på väg mot någon slags kulmen. Så jag upplevde denna utsålda konsert med bandet som bildades 1939 (och har, tro det eller ej, en medlem kvar ur den första uppsättningen) och som väl på senare år mest blivit kända för en av versionerna av Tom Waits Way Down in the Hole, som varit signaturlåt till tv-serien The Wire. Och jodå, jag upplevde den och resten av konserten genom feberdimman och kände mig stundtals lika trött som en och annan av medlemmarna i BBoA verkade vara denna afton. Men för att vara en grupp med en medelålder högre än Rolling Stones, och med tanke på att de samma dag kommit inflygande från Aten, höll de högt tempo och fick hela publiken (till och med mig) på fötter. Så visst, bra musik kan det vara värt att få kämpa lite för för att få uppleva.
Nej, det blev av olika anledningar inget quiz för min del i onsdags kväll. I stället hamnade jag i tv-soffan hemma hos BT, fick en gigantisk gingrogg serverad (som bot mot förkylningen som blivit värre efter ett kort besök på quizpuben Pickwick), och fick se Zlatan göra två mål när Barcelona mötte Arsenal i Champions League. Sedan hade jag en minst sagt svettig natt när förkylningen skulle ur kroppen. Första april var jag snabbt iväg och provianterade och höll mig sedan inomhus för att slippa bli utsatt för nedriga aprilskämt. Helt kan man naturligtvis inte undvika dom, varenda tidning (och andra media med för den delen) ska ju ha aprilskämt nuförtiden. Fast jag vet ärligt talat inte om Sydsvenskans variant var så där speciellt kul. Nåväl, smaken är som baken och vill ni kolla in aprilskämt från hela landet, gå in här. Videon här ovan är ett nästan 40 år gammalt aprilskämt från SVT. Fast man kanske skulle kunna tro att det är minst dubbelt så gammalt.
I dag är det min lediga onsdag, och då ska det normalt sett vara läge för quiz på Pickwick i afton. Men på jobbet i måndags började jag känna att det var något som inte stämde; jag blev snuvig och smårisig. Dagen efter var det dock inte värre än att det bar iväg till jobbet igen och det verkade som om det väntade förkylningsutbrottet hade kommit av sig. Men allt eftersom dagen och kvällen gick blev det bara värre och värre och förkylningen var ett faktum. Just nu befinner jag mig i det där limboläget där jag inte vet om jag kommer att palla med att dra iväg på quizet, eller om jag måste se mig slagen av snorandet. Jag vill ju inte gärna missa tillfället att träffa mina goda vänner, sänka några pints och kanske kamma hem en nödvändig, för att kanske fixa en finalplats tidigare i år, vinst. Suck!
Nu känns det som om den saffrans semesterförkylningen är på väg att ge med sig. Man ska visserligen inte ropa hej och så vidare, men det verkar som om det är läge att gå på quiz i kväll, även om det finns risk att eländet kommer tillbaka. Annars är det inte mycket med semesterkänslan nu. Fyra veckor som jag hade kvar (och där en och en halv snart är avverkade) känns som om de inte räcker till på långa vägar. Vad jag skulle ha behövt är en time out på ett halvår. Men jag får väl se fram emot december då den brittiska popens enfant terrible, Pete Doherty, ska gästa Malmö och KB med sitt band. Jag kan inte låta bli att känna sympati för denne stundtals ooganiserade men mycket talangfulle musiker och låtskrivare. Dessvärre har hans privatliv ofta överskuggat hans musikaliska insatser. Men han lär ha skärpt till sig och gjorde av allt att döma en bra spelning på Peace & Lovefestivalen nu i sommar. Jag kan se honom lite som en underskattad arvtagare till Ray Davies och hans Kinks. Det kan bli något det när decembermörkret närmar sig bottenläget. Biljetterna är redan fixade.
Jag hade, på grund av min trista semesterförkylning, inte möjlighet att hänga med kamrat BV ut på lokal i kväll och kolla MFF:s bortamöte mot Halmstad i Allsvenskan. Hade jag varit kurant hade jag väl kunnat tänka mig att haka på, men med en viss skepsis efter att ha sett samma två lag spela oavgjort och mållöst på Malmö nya stadion för en tid sedan. Det blev till att kolla lite håglöst på text-tv i stället, och efter 0-0 i halvtidspausen kändes det som om det skulle kunna bli en repris av Malmömatchen. Men så var det som om den berömda ketchupeffekten slog till på slutet och MFF spöade Halmstad med hela 3-0. Jag vågar ju inte ta ut något i förskott, men ska man kunna hoppas att den lite trista trenden ska vända för MFF nu? Kanske är det dags att göra rycket mot toppen? För de som söker sig till Söderstadion när det är hemmamatch där ser det väl inte lika kul ut. Efter måndagskvällens "bottenmöte" (som DN så lyriskt beskriver det) är det frågan om ens besvärjelser hjälper.
Det började den gångna helgen med rossel i luftrören, hosta och ont i halsen. Jag insåg att jag, mitt under pågående semester var på väg att bli sjuk. Och vad tänker man då på i dessa tider? Jo, tänk om det är svininfluensan som har slagit till? Fast hur skiljer man egentligen denna omtalade influensa (som experterna kallar den nya influensan) från en vanlig omgång förkylning med de symptom jag nämnde ovan? Ska man tro killen som berättar i ett filminslag här, så behöver det inte vara någon skillnad alls. Nu har min semestersjuka i alla fall gått över i rinnande näsa-stadiet, Jag ska inte trötta er med detaljer, men jag kan säga att det går åt ganska mycket hushålls- och dasspapper för att ta hand om det kroppen så flitigt producerar. Fast just nu retar det mig mest att det ska slå till när jag är ledig Det enklaste vore om det hela kunde ge med sig så snabbt som möjligt. Helst till i morgon.
Jah Hollis
PS. Uppdatering: Jag nös just för den miljonte gången i dag. Också en effekt av detta jag dragit på mig. DS.
Min lediga lördag efter en intensiv arbetvecka gick i putten.En förkylning som legat och lurat i form av halsont bröt ut lagom till vilolördagen som gått i snorighetens, huvudvärkens och hostandets tecken. Jag drabbas ytterlig sällan av sådant nuförtiden, men förmodligen går det inte i längden att undkomma när så många andra är sjuka och är det på jobbet också. Och jag befinner mig själv i det där förbannade limbotillståndet nu: tillräckligt sjuk för att inte kunna göra något vettigt av ledigheten, men förmodligen tillräckligt OK för att jobba i morgon. Håglösheten i dag gjorde att jag inte kunde bege mig till BT som åter är hemma och hade med sig ett par lockande whiskysorter han ville bjuda på. Å andra sidan gjorde det att jag befann mig hemma när en gammal vän oväntat ringde efter att inte ha hört av sig på många herrans år. Det blev ett intressant samtal på cirka en timme och ömsesidiga löften om förnyade kontakter.
Jag såg för övrigt i Aftonbladet att historien upprepar sig: att polisen gör stora insatser för att komma åt kissandet på skumma platser. På 70-talet gjorde jag en insats som vittne till förmån för en vän som stod inför rätta anklagad för i stort exakt samma sak som mannen i Aftonbladets artikel. Där fick jag en negativ bild av polisen och rättsväsendet cementerad: polisen som var åklagarens vittne blåljög inför sittande rätt och hotade mig dessutom i enrum innan jag skulle vittna. Och vem tror ni att rätten trodde på? En långhårig yngling eller en uniformerad polisman, kortklippt och rejäl? Jag tror inte jag behöver ge er svaret.
Jag läste också i Aftonbladet att programledaren för Melodifestivalens evighetstävling, Petra Mede, fått ett skämt om kungen bortcensurerat från lördagens omgång. Har man inte något filter som också kunde filtrera bort hennes hysteriska skrikande? I radio låter det rent för djävligt.
Jag har varit sjuk i helgen som gått. Inte så där jättesjuk, men ett tag kändes det som om det var någon rejäl halsåkomma på gång. Sedan började jag fundera på om det kanske skulle vara läge att förvarna om att jag kanske inte kommer till jobbet på mångdagen (i dag alltså). Under de snart fem år som jag varit på mitt nuvarande jobb, har jag inte varit sjukskriven en enda dag. Det är inget jag skryter med. Jag bara konstaterar det, och ska väl tillägga att jag vid några tidigare tillfällen varit i samma situation som i går (och som jag är i dag också), det har varit tillfällen då det var tveksamt att jobba med tanke på mitt tillstånd. I natt har jag haft feberdrömmar, märkliga sådana som inte vill släppa greppet, och svettats som en maratonlöpare i glödande sol. I dag känner jag mig bättre, men inte helt OK, och frågan är om jag inte borde stanna hemma i alla fall. Men nu börjar det bli sent och eftersom det innebär att det kan bli svårt att ringa in en vikarie vet jag att andra på jobbet skulle drabbas om jag inte kommer. Men hur stor är då risken att någon drabbas av att också bli sjuk om jag går till jobbet och nyser och snorar? Att förlora en dags lön fixar jag väl, det är snarare en samvetsfråga.
Nu är det tydligen meningen att folk med ryggskott, nyopererade, psykiskt knäckta och utbrända ska skickas till jobbet och arbeta för att det utgått ett dekret att de inte är sjuka. Det låter som ett rätt fantastiskt sätt att bota människor, lite healing i den högre skolan. Men vadå?! Det är väl inte så konstigt. Jag menar, redan i dag går ju folk och jobbar när de är sjuka för att de inte har råd med karensdag och förlorad inkomst och för att de inte vill lämpa över mer jobb på sina arbetskamrater. Tänk efter hur många på ditt eget jobb som dyker upp i förkylningstider och hostar och snorar och nyser och smittar sina kollegor. Ännu värre skulle det väl bli om regeringen gör allvar av sina planer på att införa ännu en karensdag. Då lär många arbetsplatser bli rena smitthärdarna i exempelvis influensatider. Den nya regeringen vi fick i höstas och deras politik tycks till stor del gå ut på att lösa problemen genom att förneka att de finns. Det om något är sjukt.
