Hösten ter sig lite ljusare med Tom Waits nya

Sommaren 2011 sjunger på sista versen och hösten står för dörren.
Jag har snart läst färdigt Barney Hoskyns 600-sidiga biografi om Tom Waits, Low side of the road: A life of Tom Waits, och fått smak på mer av Waits musik (som jag gillat i många år) genom att följa tidslinjen i boken via Spotify.
Så bra då att Tom Waits, lagom till höstmörkret sätter in på allvar, har en helt ny studioplatta redo för oss som inte kan få nog (och för er andra med).
Bad as me heter den nya plattan och den ska komma ut den 25 oktober, i två versioner (där har Waits för en gångs skull anammat en trend).
Redan nu ligger titelspåret ute som en singel på Spotify och det låter väldigt lovande.
I övrigt är Tom Waits, misstänksam (med rätta) som han är mot läckor över internet, ganska hemlighetsfull om vad vi har att vänta oss.
Och dessvärre lär jag inte ha möjlighet att få plats i den gamla bilen i videon ovan (och nog är det väl minst en av familjen Waits-Brennans söner som sitter där bredvid farsan i framsätet).
Jag får ge mig till tåls.
Alltid något som får den kommande hösten att te sig ljusare (och det kan jag verkligen behöva som läget är för mig nu).

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Höst, Oktober, Spotify, Bad As Me, Tom Waits, Internet

Ibland ska man väl ha lite tur också

Två tuffa dagar på jobbet är avklarade, två dagar med helt nya datasystem och rutiner som helst ska fungera friktionsfritt.
Så blev det väl nästan, med en rätt stadig uppbackning av experter och problemlösare, men det tar på krafterna och anstränger hjärnan å det grövsta.
Det man tidigare gjort med ryggmärgsreflexer duger inte längre, utan det är nya kommandon och kortvarianter av dessa man ska lära och nöta in.
I dag, onsdag, vaknade jag efter att ha sovit hyggligt och med en stark hemlängtan. Så stark att jag tog ett tidigare, men långsammare (ett pågatåg i stället för ett Öresundståg) tåg hem till Malmö.
Det visade sig vara ett lyckodrag, eftersom en ledning på Malmö C rasade ner och stoppade tågtrafiken mellan Lund och Malmö alldeles efter att mitt tåg kommit fram.
Ett tågstopp var ju det jag minst behövde efter de här två dagarna.
Men ibland ska man väl ha lite tur också.
Och nu börjar det dra ihop sig till onsdagens quiz.
Undrar om det ska bli någon fråga på vilka som installerades i Rock’n’roll Hall of Fame i går, för i så fall kan jag svaret.
En av dom är min favorit Tom Waits som i videon ovan (där bara Waits nuna visas) sjunger Walk Away tillsammans med en av rockens verkliga slitvargar: Southside Johnny.
De kompas av trombonisten La Bambas storband. Och för att sluta cirkeln har jag faktiskt skakat hand med La Bamba när Southside Johnny och hans band spelade på gamla KB i Malmö en gång i forntiden.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Arbete, Datorer, Datorprogram, Kristianstad, Malmö, Tåg, Pågataåg, Öresundståg, Försening, Quiz, Tom Waits, Southside Johnny

Dags att önska er alla ett Gott nytt år!

Ja, nu är jag så gott som klar att ge mig ut på nyårskalas.
Tänkte bara jag skulle hälsa och önska alla som brukar titta in här på bloggen, och andra också för den delen, ett Gott nytt år.
Om några timmar går vi över till 2011 och jag tänker inte avlägga nyårslöften eller komma med några högtidliga förklaringar om livets mening och eviga kretslopp.
Jag kommer bara med en stilla förhoppning om att vi människor ska tänka efter lite nu och fundera över om det inte är läge att vi börjar ta hand om varandra lite bättre.
Jag vet att sådana förhoppningar kommit på skam förut, men nu vid nyår kan vi ju ha en anledning att ta nya tag.
Vi ses här igen 2011.
Tom Waits får sjunga min nyårsserenad.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Nyår, Nyårsfirande, Malmö, 2010, 2011, Musik, Nyårslöften, Tom Waits, Människor

Två veckor till vintersolståndet

Ja, vi är en bit inne i december nu.
Det är kallt och det ligger snö kvar, även om mycket av det som föll så rikligt över Malmö till stora delar har smält bort.
Det är som om vintern inte riktigt vet hur den ska bete sig, nu när det har blivit vinter även i almanackan.
Nyhetsflödet domineras stort av en enda sak: Wikileaks och dess grundare Julian Assange och hans göranden och låtanden.
Somliga verkar tycka att detta är något världsavgörande viktigt, en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Lite märkligt kan jag ändå tycka att det är (även om omständigheterna är speciella) att en man som är eftersökt för våldtäkt tycks vara så populär.
Misstänkta våldtäktsmän brukar ju annars ha ganska lätt för att få opinionen mot sig.
Jag vet inte, jag har lite svårt att sätta mig in i saken i sin hela omfattning och är kanske heller inte, när allt kommer till kritan, så engagerad av den.
Jag är mer inne i en ny Tom Waits-period efter att ha läst mig en lång bit in i Barney Hoskyns härliga Waitsbiografi Lowside Of The Road.
Och så är det i dag två veckor till vintersolståndet, och så är det åter dags för quiz i kväll.
Och på söndag är det dags för årets quizfinal.
Det är mycke’ nu.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Vinter, Snö, Vintersolstånd, December, Malmö, Wikileaks, Internet, Julian Assange, Våldtäkt, Tom Waits, Quiz, Quizfinal

Finfina fynd i stationens pocketbutik

Som jag i förbigående nämnde i en bloggpost nyligen gjorde jag ett spontant besök i Pocket Shops nya lokaler i Malmö Central för inte så länge sedan.
Eftersom jag helgen före varit med om en animerad diskussion med en person som med hull och hår svalt Truth-rörelsens konspirationsteorier kring attacken mot World Trade Center 2001, sökte jag en bok som tar upp ämnet.
Boken i fråga är journalisten David Aaronovichs Voodoo Histories som tar sig an ett antal av vår tids stora konspirationsteorier.
Jag hade precis läst en recension, en mycket positiv sådan, i brittiska tidningen The Word, men trodde faktiskt inte jag skulle hitta den så enkelt och snabbt. Men si, där på den engelska hyllan stod den, alldeles nyinkommen.
Och ett par hyllrader längre ner stod Barney Hoskyns Tom Waits-biografi Lowside of the Road. Det var bara att slå till på den med.
Konspirationsboken har jag än så länge bara skummat runt i, men den verkar lovande. Waits-biografin har jag kommit en bra bit in i (den är på dryga 500 sidor) och den är en njutning att läsa.
Den har också fått mig att återupptäcka några av Tom Waits tidigaste skivor.
Bara det!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bok, Böcker, Pocket, Pocket Shop, Malmö, Malmö Central, Fynd, David Aaronovich, World Trade Center, Konspirationsteorier, 9/11, Musik, Tom Waits

Tom Waits gästredaktör för Mojo nummer 200

Jag blev lite förvånad när posten damp ner genom brevlådan framåt sextiden på sena eftermiddagen i dag.
Det var då post från posten Posten och inte från konkurrerande posten Bring (tidigare Citymail).
Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om posten ska komma så sent i fortsättningen.
Nåja, med i det som damp ner var senaste numret av Mojo, det brittiska musikmagasinet som nu kommit upp till utgåva nummer 200.
Det firar man bland annat med att låta Tom Waits vara gästredaktör för nummer 200, och med stiligt guldtryck på omslaget.
För alla som gillar Waits är tidningen ett givet köp, han inte bara medverkar med text och foto, nummer 200 handlar också rätt mycket om Tom Waits och hans musik.
På redaktör Waits initiativ innehåller Mojo 200 även en lång intervju med Harry Belafonte som ska ha varit en stor influens på Tom Waits sätt att skapa musik (redan Dylan hyllade ju Belafonte i sin Chronicles).
Det var ju också på en Harry Belafonteskiva som Bob Dylan (på munspel) för första gången gjorde en inspelning för den kommersiella skivmarknaden (hur det gick till berättar Belafonte i Mojo).
Belafonte har en lång och intressant historia som skådespelare (gick i samma teaterklass som Marlon Brando) och sångare och är långt ifrån den där glade calypso-Nissen som många kanske tagit honom för.
Kolla själva i Mojo 200!
Tidningen innehåller dessutom en läsvärd genomgång av vad som hänt inom musiken under tiden de 200 numren har kommit ut.
Och mycket annat.
Som Mojo brukar göra.

Jah hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Post, Posten, Mojo, Jubileum, Tom Waits, Bob Dylan, Harry Belafonte

Förklara hur gud kan tillåta detta

Så var det så illa som de flesta av oss nog hade börjat inse.
Den lilla flickan Engla, som man letat efter i en vecka, är död, mördad av en vuxen man som nog är en av landets mest hatade nu. Och personligen kan jag inte fatta vad det är som får en människa att göra något sådant, mot ett barn eller mot vem som helst.
Nu ställer naturligtvis kyrkan i Stjärnsund, där Engla kom ifrån, upp och hjälper och ger stöd åt människorna som känner sorg och förtvivlan över det fruktansvärda som hänt.
Och det är kanske i sådana lägen som kyrkan verkligen kan visa sin styrka.
Samtidigt måste det vara svårt, svårare än vanligt, att tro att det finns någon gud som vakar över de små när något sådant här kan få hända.
Jag tror själv inte på gud (men respekterar att andra gör det) och jag begriper inte hur vi människor kan bli sådana, att vi begår sådana handlingar som den som nu erkänt mordet på Engla, och ytterligare ett mord, har begått.
Men jag skulle vilja höra någon, som tror att det finns en allsmäktig gud som vakar över oss människor, förklara hur denne gud kan tillåta att sådant här får hända.
Om och om och om igen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: mord, barnamord, mördare, engla, stjärnsund, kyrkan, tro, gud, tom waits

En stad utan ett enda internetcafé...

"There´s nothing sadder,
than a town with no cheer..."

Så skaldade Tom Waits en gång i tiden. Närmare bestämt den tiden då han fortfarande mer än gärna tog sig ett glas och skrev en och annan text som behandlade det ämnet.
Någon brist på "cheer" var det väl knappast i den lilla stad där jag befunnit mig några dagar och nätter nu, alltså den småländska småstad där jag växt upp.
Tvärtom fanns det gott om krogar och andra ställen där man kunde få sig en hygglig öl eller annat drickbart. Problemet var att det råder ålderssegregation, och inga människor av min generation (eller nästan ens i närheten) går till de här ställena, i alla fall inte på kvällarna.
Det är en av småstadens förbannelser.
Det finns välsignelser också, men dom får jag nog återkomma till.
På minussidan var också att man på turistbyrån kunde meddela att det inte finns något internetcafé i hela stan. Biblioteket har datorer man kan använda, men då krävs ett lånekort och att det är öppet, vilket det inte var när jag var där.
Och hemma hos de få gamla vänner man har kvar ville man ju inte spilla tiden på att sitta och blogga vid deras datorer.
Så, ni som eventuellt undrat: jag har befunnit mig i datorvärldens motsvarighet till A town with no cheer.
Så för att citera en annan av populärmusikens stora poeter:
I´m Back Motherfucker!
Inte alldeles enkelt att veta vem det är kanske.

Jah Hollis

Rickie Lee Jones har lyckats förnya sig

Jo då, det blev Rickie Lee Jones på KB i kväll. Och det var värt de 375 kronorna det kostade, även om jag tyckte det var lite snålt att inte bjuda på ett enda litet extranummer.
Jag kan inte påstå att jag är någon större kännare av RLJ och hennes musik. Jag minns ju att hon hade en superhit med Chuck E’s In Love och att hon hängde med Tom Waits. Men att hon på senare år gått in i en andra fas i karriären som är mer experimentell.
Jag vet inte om det var många som minns henne från fas ett som var på KB i kväll, man kan misstänka det. I så fall blev de nog besvikna (fast det är ju inte säkert), eftersom det är fas två och framförallt den senaste skivan som gäller nu.
Men rösten finns kvar, den som inspirerat så många rock- och poptjejer. Och med tanke på livet med Tom Waits, ser Rickie Lee Jones oförskämt välbehållen ut med ett fantastiskt leende.
Musiken då: Jo allt från stilla viskande (RLJ ensam med gitarren) till improviserat rockvrål med hela bandet på overdrive. Jag vet inte om det var någon mer än jag som kände igen tongångarna från Amon Düül II:s Yeti.
Inte, nähä?! Men så bra var det!
Håkan Engström skriver nog en fyllig recension i Sydsvenskan. Han var där och antecknade flitigt. Jag tror han gillade vad han hörde.

Jah Hollis

En schysst bild på en schysst stad

Det är tajm att gå och lägga sig och sova nu. I alla fall om jag ska vara i form för att se Rickie Lee Jones på KB i morgon kväll (det finns biljetter kvar) och befria min vän Bengan från en av hans förköpsbiljetter.
Ja, ja, det är inte bara därför. Jag vill gärna se Tom Waits ex i aktion, även om jag hört lite lama saker från hennes förra besök här i stan.
Dock är huvudsyftet med denna godnattblogg att presentera min nya skrivbordsbild. Ett foto jag tog från The London Eye.
Rätt inbjudande, inte sant? I fjärran syns The Battersea Power Station, känd från Pink Floyds omslag till Animals.

Jah Hollis

Tom Waits tycks ha hittat formen igen

Har just börjat lyssna mig igenom Tom Waits senaste platta Orphans som innehåller över 50 låtar, gamla och nya i en salig blandning, utlagada över tre skivor.
Jag fick den tidigare i veckan och det är knappt jag vågat närma mig den efter alla hyllningar till den jag har hört.
Waits är ju en gammal favorit, och man vill ju inte riskera att bli besviken på en kär gammal bekant. Det är längre mellan plattorna nu, och senast jag hörde något riktigt helgjutet var när Mule Variations kom, medan Real Gone kanske var en sådan där liten besvikelse.
Den har i alla fall inte gått varm här hemma.
Men när jag nu kommit in på platta två på Orphans: Bawlers, känns det väldigt lovande.
Och precis som någon recensent kostaterat: det är närmast omöjligt att säga vilka låtar som är nya och vilka som plockats fram ur gömmorna. Samma höga kvalitet rätt igenom‚ inga låtar verkar vara utfyllnad.
Det tycks, glädjande nog, som gamle Tom har hittat formen igen.

Jah Hollis

I wish I was in New Orleans

Så var det han sjöng min gamle vän, Tom Waits. Och jag önskar jag vore där i början av maj. För jag fick just brev från mina gamla vänner Steely Dan som berättade att de ska spela där i början av den månaden.
Och när man känner sig utsketen och det är svinkallt ute, ja då är Steely Dans inbjudan mycket lockande.
Just nu känner jag bara en sur halsbränna som dykt upp efter en stressig arbetskväll. Men på tv börjar en svensk film som tydligen anses lämplig att visa (i Femman dessutom) med start strax efter ett på natten. Blå måndag heter den.
En svensk film som börjar på det där tafatta, icke trovärdiga sättet som svenska filmer så ofta gör nuförtiden. Nej när man ser den känns det riktigt lockande att ge sig ut i vinternatten och få lite frisk luft medan man cyklar hem. Halsbränna eller ej.

Jah Hollis