Snart är det midnatt natten mellan torsdag och fredag och i Malmö regnar det, något som det känns väldigt länge sedan det gjorde nu. Nu finns det också ett nytt fredagstema från Carina/Sinneskatten och den här gången är det Kraft. Min bild är ett par-tre veckor gammal och kanske är anknytningen till kraft lite krystad. Men så här är det: Detta är buss nummer 4 som tar mig mig från Gustav Adolfs torg hem till Kirseberg de kvällar jag har varit och quizat. Det är en kraft att lita på den där bussen som tar mig hem mitt i natten, den ser dessutom på min (medvetet) suddiga bild ut lite som en tjur med horn. Ny kraft har det dessutom blivit i mitt quizlag som i går, onsdag, vann för andra veckan i rad. Inte illa. Fler bilder på temat Kraft hittar ni här. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fredag, Kraft, Malmö, Gustav Adolfs Torg, Buss, Kirseberg, Quiz, Pub Quiz, Vinnare
Malmö har ett rykte om sig att vara en riktig gangsterstad, ett Sveriges Chicago där man lever farligt om man ger sig ut, speciellt efter mörkrets inbrott. Skytten som valde sina offer bland invandrare, och diverse skärmytslingar mellan olika grupperingar i och kring stadsdelen (OBS! inte förorten, det är ingen förort) Rosengårdhar väl bara stärkt föreställningen om att det är farligt att bo i Sveriges tredje stad. På vår enda kvarvarande morgontidning av verklig betydelse, Sydsvenskan, har man till och med arrangerat någon slags debattafton om Malmö och den så kallade "Chicago-stämpeln". Vällovligt kanske, men jag (Malmöbo i över 20 år) har själv lite svårt att engagera mig i debatten. Jag försöker leva mitt liv i Malmö och ta del av allt vad stan har att erbjuda. Så när jag nu visar några kvälls/nattbilder som jag tog på tisdagen på en kort vandring från en busshållplats till Filmstaden (där jag tillsammans med en god vän såg utmärkta Winter’s Bone) är det inga gangsteruppgörelser eller upplopp ni får se. Trots att jag dessutom gick ett stycke genom en mörk park blev jag vare sig överfallen eller rånad eller utsatt för något annat elände. Folk runtomkring mig betedde sig som folk gör mest och jag fick inte någon känsla av att någon skyndade på hem för att slippa vara ute efter mörkrets inbrott. Nej, jag bor hellre i Malmö, med dess eventuella faror, än i någon håla där allt stänger efter nio och där man förväntas hålla sig hemma framför tv:n om man är äldre än 25 år. Heja Malmö!
PS. Den enda Chicagoanknytningen man kan krysta fram ur bilderna är väl att när man har bröllopsmässa i stan, så har man den på Slag(k)thuset. DS.
Veckans fönstertema på Susannes fotoblogg, Nattligt, passade mig som handsken eftersom jag jobbade fredag kväll och kunde ta några bilder när jag slutade klockan 01.00 natten mot denna lördag. Denna lite lugubra innergård återfinns i Kristianstad och nog känns det väl nattligt så det förslår. Flera bidrag till det nattliga fönstertemat finns här.
The Joshua Light Show och Liquid Len and The Lensmen i all ära men det är alltid naturen själv som kan bjuda på de mest fantastiska ljusshowerna. En stadigt återkommande sådan är meteorregnet Perseiderna som har sin höjdpunkt just nu, under några nätter i augusti. Tyvärr var det molnigt och regnigt (och åska som ju i sig kan bjuda fantastiska ljusshower) över södra Skåne i går, så meteorregnet syntes inte på himlen. Men för den som befinner sig där det är molnfritt blir det en ny chans framåt midnatt, och det är ett skådespel man inte ska missa. Det lovar jag efter att ha sett såväl Perseiderna som Leoniderna fara fram över himlen ett antal gånger. Här finns en blogg som ger all information ni behöver ha om detta himlafenomen.
PS. Jag behöver väl knappast tillägga att det är guldläge för den som tror att man får önska sig något om man ser ett stjärnfall. DS.
Det har just gått över från måndag till tisdag och det är rätt kvalmigt i Malmö som om det är åska på gång. Under natten mellan lördag och söndag den gångna helgen, då vi satt uppe några stycken och filosoferade till långt inpå morgonkvisten, var Facebook ett av ämnena som diskuterades. Alla då närvarande, utom jag, är med på Facebook (en del sedan länge, någon sedan bara några månader), men exakt varför har jag inte blivit riktigt klok på. Jag kan inte riktigt inse finessen. Men de är ju knappast ensamma; en halv miljard människor lär ska vara med på Facebook nu (fast hur många, precis som i bloggvärlden, som verkligen är aktiva är väl osäkert). Själv fick jag en inbjudan, jag lades till som vän, till Facebook redan för tre år sedan (2007) av en vän (även i verkliga livet), men tackade av någon anledning nej. Jag hade ju redan då bloggat ett tag och tänkte väl att det skulle räcka för att hålla mig sysselsatt inom de sociala mediernas värld. Men jag ska erkänna att jag är lite vacklande nu, mest för att jag har fått för mig att jag kanske missar något, även om jag tror att det är höga berg och djupa dalar på Facebook, precis som det är vin och vatten bland det stora utbudet av bloggar. Sedan ska ju tiden räcka till också, och det känns just nu som det största problemet. Det vore intressant att höra andras erfarenheter av fenomenet Facebook.
Det är natt mot fredagen den 12 juni 2009. I morgon är det en vecka till midsommarafton, denna betydelsefulla dag i vårt avlånga land. När jag åkte hem från jobbet för en stund sedan vräkte regnet ner, i stort sett hela vägen från Ystad till Malmö. Det var som en blöt gardin framför vindrutan och vägen höll på att svämma över. Och tydligen är detta bara början på det oväder som ska plåga oss sol- och sommartörstande stackare ett dygn eller så framåt. Finns det några högre makter (fast jag tror ju inte det) så är dom elaka.
Jag har klarat den första veckan med mina nya arbetstider och känner mig något matt efter att ha avverkat ungefär två veckors jobbtid på sex dagar. Jag fick skjuts hem av kollegan C och när hon släppt av mig tog jag en kort promenad den sista biten hem. På trottoaren till en gata alldeles intill där jag bor gjorde jag detta mystiska fynd, som syns på bilden ovan. Såvida det inte är kraschlandad flygfisk, har någon dumpat firrarna där för att de ska locka till sig råttor och fiskmåsar. Trevligt. Inte. Kanske är det någon som har ett djupare budskap till någon. På radion hör jag sedan lite nyheter om Nordkoreas senaste raketuppskjutning. Trots allvaret i det hela är det svårt att låta bli att småle lite när Carl Bildt säger att "Norrrdkorrrea" är ute för att "prrrrovocerrra". Som man röstar får man utrikesminister, tänk på det nästa gång. Och här hemma går den politiska såpoperan vidare.
Jag drömde intensivt och livligt. Så vaknade jag och öppnade ögonen och såg att klockan var närmare tolv, mitt på dagen. Och jag kunde inte minnas ett endaste dugg av vad jag alldeles nyss var så påtagligt uppe i. Märkligt att den krassa verkligheten bara kunde skjuta undan den upplevelserika drömmen så där. Och jag försökte, och ville, minnas vad jag drömt om, men det var helt omöjligt att komma på det. Jag har i alla fall inga problem med det man kallar snoozandet och som tydligen, enligt ännu en av dessa experter, inte ska vara bra för sömnen. I dag vaknade jag före klockan nio, men kände att jag inte var utsövd. Så med lite tålamod somnade jag om, och sov som sagt till klockan var nästan tolv. Så nu får jag lägga på ett kol för att hinna till jobbet. Inte!
Hemma, hemma igen, i mitt lilla hem. Jag har fått i mig två flaskor Hardcore cider (en smakfull höjdare faktiskt) och jag har bejakat min röklust med ett par rullade cigg innehållande den väldoftande rulltobaken Petteröe´s Nr 3. Och jag har lyssnat på Vaken på radion och en (o)salig blandning av musik och snacksaliga nattvakna människor och ett par rätt tramsiga radiopratare. Och jag har förstått, av det senaste nyhetsflödet, att det är rätt många överraskningar som fortfarande kan kasta sig över oss här i livet. Som den här indianstammen i Sydamerika som med pilbågar försökte skjuta ner en helikopter som fotograferade deras hem. På något vis känns det som om det är nästan för bra för att vara sant. Dom är röda och svarta och bruna och ska inte ha någon som helst aning om vad det är för några som spårat upp dom. Snart har dom väl civilisationens välsignelser i form av paparazzi och annat mög hängande i byn. Annars är det väl så att man nästan avundas livet dom hittills har fått leva. Här är en annan som har levt i skymundan, men även i det fallet undrar man om det verkligen är sant. Sedan har vi de här små rackabajsarna som vi överraskats av, men väl kan klara oss utan. Själv är jag trött nu, men det är definitivt ingen överraskning. Inte för mig i alla fall. Och i morgon ska det bli varmt som sören.
Jag noterar att årets bokrea drog igång för drygt ett par timmar sedan, vid midnatt natten mot tisdagen. Och jag bara gratulerar dom som hängde på låsen och som kanske gjorde fina fynd redan i natt. Jag har själv vid tillfällen varit med bland dom som väntat i den första skaran, och jag har gjort fynd. Bland annat skaffade jag Michael Jacksons fina whiskyguide, Stora boken om whisky (som faktiskt var slut på direkten, men som jag ändå fick senare till första nattens fina extrapris). En annan författare som jag fann på bokrea var William Gibson, vars Neuromancer jag fick till en billig penning och som ledde mig in i ett spännande litterärt universum. Det var på den tiden då bokrean kändes som en fest och jag till och med studerade katalogerna ingående i förväg. Nu vågar jag knappt ge mig in i en bokhandel när det är rea. Frestelsen att köpa skulle förmodligen bli för stor, och jag har redan böcker hemma så jag skulle kunna öppna bokhandel. Dessvärre (?) har frestelsen att köpa böcker verkligen blivit stor och jag äger många böcker jag knappt har öppnat. Jag gillar verkligen att läsa, men på senare år är det som om det blivit allt svårare för mig att ta mig tid att koncentrera mig på en bok. Så jag får väl ta långa omvägar runt bokaffärerna nu när rean är i full gång.
Ibland när jag är på väg hem från jobbet stannar jag till vid en nattöppen mack just i utkanten av Malmö och tankar, för att slippa göra det på väg till jobbet dagen efter. Sedan tar jag vägen hem, mitt i natten genom kvarter där det finns gott om gräsmattor och ut på en vägsträcka som leder till mina hemtrakter och där det är gräsmattor på båda sidor av vägen och gräs på mittrefugen. Och överallt på dessa gräsmattor sitter det kaniner, kaniner och åter kaniner. Mängder av dessa djur som rycker till och börjar springa åt alla håll i strålkastarljuset när bilen kommer nära. Det är mer tur än skicklighet att jag inte kört över någon, ännu. Det kryllar av kaniner även på gården där jag bor (till och med i dagsljus som på bilden, där bara några av alla som är där syns). På nätterna kan det sitta stora gäng av kaniner och tugga på gräs och buskar, och de tycks inte bli färre. Tvärtom. De förökar sig som, tja, kaniner. Och de verkar mer och mer orädda när det kommer en människa gående. Det är något obehagligt med djur, av vilket slag det månde vara, som får föröka sig på ett onaturligt vis. De här kaninerna har inga andra fiender inne i stan än bilar som då klipper en och annan av dem. Ibland sommartid blir det invasion av nyckelpigor, spindlar, larver och getingar. Det är rysansvärt det också, men oftast rätt kortvarigt. Visst, vi människor är kanske inte bättre om man jämför. Jag tycker dock det är en klar skillnad mellan oss och de här djuren. Det kan inte vara hälsosamt med så förbannat mycket kaniner inne i en stad som Malmö. Det är inget romantiskt Watership Down, det är Rabbit Hell.
Tillbaka på jobbet och tillbaka till att kolla något obegripligt CSI-avsnitt medan jag avslutar dagens värv. Samtidigt rekar jag lite för att skriva ett blogginlägg innan jag drar mig tillbaka. Men det verkar problematiskt. Försökte kolla på bloggportalen.se hur snacket (eller skrivandet) går just nu, men det är helt omöjligt att komma in på den sajten. Tidigare försökte jag posta en kommentar på en blogg, men fick bara något mycket märkligt felmeddelande som tack för det. Så det verkar som om det bästa vore att dra till övernattningsrummet jag inte varit i på veckor nu, och som jag förhoppningsvis snart kan lämna. För gott. Jag får ta det där om mina tankar kring att bli bestulen vid ett annat tillfälle.
Ugh, jag skickade just i väg ett blogginlägg med ett fruktansvärt rubrikfel till bloggportalen.se. Var lite för snabb med pingavtryckaren där (originalinlägget är rättat). Men jag skyller på att jag varit på jobbet i snart elva timmar och att jag känner att det är dags att dra sig tillbaka. Det har varit rätt varmt och kvalmigt under dagen, och det underlättar väl inte för tankeverksamheten att fungera gnisselfritt. I går natt passerade ett grymt åskväder över södra Sverige och jag vaknade av en jätteskräll. Sedan gick det inte att sova på minst en timme. Undrar om det ska bli samma sak i natt?
Så var det han sjöng min gamle vän, Tom Waits. Och jag önskar jag vore där i början av maj. För jag fick just brev från mina gamla vänner Steely Dan som berättade att de ska spela där i början av den månaden. Och när man känner sig utsketen och det är svinkallt ute, ja då är Steely Dans inbjudan mycket lockande. Just nu känner jag bara en sur halsbränna som dykt upp efter en stressig arbetskväll. Men på tv börjar en svensk film som tydligen anses lämplig att visa (i Femman dessutom) med start strax efter ett på natten. Blå måndag heter den. En svensk film som börjar på det där tafatta, icke trovärdiga sättet som svenska filmer så ofta gör nuförtiden. Nej när man ser den känns det riktigt lockande att ge sig ut i vinternatten och få lite frisk luft medan man cyklar hem. Halsbränna eller ej.
Nu, 04.19, inser jag det med full kraft; jag har gått och blivit bloggoman. Jag har förvisso alltid varit en nattmänniska, men nu börjar det handla om något annat. Ni minns kanske debatten om videovåldet, och om tv-spelen och om chattandet. Nu är den nya samhällsfaran här och den drabbar nu inte bara barnen. Vi är flera vuxna som fastnat i detta bloggträsk. Efter en kväll i goda vänners sällskap far jag hem och förvandlas till bloggaren Jah Hollis, plockar fram sprit, droger och cigariller och försöker hitta på något att blogga om. Efter att jag kollat Bloggtoppen, intressant.se, nyligen.se och knuff alltså. Jag trodde ta mig tusan aldrig det skulle hända, men jag åkte dit. Och som jag nu, det kan jag väl avslöja, är journalist till skrået (kanske inte alla journalister är som jag, förstås) tycker jag att, hur uselt innehållsmässigt än det jag skrivit är, så ska i alla fall fakta vara så pålitliga som det bara går. Det kräver ju en del letande på nätet och en del slående i rocklexikon och andra uppslagsverk. Tiden rinner iväg och så blir det ljust ute (jag vågar inte tänka på den kommande sommaren) och man måste sova. Det goda denna natt var att jag lyssnade igenom East–West med The Butterfield Blues Band. De skrev historia sommaren 1965 genom att vara det första bandet som kompade Bob Dylan. Efter det var inget sig likt i den värld jag lever i. Jag får sova ett tag nu efter denna sista bloggkick.
