Rubriker i tidningar är ofta en källa till munterhet, eller för den delen till att man blir lite småförbannad.
Den här ovan fanns i alla fall den gångna helgen att hitta på webben hos en av våra största morgontidningar, vi ska inte vara så elaka att vi avslöjar vilken.
Det är inte utan att man frågar sig när man läser den vad de annars skulle ha väntat sig.
Fä? Eller att det inte skulle komma någon alls?
En ny vecka är igång och snart är det, som Peps sjöng, dags att dra på sig jobbaresviden (jag börjar ju sent på eftermiddagarna).
Börsen har inlett dagen med ett av sina större glädjeskutt. Så som denna omhuldade institution har betett sig de senaste veckorna skulle man, om den varit en människa, frågat sig om den är manodepressiv eller schizofren.
Något sjukt är det helt klart med hela det finansiella system vi gjort oss så beroende av.
En annan fråga att suga på så här i veckans inledning är varför en rättegång blir intressantare så fort det är en "artist" inblandad. Det är i alla fall så kändiskåta Aftonbladet bedömer det efterom man skickar dit en reporter som får sitta och rapportera minut för minut från en sådan tillställning.
Journalistik från journalistikens avskrädeshög, onekligen.
Jah Hollis
Andra bloggar om: måndag, arbete, fritid, tidningar, rubriker, aftonbladet, finanser, börsen, börsrally, journalistik, artister, kändisar
Enligt en nöjesnotis i Sydsvenskan ska det komma "fem nya akter" till Malmöfestivalen.
Akter?
Jag trodde att man på tidningar var mån om att skriva begripligt och gärna så mycket som möjligt på svenska när man riktar sig till svenska läsare.
Jag skulle tippa att det bland ett genomsnitt av Sydsvenskans läsare är väldigt många som inte begriper att "akter" är ett modeuttryck, hämtat från engelskan givetvis, som inte alls betyder var de tror.
Varför inte skriva artister, band, grupper, orkestrar eller något annant mer begripligt?
Sluta med det där akter-tramset!
Jah Hollis
Andra bloggar om: språk, svenska, engelska, svengelska, tidningar, sydsvenskan, artister, malmöfestivalen, band, grupper, orkestrar
Ett av mina favoritmusikmagasin, The Word, har i sitt senaste nummer listor över de minst lyckade och de mest succéartade comebackerna (heter det så?). Det handlar om artister, tidningar, tv-program och annat som har väckts till liv efter att ha legat i träda en längre tid.
Och det är ju inte bara i England och USA vi ser den här trenden med artister och annnat som försöker hitta en väg tillbaka till publiken de en gång hade.
Och det är inte bara i England och USA man kan göra uppdelningen mellan comebacker vi klarar oss utan och dem vi gärna omfamnar.
För egen del hade jag nog klarat mig utan denna.
Men i gayvärlden är de väl inte direkt kända för sin goda musiksmak, eller?
Jah Hollis
DN rapporterar i dag från utdelningen av Polarpriset som denna gång gick till jazzlegendaren Sonny Rollins och minimalisten Steve Reich. Prisutdelningen verkar ju vara rena kändisgalan där medelmåttiga svenska musiker som Per Gessle och Carola bjuds in för att, ja vadå?
Kanske för att de ska få sola sig lite i glansen från riktiga musiker.
Per Gessle erkänner i alla fall att han inte vet ett dugg om pristagarna, men tycker att det är "coolt" att de inte väljer så uppenbara pristagare. Carola har tydligen lyssnat in sig lite på Sonny Rollins och tycker att "jazz är underbart" och tillägger att hon börjat "digga" det mer och mer.
Å hej å hå!
Till skaran av okunniga, eller bara slöa kanske, ansluter sig DN i sin rapportering från prisutdelningen. När Sonny Rollins nämner en radda jazzmusiker som han anser ska ha del i priset, nämner han först Thelonious Monk som DN:s reporter kallar Telonius Monk.
Som att kalla, för att ta ett par tidigare Polarpristagare, Bob Dylan för Bobb Dillan eller Joni Mitchell för Jonni Mittschell.
Jah Hollis
Rubriker i tidningar är ofta en källa till munterhet, eller för den delen till att man blir lite småförbannad.
