Huga vilket långt och omständligt inlägg jag nyss gjorde på min blogg, om kvittofelande och liknande som drabbat mig den senaste tiden (se nedan om ni orkar). Nu ska jag bli mer kortfattad, och nu handlar det om märkligheter i det svenska språket, om ofoget att blanda svenska och engelska till någon svårdefinierad hybrid. Denna bil gick jag förbi i dag och jag begriper inte hur man kan få för sig att kalla en bilskola (i Lund är det uppenbarligen) för We care trafikskola (Vi bryr oss trafikskola). När jag tog körkort hette skolan jag körde hos Arnes trafikskola. Hade det funnits en We care trafikskola hade jag blivit mycket misstänksam.
Jag är dum nog att tillåta reklamutdelare och Posten slänga ner reklam i min brevlåda, det kan jag erkänna med en gång. Men jag känner mig inte lika dum för det, som jag tycker att vissa, som ligger bakom reklamen jag får, verkar vara. Ja, ni kan ju själva se broschyren jag fick från klädkedjan Kapp-Ahl häromdagen. På omslaget önskar man mig God jul, fast man väljer att göra det på engelska. Det är så dumt att jag har svårt att finna ord för det. På insidorna står det längst ner på varje sida, en liten gullegullig text på engelska. All information om kläderna man gör reklam för är däremot på svenska. Vad hade det varit för fel med att ha texten "Vi önskar er en God jul" (eller någon variant på den) på första sidan istället för det här engelska fjanteriet? Finns det något dumhetpris att dela ut borde det gå till den reklambyrå och de på Kapp-Ahl som står bakom denna reklam. Fast de lär få hård konkurrens i detta land där folk inte längre vågar förlita sig på kraften i sitt eget språk.
Kolla på bilden av reklambladet här. Det kommer inte från något engelskspråkigt land. Nej jag har fått det ifrån smörgåsförsäljarkedjan Subway vars reklammakare uppenbarligen tror att vi pratar engelska i vardags- lag här i Sverige. Varför skulle man annars uppmana mig att "Start your morning fresh!"? Den här osäkerheten för det egna språket, alltså svenska som faktiskt är det officiella språket i Sverige även om många inte verkar tro det, är i bland löjeväckande. Tror reklammakarna att det låter tuffare eller mer imponerande om man uttrycker sig på ett annat språk? Själv känner jag bara att jag vill ta avstånd från företagen som inte är hemma i sitt eget språk utan i stället förlitar sig på hemsnickrad engelska. Ett av de mer tramsiga exemplen såg jag i en tidningsannons i dag. En sydskånsk bank presenterade "Din Private Banking-rådgivare", alltså en privatekonomirådgivare som man tycker vi ska kalla Private Banking-rådgivare. Den banken kommer aldrig i närheten av mina pengar om jag får bestämma.
Enligt en nöjesnotis i Sydsvenskan ska det komma "fem nya akter" till Malmöfestivalen. Akter? Jag trodde att man på tidningar var mån om att skriva begripligt och gärna så mycket som möjligt på svenska när man riktar sig till svenska läsare. Jag skulle tippa att det bland ett genomsnitt av Sydsvenskans läsare är väldigt många som inte begriper att "akter" är ett modeuttryck, hämtat från engelskan givetvis, som inte alls betyder var de tror. Varför inte skriva artister, band, grupper, orkestrar eller något annant mer begripligt? Sluta med det där akter-tramset!
En gång i tiden var fula ord något som var lite snuskigt, något man inte gärna använde officiellt och så gott som aldrig i dagstidningarna. Nu är det väl få som reagerar över det som en gång ansågs "fult" och för övrigt har väl "shit" och "fuck" tagit över som de vanligaste "svenska" ederna. Själv anser jag att det är en helt annan kategori av ord som gjort sig förtjänt av att kallas "fula" och det är konstiga engelska uttryck för saker och företeelser som man mycket lätt kan hitta svenska ord för. Senast i dag såg jag en rubrik i en gratistidning, som stoppas ner i brevlådorna här i östra Malmö antingen man vill det eller inte. Det stod: "Speeddating med arbetsgivare" Förutom att det nog är rätt få av den blaskans läsare som vet vad speeddating är, så förekom ordet inte alls i texten som rubriken stod över. Kanske hade fler fattat om man skrivit "snabbträff" i stället. Lite lustigt är också att vi här i särskrivningarnas förlovade land (där vi också tror oss vara världsmästare i engelska) skriver just "speeddating" när det på engelska heter "speed dating". Det fulaste ordet i svensk press just nu måste väl i alla fall vara "powerwalk(s)" som betyder "rask(a)/snabb(a) promenad(er)". Jag menar, finns det någon människa som verkligen säger "Ska du med ut på en powerwalk?". Jag har aldrig hört det och jag hoppas jag någonsin slipper höra det.
Det finns ord som kan betyda en sak på svenska och som kan betyda något helt annat på ett annat språk. En klassiker är när man skulle introducera Pricks pepparkakor i USA en gång i tiden. Där lär man, om nu historien är sann, ha fått hitta på ett annat namn eftersom namnet Pricks i engelsktalande länder inte direkt associeras med kakor. Och vad ska den engelskspråkige som inte fattar ett ord svenska tänka om vårt stora intresse för de gaser vi producerar inombords?
Ännu ett av mina favoritämnen: Varför är vi här i Sverige så snabba med att anamma engelska (amerikanska) uttryck för saker och ting vi har bra svenska ord och uttryck för? Min teori är ju att, trots att vi sägs vara stora USA-hatare här i landet, så har vi mycket lätt att ta till oss den kulturen med väldigt många uttryck den tar sig. Vi visar en förfärande stor andel amerikanska tv-serier i våra tv-kanaler och de är inte dubbade, som i många andra europeiska länder. Vi lär oss också tidigt engelska i skolan och internationellt sett är vi nog bra på det språket. Men ibland tar sig den här fascinationen för, och övertron på, det amerikansk-engelska språket rent löjliga uttryck. Som när folk börja prata om charity i stället för välgörenhet. Samma trams som att affärerna nu har sale i stället för rea. Blä!
Jag har hackat förr på folk som använder engelska titt som tätt, när de egentligen borde använda svenska i stället. Det finns otaliga exempel på hur idiotiskt det engelska språket kan användas i Sverige, både i talspråk och skriftspråk. En annan variant är när man ska använda engelska för att servera någon form av lustighet; när man ska försöka vara rolig på ett språk man uppenbarligen inte riktigt behärskar. Senaste exemplet hittade jag på Kvällspostens ledarsida i dag, lördag den 13 oktober. Det är i och för sig inte obefogat att dra till med ett engelskt uttryck i det här fallet, men då kanske man först ska ta reda på hur uttrycket sägs, skrivs och stavas. Det är en liten kommentar till att man kanske ska tillåta engelska som transaktionsspråk på börsen i Paris. Och det lilla inlägget avslutar man med: God heavens! Good heavens! hade nog en engelsktalande person kommenterat det. För så heter det. God heavens! skulle väl betyda ungefär Gud himlar. Det ska väl vara med ögonen i så fall.
Det är väl ingen som tvivlar på att engelskan är på väg att ta över stora delar av det svenska språket. Antingen i form av att man använder allt fler rena engelska ord eller i form av mer eller mindre märkliga anglicismer. Mitt hatobjekt nummer ett nu är "att känna sig bekväm" eller varianter på det. Bekväma är kläder, skor och möbler till exempel, men inte människor. Människor kan känna sig väl till mods eller avslappnade eller kanske trygga, men inte bekväma. Jag läste precis ut en bok jag gilade, men tyvärr använde författaren anglicismen bekväm lite väl ofta. Dagens löjligaste användning av engelska hittade jag när jag kollade en artikel i Sydsvenskan för att hitta ett ämne för ett blogginlägg. Den handlade bland annat om mc-gängkrig i Skåne som jag ju skrivit några inlägg om tidigare. Länskriminalpolisens chef i Skåne berättar om en generationsväxling bland annat i mc-gängen och hur den skulle kunna leda till nya stridigheter gängen emellan. Något som skulle kunna hända, enligt polischefens egna ord, i ett "worst case-scenario". Smaka på det: Ett "worst case-scenario". Har han lärt sig det på någon utbildning hos FBI? Sådana lär ju vara populära. Och vad är det för fel på att säga "I värsta fall"?
Jag börjar allvarligt fundera över hur länge svenskan ska få fortsätta att vara ett eget och hyfsat självständigt språk. När ska hemkörd engelska, tv-amerikanska och mystiska anglicismer ta över helt och hållet? I dag kollade jag filmrecensionerna i en skånsk tidning och fann ett och annat att fundera över: 1. På topplistan över de tio mest sedda filmerna i Sverige finns det en, säger en, i vars titel det ingår ord på svenska. Pirates of the Caribbean: Vid världens ände. Övriga titlar har man inte ens brytt sig om att försöka översätta. 2. Den franska filmen Le Sérpent recenseras. Den har på bio i Sverige fått den "svenska" titeln The Snake. Vad är det fel på Ormen? 3. En av tidningens recensenter skriver om Kenneth Branaghs version av Trollflöjten (som den faktiskt får heta på svensk bio). Där står om operasångare som får arbeta framför en full orkester. Det kan inte vara lätt att få det att stämma då, om hela orkestern är på fyllan. Man får anta att det ska det vara en hel orkester, eller kanske en stor orkester. Men en full. Nä-nä!
Jag tog en snabb titt på bloggportalen och såg listan på alldeles nyinkomna blogginlägg. Ett av dom heter Maskrosungen goes talbok. Och jag kan inte annat än undra vad det är för fel på den som använder ett sådant språk; varför skriver man på en sådan idiotsvengelska? OK, vi är väldigt, väldigt påverkade av engelska språket, och framför allt kanske den amerikanska varianten. Men man behöver ju inte förfalla till att bli någon slags Dolph Lundgren som verkade ha ”forgot språket You know” efter några månader i USA. Skippa idiotvarianterna av svengelska om ni vill bli tagna på allvar. Jag backar direkt när jag får se en bloggrubrik som den ovan. Maskrosungen blir talbok heter det. Det behöver väl inte vara krångligare än så? Eller har folk någon hemlig dröm om att de ska vara engelsktalande. Eller tycker man det låter häftigare, eller kanske ”coolare”? Jag tycker det låter idiotiskt.
Huga vilket långt och omständligt inlägg jag nyss gjorde på min blogg, om kvittofelande och liknande som drabbat mig den senaste tiden (se nedan om ni orkar).
