Torsdag kväll och veckans Fredagstema hos Carina/Sinneskatten ligger redan ute: Sinnesupplevelser. Jag väljer ännu en bild från Reggaefestivalen i Uppsala där jag var i början av augusti. Märkligt nog, tycker jag själv, har jag inte försökt att sammanfatta upplevelserna därifrån i något blogginlägg ännu. Festivaldagarna var fyllda av sinnesupplevelser, som på min bild ovan när en av huvudattraktionerna, The Heptones, spelade på fredagskvällen. Där fick såväl hörsel som syn mycket att njuta av och musiken: ja den kändes ända in i kroppen (bland annat tre blåsare som kryddade rytmerna och sången). Smaksinnena kunde också få sitt på något av alla matställena som fanns på festivalområdet. Back A Yard blev mitt favoritställe. Fler bildsatta sinnesupplevelser här.
Ja, eftersom det är jag som föreslagit temat till nystarten på Fototriss vore det väl illa om jag inte själv skulle ha ett bidrag med. Men tävlar gör jag inte, jag är helt enkelt för sent ute för det. Tanken på temat Skruvat kom när jag var ute och fotade runt Turning Torso vid något tillfälle. Och det vore ju enkelt att ta nya trissbilder på det skruvade huset. Men det blir i stället bilder från Uppsala, från reggaefestivalen och från stationen (där jag och många festivalbesökare i söndags väntade på tåg från Uppsala) där det fanns gott om folk med dreadlocks, rejält skruvade frisyrer. Håll tillgodo. Fler bidrag finns det här.
Ja, så var jag hemma igen efter en kortare, men nog så exotisk, semestertripp. Jag har varit på den årliga reggaefestivalen i Uppsala (tre dagar) och fått mig en dos livgivande musik och samtidigt en titt på en stad som det var väldigt, väldigt länge sedan jag besökte. Men mer om det senare. Nu har jag några fototeman att ta ifatt. Först Sinneskatten/Carinas fredagstema (det är måndag i dag) som är Ute. Ett ganska omfattande tema och min bild kommer faktiskt från Uppsala Reggae Festival som ju hölls utomhus. Bilden är tagen från från festivalområdet ut över Fyrisån. Där ute, på andra sidan ån, sitter snåljåparna (klicka på bilden så ser ni dem bättre) som gärna vill höra musiken (och se en del av festen bakom staketet på festivalområdet) men som inte vill betala för det. Jag ska inte moralisera, men det är många som lägger sin själ (och hårt arbete) i att arrangera denna festival som lever på de ekonomiska marginalerna. Det kan väl vara värt några hundringar att få en helkväll av bra musik i stället för att sitta där ute och låta andra betala kalaset?
Eller? Fler bilder på temat här.
Bryggeriets uteservering. En rabarber-ale för mig och, utanför bild, en kastanjeblomster-lager till BT. De andra glasen har vi inte beställt in. Jag svär.
Kenyatta Hill, son till Joseph Hill som grundade Culture, fortsätter i farsans fotspår och leder sitt Culture med den äran.
Red, green and gold. Ja, det var en helgjuten reggae-kväll på Loppen i Köpenhamn i fredags.
Som jag berättade i tidigare inlägg bar det iväg till Köpenhamn i fredags kväll. Tyvärr är det för sällan jag tar mig till Köpenhamn nu för tiden trots att staden ligger bara en halvtimmes tågresa bort. Men nu blev det av och det blev en sådan där kväll (och natt) som gör att man inser så påtagligt varför Malmö utan Köpenhamn definitivt inte vore samma sak. Först en sittning på Bryggeriets uteservering, med gott hembryggt öl och mycket folk att titta på. Ändå inte den turistfälla man skulle kunna tro att det är på grund av närheten till Tivoli. Sedan proviantering i pölsevagn på Rådhusplatsen och buss ut till Christianshavn och Loppen (i Christiania) där Culture från Jamaica skulle spela klockan 22. De kom igång närmare midnatt, men en välförsedd bar och en suverän rasta-DJ som spelade fantastisk reggae (och visst hade marijuanadispens i sitt bås) gjorde väntan lätt. Culture, med bortgångne grundaren Joseph Hills son Kenyatta vid huvudsångmikrofonen lät stundtals riktigt bra (mest kanske i de gamla Culture-låtarna) och skapade framför allt en suverän stämning i lokalen. Ingen hade möjlighet att komma undan och bara sitta stilla, alla rörde sig till musiken på ett eller annat vis. Hemresa med tåg 03.26 när det redan blivit ljust ute. En Köpenhamnstur i den gamla goda stilen.
Denna min lediga skärtorsdag, då solen lyser varmt över såväl goda som onda i Malmö, tänkte jag avsluta på Kulturbolaget (KB) här i stan i sällskap med två legendariska roots-reggaegrupper (och min gode vän BV). Det är Abyssinians och Congos, båda stilbildande vokalgrupper från Jamaica-reggaens storhetstid på 1970-talet, som gästar Malmös legendariska rockklubb. Mina förväntningar är både och. Ingen av grupperna består längre av enbart originalmedlemmar och de som är kvar är väl någonstans runt 65-årsstrecket (vilket ju många sevärda artister är i dag). Så det kan bli lite av varje. Men jag såg Abyssinians på Jeriko (nuvarande Babel) här i Malmö hösten 2003 och de hade ett strålande band med sig och det lät riktigt bra. Med var då också Warrior King, ur den yngre generationen roots-reggaeartister från Jamaica, som var en upplevelse att se och höra. Han medverkar för övrigt just denna helg vid en jättefestival i Australien med en artistlista lång som ett ösregn, men betydligt trevligare. Där finns även en radda andra artister jag sett på olika scener i Malmö genom åren. Vilket jag påpekar bara för att visa på det riktiga i min tes att allting hänger ihop på ett eller annat vis.
Jag har alltid bloggat under mitt alias, Jah Hollis, ett rent hittepånamn som syftar på att jag en gång (då och då även nu) kalla(de)s Hollis efter Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown. Och så har jag hängt på ett Jah för att jag är fruktansvärt förtjust i reggae, särskilt roots-modellen från 60-70-talet där Jah ju dyker upp titt som tätt i många sammanhang. Nu har jag mer och mer börjat fundera på att avslöja vem jag egentligen är, även om jag nog kommer att behålla mitt alias-namn. Det är ju ingen stor sak, jag är ingen kändis av något slag och flera som brukar kolla bloggen vet ju redan vem jag är. Jag börjar så smått med att länka till en bild från mitt stamställe The Pickwick Pub i Malmö. Ja, det är jag som sitter till vänster där. Min gamle vän Old Hell fick också vara med på bilden som togs av en annan gammal vän, Bengan. Och vem vet vad som händer härnäst? Jag kanske dyker upp på Facebook. Trycket är hårt vill jag lova.
En av mina absoluta reggaefavoriter, Gregory Isaacs, alias The Cool Ruler, har lämnat scenen för gott. Enligt nyheter i diversemedia dog Gregory Isaacs i början av veckan i sitt hem i London av lungcancer. Som många av sina musikkollegor på Jamaica var Gregory Isaacs rasta och hade budskap att förtälja i sina låtar. Men mest känd var han kanske för sina kärlekslåtar, sensuella och sugande låtar som fick framgångar inom dancehall-stilen på 1980-talet. En av hans största hits heter Night Nurse och den nattsköterska han trängtar efter ska kunna hjälpa honom med hans kärleksbekymmer, förstås. The Cool Ruler hade sin sammetsröst, sin coola scenstil och sin eleganta klädsel som kännetecken, och även om han börjat bli lite till åren när jag såg honom i Malmö för några år sedan gjorde han fortfarande skäl för sitt smeknamn. Han var en av reggaens stilbildare, utan tvekan.
Reggae är väl av många sedd som en lättsam musik man lyssnar till mest på sommaren, men för mig är den vare sig lättsam (om än ofta glädjefylld) eller speciellt anknuten till någon viss årstid. Men just i dag hade jag tänkt mig att använda lite högklassig reggae just bara för att hålla tag i sommaren ett tag till och för att pigga upp oss alla som ska stiga in i, eller redan stigit in i, den grå vardagslunken igen efter sol och semester. Låter det motsägelsefullt? Ja, sådan är jag nog. Lite motsägelsefull. Men håll till godo och känner ni att ni inte kan sitta stilla när ni lyssnar på detta så är det som det ska. Känner ni inget alls ska ni uppsöka en medicinman för att ta reda på vad som är fel med er.
1. Mixerbordets magiske mästare, Lee Perry, alias Scratch, alias The Upsetter: Croaking Lizard
2. Kingston´s Finest, The Gladiators, som på sin tid kunde ta upp kampen med The Wailers: Hearsay
3. Den magiske melodicamannen, Augustus Pablo, som skapade en egen genre inom reggaen: Skanking Easy
Fredag kväll och jag har en känsla av att nya semesteräventyr väntar inte alltför långt borta. BV börjar sin semester 2.0 i dag och det är tänkt att vi ska börja aftonen, för omväxlings skull, på Green Lion Inn. Och jag fick ett plötsligt behov av att ladda upp med lite gammal god kvalitetsmusik medan jag förbereder mig för aftonen. Eftersom läget för att lyssna på musik här hemma är detsamma som det varit de senaste veckorna, blev det att göra en ny djupdykning i de gamla kassettlådorna. Där hittade jag blandband som jag trodde nötts upp redan på den tiden de gick varma i bilen medan jag pendlade mellan Oskarshamn och Hultsfred för över 20 år sedan. Döm om min förvåning när det låter kanonfint ur högtalarna. Och vilken musik sedan!!! Sex Pistols, Stones, Dennis Brown, Bob Marley och, hrm, Steve Miller Band (jo för f-n!). Som grädde på moset några låtar med Stiff Little Fingers, punkbandens punkband (Clash och Ramones och Sex Pistols i ett enda band). Ni som tror att Green Day är ett punkband, välsigne er, men kolla in videon ovan och förundras. Så ska det låta.
"They take away our freedom In the name of liberty Why don't they all just clear off Why won't they let us be They make us feel indebted For saving us from hell And then they put us through it It's time the bastards fell..." SLF, Suspect Device
Sensationellt nog har det fallit några droppar regn över Malmö i kväll, torsdag, och det verkar som om det regnar mer eller mindre i stora delar av landet just nu. Då har man med andra ord legala skäl att låta grillen vila (om man nu har en sådan) och ägna i alla fall en del av aftonen åt en bra film på tv. Själv har jag ju ingen tv, men jag har tillgång till en på bekvämt avstånd i stan och därmed ska jag bänka mig framför burken klockan 23.55 (tur man har semester) när SVT2 visar kultklassikern The Harder They Come med Jimmy Cliff i en mycket övertygande huvudroll. Filmen i sig är bra, verklighetsbaserad på historien om en legendarisk gangster från ett av den jamaicanska huvudstaden Kingstons ghetton (filmen låg dessutom till grund för en roman som kom ut några år senare). Men det som gör den sensationellt bra är att den innehåller mycket reggae (ljudspåret till filmen är ett av de bästa exempel på filmmusik som jag vet) och beskriver realistiskt den verklighet som reggaemusiken växte fram i. Och det är en tuff verklighet som får de svenska så kallade ghettomiljöerna att framstå som tämligen fridfulla. Det är en film jag själv sett flera gånger och som jag helhjärtat kan rekommendera. Filmen är från 1972, men det den beskriver är fortfarande aktuellt på Jamaica. Vad jag däremot inte tänker rekommendera på tv är TV4:s kvällssammanfattning från EM i friidrott i Barcelona. Pellejönsarna på den kanalen har valt att kalla sitt program Late Night Barcelona.Tydligen tror dom att det programmets publik är engelsktalande. Nä, godnatt TV4 vars journalister och programmakare inte ens tycks kunna förlita sig på sitt eget språk.
Min gamla mor är inne på sitt 91:a år, men är fullständigt klar i knoppen och bor fortfarande i egen lägenhet. En av hennes favoritsysselsättningar är att lösa korsord och varje vecka försöker hon skicka in det rätta svaret till en av lokaltidningarnas korsord (hon har faktiskt vunnit några gånger). Morsan har inte tillgång till dator så hon kan googla fram svaren, utan den enda hjälpen är väl en och annan ordbok eller korsordsbok. Så ibland när det kör ihop sig och de sista bokstäverna saknas ringer hon mig för att konsultera mig. I dag gällde det följande: "Kom före reggae". Ett ord på tre bokstäver där den första var s. Enklare kunde det knappast bli för Jah Hollis, och som den gode son jag är gav jag snabbt svaret: Ska. Och här ovan har ni ett praktexempel på den genren (och nu säger givetvis någon messerschmitt att "det är inte ska, det är rock steady". Och då undrar man ju varför låten heter Train to Skaville? Lyssna och njut av The Ethiopians.
Första gången jag hörde The Israelites med Desmond Dekker & The Aces (japp det var på 60-talet, 1960-talet) var när de gick in på den brittiska singellistan med denna tidiga ska/reggaelåt. Det var som en helt ny musikalisk värld öppnades för mig och numera betraktar jag ska och reggae och alla varianter av denna jamaicanska rytm däremellan som musik som står sig i alla tider. Desmond Dekker bidrog också till filmen The Harder They Comes ljudspår med låten 007 (Shanty Town) med de odödliga textraderna: Dem a-loot, dem a-shoot, dem a-wail, A Shanty Town... Det är den ni hör här ovan i en version inspelad bara ett par år innan Desmond Dekker dog. Försök att sitta absolut stilla medan ni lyssnar. Nej, jag vet, det går inte.
Dagens datum är den sjunde juli. 0707. Nej det har inget med James Bond att göra även om det inte är helt omöjligt att Ian Fleming kan ha hört talas om den symbolfyllda sjuan när han satt på Jamaica, i huset Goldeneye, och skrev om sin hemlige agent. För Joseph Hill, sångare i reggaebandet Culture, var det något av en uppenbarelse när han kom på att 770707, alltså den sjunde juli 1977, skulle en väldans massa sjuor dyka upp på en gång. Fast han tyckte att det räckte med att "Two sevens clash", och så skrev han en klassisk låt, som fick ge namn åt en minst lika klassisk LP med Culture, om detta datum som rastafarianerna fruktade. Det yttersta domen kom inte den 7 juli 1977, men den 7 juli lär fortfarande vara ett datum då många väljer att ligga lågt på reggaens hemö. Låten Two sevens clash kan man lyssna till vilken dag som helst.
Just nu har dagens hetta här i Malmö gått över i rätt kvalmig åskvärme framåt aftonen. Det har mullrat en del, men det har inte brakat loss så där riktigt ordentligt.Men det är en väderlek där man inte gör alltför hastiga rörelser utan tar det mer i slow motion. Det perfekta soundtracket till detta väder är något med Gregory Isaacs, mannen som kallas The Cool Ruler och närmast skapat sig en egen genre inom reggaen. Reggaen brukar ofta framhållas som sommarmusik, vilket ju inte stämmer. Reggae är året runt-musik även om det finns varianter av den som kanske bäst avlyssnas det varma halvåret. Men låt er inte luras av alla dess samlingsskivor med "sommarreggae" som kommer ut nu. Visst det finns guldkorn på de där samlingsplattorna, men det finns också väldigt mycket utfyllnadsmaterial. Nej leta upp något med Gregory Isaacs i stället till att börja med: samlingen på bilden ovan hittade jag för 60 spänn vid mitt senaste Stockholmsbesök. Den har gått varm i bilen ända fram till att Bob Dylan fastnade i cd-spelaren.
Kvinnan som sjunger tillsammans med The Cool Ruler på Feeling Irie är för övrigt Carlene Davis, en av många duktiga sångerskor som sällan får det utrymme de är värda inom reggaen.
Jag körde hem från Ystad till Malmö i natt i en djävulsk dimma. Sikten kan ha varit som mest tjugo meter framåt på vägen. När jag närmade mig Malmö fanns det inte ett spår av att Sveriges tredje stad skulle breda ut sig framför mig. Ändå var det bilister som glatt körde om mig när jag låg i hundra kilometer i timmen. Somliga tror tydligen att de är odödliga när de befinner sig i en bil. Själv varvar jag ner, lyckligt hemma igen, med lite whisky och ett par öl. In i dimman igen...
Denna lördag var jag ovanligt tidigt i farten och redan vid elvatiden satt jag på en buss med destination Triangel(e)n i Malmö centrum. Jag var tvungen att akut skaffa en färgpatron till min skrivare (sorry Fredrik, men jag hittade ingen svensktillverkad) och när det var avklarat stack jag över gatan till Musik & Konst. Det är en legendarisk skivaffär, ett vattenhål för alla som vill söka sig utanför mittfåran i musikutgivningen och med kunnig personal med Lennart Persson i spetsen. Jag ska erkänna att det inte är ofta jag är där nuförtiden, men de brukar ha en avdelning med roots reggae av hög klass. Deras enda skyltfönster var som vanligt fullt av intressanta plattor, nya och obskyra återutgivningar i en salig blandning. Däremot var det inte en enda kund inne i den lilla butiken och jag kunde inte heller se någon ur personalen där. Jag fruktade att de av någon anledning hade stängt; en lördag drygt ett par veckor före jul brukar det krylla av folk där. Det var förvisso öppet och när jag kom in var det en kvinna som dök upp och morsade. Jag bläddrade igenom reggaeomslagen (som kändes betydligt färre än förr), lade upp Horace Andys Skylarking och Gregory Isaacs Cool Ruler (utgiven för 30 år sedan) och sträckte fram en femhundring för att betala. Det visade sig att det knappt fanns pengar i kassan att växla med, men det löste sig till slut. Häpen lämnade jag Musik & Konst och kände att jag hade skådat skivaffärsdöden i vitögat. Min före detta stambutik, Jukebox vid Värnhemstorget, slog igen tidigare i år. Musik & Konst är en instititution i Malmö, men jag måste erkänna att den såg vacklande ut i dag. Jag antar att det beror på konkurrens från försäljning på internet och på nerladdning (sådan man betalar, eller ej, för). Visst, jag kanske är gammalmodig, en utdöende ras i mp3-samhället, som fortfarande vill kunna köpa mina skivor (som köper skivor överhuvudtaget!) i en affär. Men jag gör det för att jag vill det och jag gör det för mina egna pengar. Jag hoppas att inte alla butiker som inte bara säljer massproducerat ska behöva dö sotdöden. Jag tycker det vore synd om den kulturen och kunskapen som finns samlad där i de små skivaffärerna skulle behöva stryka på foten.
I kväll, måndag 26 november i nådens år 2007, finns det en chans att kolla in roots reggae av bästa märke på KB i Malmö. Själv måste jag jobba, så för min del är det kört när det gäller att gå på konsert med Abyssinians och Black Uhuru. Jag har sett båda banden förut, Black Uhuru ett par gånger, och skulle gärna ta chansen igen om jag kunde. Båda banden har förvisso många år på nacken och kanske inte är så fräscha som de en gång kändes. Abyssinians har hängt med sedan slutet av 1960-talet och är nu en trio grånade herrar. Men harmonierna sitter där de ska och ni kommer garanterat att få höra deras klassiker Satta Massagana. Black Uhuru har också genomgått förändringar genom åren. I videon här ovan är det den mest framgångsrika uppsättningen (någon gång alldeles i början av 1980-talet), där Sly och Robbie var med i bandet och där sångartrion Duckie Simpson, Michael Rose och Puma Jones var det coolaste man kunde se på en scen (Fugees lärde sig väl ett och annat från dom). Nu är Puma sedan länge död och Sly och Robbie ska ni inte längre räkna med. Men Duckie Simpson lär vara kvar liksom en lång radda klassiska reggaelåtar. Go deh!
Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag. Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem. Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor. Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista. OK, då kör vi:
1. The Beatles - The Beatles, 1968 Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.
2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979 Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.
3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992 Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.
4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964 Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.
5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982 Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.
6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976 Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.
7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969 Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.
Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.
Jah Hollis
PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.
Ska är musik som uppstod på Jamaica när de inhemska musikerna ville sätta lite egen färg på de amerikanska coverlåtarna de spelade. Det utvecklades till en helt egen genre som i sin tur blev rock steady och så småningom reggae. Och skabandet nummer ett, jodå det fanns andra som kanske kunde tävla om den titeln, var The Skatalites som spelar låten ni hör här (ovan, nedan spelar Eric "Monty" Morris och hans band upp till dans). Bandet existerar fortfarande, även om det bara är några få av originalmedlemmarna kvar i livet och bandet. Den 31 oktober spelar de på KB i Malmö, och då jobbar jag naturligtvis. Nej, något flyt, det har jag verkligen inte för tillfället. Men söndagsångesten kan man ju alltid dämpa något med en dos ska.
Religionen tar sig onekligen många uttryck här på jorden. Söndagen brukar vara en dag för ruelse och ångest för somliga av oss, så jag tänkte jag skulle bidra med några uppmuntrande visdomsord från en religiös man (och ett gäng härliga musiker). Detta kommer från inledningen till Rockers som kom i slutet av 1970-talet. En av de allra bästa musikfilmer som gjorts, alla kategorier. Den är lika sevärd (och hörvärd) som genrens klassiker, The Harder They Come.
