Filmklubben rekommenderar: Red Road

Långt ner bland annonserna såg jag att Red Road, en film jag läst om i Uncut och längtat efter att se, faktiskt gick på gamla Bian (Folkets Bio) numera Panora.
Mina vänner i Filmklubben köpte mitt val och ingen av oss ångrade det, trots de träiga sätena och kylan inne i biografen.
Jag visste inte innan att filmen vunnit pris både i Cannes och på Göteborgs filmfestival, eller att Andrea Arnold, som skrivit och regisserat, vunnit en Oscar för en kortfilm hon gjort (se där hur man kan gömma en film som alla borde ge en chans).
Red Road har allt: socialrealism från Glasgow som får våra svenska förorter att framstå som Sörgården (utan att förfalla till socialporr), en fantastiskt fin blick för det filmiska, vackra, talande bilder och framför allt: en ståry man inte för en sekund kan förutse vilka vändningar den ska ta.
Och mycket bra agerande av skådespelarna.
M, som är Filmklubbens upphovskvinna, sade att man bara satt och väntade på att den stora katastrofen skulle komma. Men, utan att avslöja för mycket av handlingen, kan man säga att den redan inträffat.
Visst, man kan tycka att upplösningen (den har de flesta recensenterna småklagat över) kan vara ett enkelt sätt att lösa knutarna. Men hur skulle man annars avslutat denna historia?
Det är ingen Hollywoodglädje, utan snarare en realistisk tro på att livet faktiskt kan gå vidare. Och att man inte får tro att övervakningssamhället är räddningen.
Vi måste mötas där (här) ute.

Jah Hollis