Några fler reflektioner kring Madeleine Peyroux konsert på KB i Malmö i kväll.
Uppenbarligen var det en stor del av publiken som kommit för att MP har namn om sig att vara jazzsångerska.
Och vill man nu nödvändigtvis sätta etiketter på musik och artister så passar väl en jazzklisterlapp på henne. Själv tycker jag hennes musik är bredare än så, men visst jag kan hänga på där.
Hennes band var fyra mycket skickliga killar, ståbas, trummor (vispar huvudsakligen), elgitarr och en klaviaturspelare som heter Sam Yahel och som bland annat trakterade en Hammond med fett Lesliekabinett.
Sam Yahel har för övrigt ett eget band och de öppnar för Steely Dan på deras USA-turné som börjar om några dagar.
Det blev ju ett och annat solo på KB, från alla i bandet (Madeleine Peyroux stod ensam för sången men spelade också utmärkt gitarr och ukulele, dock utan att brista ut i solon).
Efter solona applåderade jazzdelen av publiken, medan de (förmodligen) mer inkörda på rock och pop väntade till låten var slut. Det blev en lite komisk effekt, eftersom applåderna efter solona lät lite halvdana.
Och jag undrar nu: varför känner jazzfolket att de måste applådera vartenda solo?
Jag tycker bara, speciellt i ett sådant sammanhang som i kväll, att det är mossigt och otidsenligt.
Jah Hollis
1 kommentar:
Amen.
Skicka en kommentar