Här sitter jag, mitt i natten, helt solo i ett gammalt hus i södra Sverige. Eller är jag egentligen ensam här, fastän alla arbetskamrater har gått hem för länge sedan?
Det knäpper och knakar och droppar, och ibland låter det som om det slår i en dörr på undervåningen. Är det kanske August Strindbergs oroliga ande som är på återbesök.
Jag tror inte på spöken, men jag har en väldig respekt för dem, lär någon ha sagt, men jag kan inte hitta citatet på webben.
Oj, nu hörde jag den där dörren i undervåningen igen, där jag ska ut till cykelgaraget så småningom. Och inte nog med det: jag ska cykla förbi kyrkogården på vägen till övernattningsrummet.
Fast egentligen är jag mest rädd för att bylingen ska stoppa mig för att jag inte fixat lyset på cykeln. Det vore pinsamt.
Minst sagt.
Jaha, då fär jag väl släcka ner här då…
Jah Hollis
3 kommentarer:
Spöken kan vara snälla också, det har jag lärt mig av de gamla på landet! Man ska alltid vara vänlig mot dem för då får man mycket vänlighet tillbaka! :-)
Jaa.. fast vågar man chansa?
Ja, men jag vet inte om jag vill stöta på dem. Jag tror det är bäst vi håller oss på var sin kant. Fast Strindbergs ande kanske hade ett och annat att berätta.
Skicka en kommentar