tisdag 29 juli 2008
Det som måste göras måste bara göras
Tro det eller ej, men ett moln drog just in på den himmel som varit så blå i så många dagar nu (ja, ovanligt många än så länge i sommar i alla fall) över Malmö och skuggade för en stund solen.
Nu sägs det att värmen över södra Sverige ska fortsätta ett tag, så det här molnet kanske inte förändrar saken så mycket.
Dock har jag ett betydligt större moln som hänger över min tillvaro just nu och ett drygt dygn framåt. I morgon ska jag på min brors begravning och det kommer att bli varmt och sorgligt och allmänt jobbigt.
Den beskrivningen låter kanske lite blasfemisk, men kom inte och påstå att en begravning är något man ser fram emot.
Men som om detta inte vore nog, hade jag hoppats på att få ledigt i dag för att kunna förbereda mig i lugn och ro. Men det gick inte att hitta någon vikarie (ingen ville tydligen ta chansen att göra några kronor extra i värmen), så nu ser schemat ut ungefär så här:
• I dag ska jag till jobbet om en dryg halvtimme och i bästa fall kan jag vara hemma igen runt midnatt.
• I morgon ska jag sätta mig på tåget (hel, ren och nykter) som går en kvart över nio.
• Sedan ska jag, ett par timmar senare, i sällskap med min yngre bror och en kusin (som tack och lov slöt upp) åka bil och färja och vara framme vid kyrkan klockan två.
• Efter begravningen ska jag göra den omvända resan och förhoppningsvis vara tillbaka i Malmö mellan nio och tio någon gång.
Det måste göras.
Och det ska göras.
Jah Hollis
Andra bloggar om: sommar, sol, väder, värme, sorg, död, begravning, arbete, stress, tåg, sj, resa, john holm
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Begravningar är svåra. Men de tjänar något syfte, tycker jag. Jag har aldrig gått på en begravning och ångrat det. Om inte annat så blir det en del i sorgearbetet. Hoppas att det blir fint.
Jag håller med Eva. Men beklagar, i dubbel bemärkelse, ändå.
Och även jag håller med. Kaffet eller vad man nu väljer att ha efteråt brukar vara ett fint tillfälle att minnas tillsammans. När en kompis till mig gick bort hade familjen gjort en "gästbok" där man kunde skriva ett minne eller en hälsning, det var fint. För barnen är det fortfarande en värdefull bok.
Beklagar djupt och innerligt. Förstår också. Begravningar är vedervärdiga, men jag har sedan gammalt noterat att andra sätter värde på att man är där och det räknas i allra högsta grad.
Begravningen är i bästa fall en vändpunkt. De närmaste får uttrycka sin sorg och saknad. Sedan kan alla berörda tillsammans prata om de positiva minnena och börja ana att det finns ljus längre fram.
Hoppas du får ta ett sådant avsked av din bror.
Eftersom jag får ett intryck av att du inte är lastgammal befarar jag att din bror inte blev så gammal. Jag beklagar. Men begravningar är, som kommenterat innan, viktiga och betydelsefulla, för alla parter.
jag ansluter mig också till Evas kommentar och sänder dig en varm tanke.
Tack alla, för alla fina ord på vägen. De känns som något att luta sig mot när det bär i väg i morgon.
Jag håller med och beklagar. Jag hoppas det blir en vändpunkt och ett fint avsked.
Ett avslut är båd bra o sorgligt...när det gäller någon väldigt nära som har dött så är det båd sorgligt o bra...för i slutändan kan man/kvinna kanske finna sig i att livet är hårt o jävligt tufft ibland...grääät när jag läste...
Tack än en gång.
När det var övre kändes det bättre igen. Som jag skrev var det något som måste göras och det kommer att stanna som ett, ja faktiskt, bra minne.
Skicka en kommentar