Twingly statistik

måndagen den 14:e juli 2008

En olycka kommer sällan ensam...

Det har gått fyra dagar sedan min bror dog, och redan kommer nästa dödsbud i familjen. Inte på så nära håll den här gången, inte vid en onormalt tidig ålder men ändå handlar det om en person som har en lite nästan mytisk betydelse i mitt liv.
Min pappas faster avled, över nittio år fyllda, bara någon dag efter min bror.
Jag har inte träffat henne på länge, men alla år skickat julhälsningar och vykort när jag varit ute och rest. Senast vi sågs var nog på min pappas begravning för tjugo år sedan.
Pappa och hon var nästan jämngamla fastän hon var hans faster och i tidiga år ska dom ha varit som syskon, det var i alla fall vad hon berättade för mig.
Jag vet att hon var oerhört förtjust i mig och när hon så småningom flyttade med sin man till det fjärran Colombia, där han arbetade för LM Ericsson, höll hon alltid kontakten med mig och mina föräldrar.
Hon hade också ett smeknamn på mig, mitt riktiga namn och så ett "-cito" på slutet, "lille". Det namnet har följt mig genom åren, till och från, och jag har alltid varit mäkta stolt över det.
Jag undertecknade alla kort jag skickade henne med det namnet. Och jag tror det var det som fick mig att, som en av de första eleverna i min hemstad, börja läsa spanska i skolan.
Visst, våra kontakter efter att hon återvänt till Sverige (hennes man dog relativt kort efter att de flyttat tillbaka) var mycket sporadiska. Men somliga människor glömmer man aldrig.
Hon hade varit värd att få hålla i minst tio Sommarprogram, så mycket hade hon att berätta.
¡Buenas noches, tía!

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

8 kommentarer:

Ingrid sa...

Så vackert du skriver om din tía. Det är bara att hoppas att hon sitter där uppe i sin himmel och läser din blogg.
/Ingrid

slow motion sa...

Verkligen trist att höra men fint att ta del av din faster.

En annan sak. Nu upptäckte jag att du också gillar Chris Markers kortfilm. Kul.

Lillebror sa...

Mitt djupaste deltagande i din sorg.

Med stigande ålder känns det som vi allt oftare blir påminda om att livet är en flyktig såpbubbla, samtidigt ligger däri också en upplevelse av ödmjukhet inför det ofattbara.

Jah Hollis sa...

Ingrid: Tack för berömmet. Tycker någon att jag skriver vackert blir jag glad, även om det är om sorgliga saker.
Du är själv inte så dålig (årets understatement) på att skriva om ditt, och din mans och era barns och barnbarns liv.
Och du vet ju att jag är en trogen besökare på din sida. Det finns ju givetvis en anledning till det.

Slow motion: Tack! Och jag har ju svarat om Terrassen på din blogg. Mitt livs filmupplevelse, hittills.

Lillebror: Tack med stor uppskattning!
Jag gillar dina länkar väldig mycket.

sussi sa...

Kämpa på; låt inte sorgen ta i överhand.

Jah Hollis sa...

Tack för omtanken.

Liz1e sa...

Har inga egna ord så jag lånar dessa och skickar till dig -
"A farewell is necessary before you can meet again. And meeting again, after moments or lifetimes, is certain for those who are friends."
(Richard Bach - Illusions)

Bengavoice sa...

Som du vet har du även mitt deltagande. Men jag kan inte låta bli att fundera på det där smeknamnet. Jahcito? Hollicito? För det var väl inte Cato?