Det var sent på förmid-dagen i går jag fick bekräftat att det jag anat hade hänt under natten medan jag sov. Min storebror hade dött och det var min lillebror som bekräftade mina onda aningar.
Jag kunde kanske ha sjukskrivit mig och stannat hemma och sörjt, men jag bet ihop och åkte till jobbet. Jag försäkrade mig om att jag i alla fall skulle kunna ta den fredag som nu börjat ledig för att tänka igenom saker och ting och prata med mina släktingar och vänner.
Jag skrev ett blogginlägg (som under dagen bemöttes med flera tröstande kommentarer) och åkte och hämtade upp K som vikarierar på mitt jobb.
Så fort hon steg in i bilen berättade jag vad som hänt och bara hennes reaktion och närvaro var nog för att jag skulle känna att jag skulle fixa även den här dagen.
På vägen till jobbet pratade vi om allt möjligt och vi lyssnade till Emmylou Harris senaste skiva, All I intended to be.
Aldrig tidigare har Emmylou Harris musik känts så rätt och riktig, och då ska ni veta att jag lyssnat mycket på henne. Dagen gick så bra man kan begära i det här läget.
Ändå känner jag någon slags skuld, skuld för att jag inte sörjer mer. Jag känner mig som huvudpersonen i Camus Främlingen: alienerad på något vis.
Men jag hoppas att jag har rätten att sörja på mitt eget vis.
Jag förbehåller mig den rätten.
Jah Hollis
Andra bloggar om: arbete, ledighet, död, sorg, sörjande, cancer, musik, litteratur, camus, främlingen, alienation, emmylou harris
9 kommentarer:
Sorgen är din egen o Du har all rätt till att hantera den på ditt vis.Många tyckte jag var väldigt konstig ang.hur jag gjort då mina föräldrar dog- det fick de tycka.
//SoP
Man söjer på olika sätt och du gör det som det känns bäst för dig just nu. Varför ska du känna skuld för det? Jag tror att i det här akuta skedet, precis efter ett dödsfall, så avskärmar man sig, man fattar helt enkelt inte riktigt vad som hänt.
Varma kramar till dig!
/Ingrid
Tack ska ni ha!
Nej, jag känner egentligen inte någon skuld på något vis, och jag känner det jag känner nu när brorsan är borta.
Men ibland tror jag vi har en bild av att vi är okänsliga om vi inte utåt visar för alla hur sorgsna vi är.
Men var och en får ju mycket riktigt sörja på sitt sätt. Det har i alla fall varit skönt att vara fri från jobbet i dag och kunna prata med släkt och vänner i telefon.
Hoppas ni får en fin sommarhelg båda två!
Jag känner igen dig, som du skrev till mig. Man känner skuld. Nu har jag inte varit med om något sånt här på några år men i andra sammanhang så har jag känt skuld för att jag gör si och så.
Hon ska väl spela i Köpenhamn i höst. Du vet, jag har ju Bengt som pappa så jag vet ju sånt :-).
Jag tror man ska försöka låta bli att tänka på hur andra förväntar sig att man ska reagera och bete sig i vissa lägen. Samtidigt kan man tycka att det är lite konstigt att man kanske inte är så ledsen som man trodde man skulle bli.
Men det får man väl acceptera.
Emmylou Harris kommer till Köpenhamn och spelar i september. En viss Bengavoice har sagt att han vill följa med, och då får han väl det då. ;-)
Det är förbaskat svårt att skriva om döden, det mesta riskerar att bli floskler. Hoppas bara att du hittar trösten när saknaden slår till. Eller ilskan, som jag, (funkar också) mot det orättvisa i livet när någon går bort innan livet är färdiglevt.
(Är inte alls bra på detta, sänder medkänsla, i alla fall)
/Gina
Det räcker gott så långt.
Tack för dina uppmuntrande ord.
Jah, starkt av dig att berätta. Låt sorgen ta den tid den tar. Alla människor har sina sätt, du har ditt. Skickar över värme och kramar till dig.
SM: Tack för dom orden.
Ha det gott.
Skicka en kommentar