Från mitt köksfönster har jag utsikt över en en liten grön plätt, med gräsmattor, träd och buskar och en liten kommunal lekplats. Då och då samlas en del barn där och leker, ibland ligger lekplatsen öde.
Nu mot kvällningen lyser solen in genom köksfönstret och det blir varmt som sören i köket. Så jag är mer eller mindre tvungen att ha köksfönstret öppet i alla fall en aning.
Därmed hör jag om det är några barn i aktion i på lekplatsen.
Det är det nu, och det som förundrar mig är att dom skriker som stuckna grisar mer eller mindre hela tiden.
Inga glädjetjut då och då eller något sådant, utan själva konversationen verkar gå ut på att man försäker överrösta varandra hela tiden.
Några av dem skriker med så genomskärande röster så att man undrar hur deras stämband egentligen mår.
Är det möjligen så att barn har blivit mer högljudda nuförtiden, eller är det bara som jag fått för mig? Är det så att hela samhällets volym skruvats upp och att det blivit naturligt att skrika för att överhuvudtaget höras?
Jah Hollis
14 kommentarer:
stoppa in 20 ungar i ett eller ett par rum med högst två fröknar en hel dag å ut kommer skrikande ungar. Det är enkel matematik. Fler vuxna som hinner se och lyssna till varje barn och du får färre skrikande ungar. Matematik som politiker inte längre tycks begripa...
"Sånger från nedre botten":
BRA SKRIVET! Och dessvärre så tragiskt sant...
Vem tror (förutom en och annan kvardröjande Alva Myrdal-anhängare!) att barn blir harmoniska och trygga individer av att sitta förvarade i upp till 10 timmar per dag?!
För att sedan få uppmärksamhet och "göra sig hörd" så höjer de rösten och gastar för allt deras lungor håller...
Hmmmmm?
Nu ska jag ställa era teorier lite på ända här.
Barnen jag talar om är inte på något dagis eller liknande, utan de är hemma med sina föräldrar (mest med morsorna) på dagarna.
Borde de inte då vara harmoniska och icke-skrikande?
Jag brukar undra det samma- men alla tycks prata högre - säger ofta till speciellt män i min närhet--skrik inte så- men ärligt, Gapiga o fruktansvärt ohängda ungar var en STOR orsak till att jag ville flytta från förra stället.Sen ser jag en fara i ungarnas skrikande-först när vi flyttade till förra stället for jag förfärat till fönstret vid ungskrik med tanken- men snälla nån, vad har hänt ? Men efter en månad var reaktionen håll käft dj*vla unge, så de kunde slagit ihjäl sig o blivit våldtagna o mördade o jag hade bara tänkt åh vad skönt , nu blev det tyst på f*nskapet- "vargen kommer".
okidoki Jah, då är det väl bara ett uttryck för fri pedagogik, dvs frånvarande föräldrar.
Anonym, jag är övertygad om att dagis och fritids är en bra för barn om de sköts på rätt sätt och det finns utbildad personal som ser individerna. Att ungar ska daltas med i mammans trygga famn tills att de flyttar hemifrån bygger på ett 1800-talsideal från den framväxande borgarklassen som inte hade råd med överklassens guvernanter. Innan dess och bland arbetarklassen fick ungarna hjälpa till i arbetet.
SoP: He-he! Jag gillar din uppriktighet. Visst måste man ha rätt att bli förbannad på skrikandet (och annat som folk kan förpesta ens tillvaro med).
Sfnb: Visst, jag tror du har rätt om dagis och fritis. Jag har inga egna barn, men har släkt och vänner som har det och jag kan inte påminna mig några som mått direkt dåligt av dagis och fritis. Och inte har jag upplevt dom (dom flesta) som särsklit skrikiga heller.
Jag tror skrikandet är ett tidsfenomen, vi är omgivna av ljud (mycket som upplevs som oväsen) nästan alltid (om man inte bor isolerat) och det har nog fått även vårt tal att skruvas upp.
"Sånger från nedre botten" skrev:
"Att ungar ska daltas med i mammans trygga famn tills att de flyttar hemifrån..."
Inte alls! Det är inte frågan om ett "daltande" - och framför allt inte om att det företrädesvis måste vara just i "mammans trygga famn" (efter amningsperioden) - mig veterligen finns det alltid en far till ett barn också. Vad det är frågan om är att det finns ingen som dumpar sitt barn på dagis varje dag som inte samtidigt tydligt deklarerar: Mitt barn är inte det viktigaste i mitt liv, det är naturligtvis mitt heltidsarbete!! Med FÅ undantag (ensamstående änkor/änkemän med små barn) så finns det ALLTID två föräldrar till ett barn. Det handlar om ansvar som vuxen (och förälder) och prioriteringar att kunna uppfostra sitt barn själv och inte stjälpa över det ansvaret på en samhällsinstitution.
Och till de som _fortfarande_ hävdar att det krävs minst ett heltidsarbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn i dagens Sverige - bullshit! Skippa en och annan onödig shoppingtur och "mätta mun efter matsäck" under några få år - är det inte precis efter det mottot som svenska studenter förväntas överleva på knappt 7000 kr per månad?! - så finns det inga föräldrar i Sverige som inte ekonomiskt klarar av att uppfostra sitt barn själva!
Det är för jösse namn i första hand föräldern som ska "se individen" (sitt barn) - inte en institutionsanställd! Hur nu en förälder som är frånvarande i upp till 10 timmar per dag kan anses "se individen" är dock en gåta för mig! Inte undra på att flertalet dagisungar kallar sina "dagisfröknar" för mamma/pappa!
.SQ.
Anonym: Ditt beröm till kamrat Sfnb förbyttes visst i ganska vass kritik? Men jag fattar inte varför folk först ska leva på existensminimum när de studerar, och sedan också när de bildar familj. Något får man väl unna sig här i livet, eller?
Anonym, dalt är dalt med far eler mor över eller under existensminimum.
Du har rätt på en punkt, barnen är i första hand föräldrarnas ansvar. Men i övrigt tycker jag att du är mer än lovligt inskränkt och fördömande. Alla har inte råd ha en vuxen hemma gullandes med avkomman. Alla föräldrar är inte per definition goda föräldrar, oavsett om de är hemma eller inte. Ditt ordval när det gäller dagis och fritids som "institutioner" är medvetet förklenande och syftar till att jämföra dem med dårhus. Det står dig fritt att tycka att de är det, men det grundar sig inte på några som helst fakta, utan, just enbart tyckande och fördomar. Men det är mänsklig rättighete att ha fördomar. So feel free.
Och om din sista mening finns det egentligen bara ett träffande ord: Bullshit.
Det du beskriver i den meningen har jag under åtta år -som förälder till ett barn som i sju års tid gått på både dagis och fritids- aldrig hört.
Jah, jag ber om ursäkt för det höga tonläget på din kommentarstråd, men...äh du vet.
Det är bara att köra på!
Jag följer er debatt med stort intresse.
"Sånger från nedre botten" skrev:
"Det du beskriver i den meningen har jag under åtta år - som förälder till ett barn som i sju års tid gått på både dagis och fritids - aldrig hört."
Underbart!! Äntligen ett rakt erkännande från en frånvarande förälder! HUR vet du vad din unge kallar "dagisfröknarna" - DU ÄR JU INTE DÄR!! :-)
Eller som man brukar säga i dylika sammanhang: Touché!
Jah Hollis:
"Ditt beröm till kamrat Sfnb förbyttes visst i ganska vass kritik?"
Å, det var inte alls meningen att någon vass kritik var riktad mot SFNB eller någon annan enskild person. Jättetråkigt om det uppfattades så!!
"Kritiken" var ju naturligtvis avsedd för ALLA frånvarande föräldrar som sätter sina heltidsarbeten före sitt barn (läs: "mitt barn är inte det viktigaste i mitt liv därför lågprioriterar jag det").
:-)
Anonym: Från BRA SKRIVET! till en anklagelse om att Sfnb inte sätter sitt barn främst i livet (flickan har ju varit på dagis) tycker jag är en häftig omsvängning från beröm till vass kritik.
Men jag då, var hamnar jag i detta? Mina föräldrar jobbade båda två, men innan jag började skolan tillbringade jag mina dagar hos en moster.
Var det fel gjort av mina föräldrar?
Jag uppmuntrar, som ni märker , denna debatt på min blogg. :-)
Hollis skrev:
"Jag uppmuntrar, som ni märker , denna debatt på min blogg. :-)"
Jamen gäääsp!! Det här håller flera bloggare på med på nätet, och det är lika tråkigt varje gång. När vi andra redan konstaterat att en kommentator, här "anonym", äger debatten (alltså s a s slagit i sista spiken i det hela) och det rejält (läs skojiga stycket med "touche!"), så kan man ju inte hålla igång en "debatt" bara för att öka antalet kommentarer eller liknande (typ träffar på bloggen). Boooring!
Lill-Klas
Men skit i att läsa det då, surputte!
Skicka en kommentar